Nu har jag kommit nästan halvvägs i träningen här. Det tar sig riktigt bra tycker jag! Trots att det är så besvärligt och få med sig sin tonårstjej numera på dessa pass som påminns varje gång i Runkeeper-appen.
Åter igen kollade jag med tjejen om hon vill följa med. Nu är det svårt, här går det inte och muta henne länge. Eller ja, jag mutar inte… Tonåringar är tonåringar och det får väl vara som det är. Så får jag en fix idé, kanske man kan fråga grabben! Sagt och gjort, jag frågade grabben och får ett positivt svar. Javisst kan jag det! Jag är delvis chockad och så hör jag vidare, detta är inga problem att gå med dig. Jag går snabbt. Jag kommer att vara först i mål.
Till sist kommer vi iväg grabben och jag, talade om att vi skall gå 3 km denna gång. Helt ok, inga problem. Lugnt tempo som uppvärmning under 5 minuter och sedan skulle vi hitta ett tempo som funkade. Jag med mina korta ben, fick jobba på lite… Grabben tyckte jag var lite väl långsam och ville jogga lite. Två viljor och olika funktioner… Det är inte lätt och kompromissa med en grabb!
Det löste sig till sist att han joggade lite i förväg och väntade in mig och så var det tills vi skulle vända tillbaka igen. Knäna började göra ont. Inte mina knän utan grabbens. Jämmer och elände, han fick sänka sitt tempo, medan jag ville behålla mitt. Det är ju min träning som gäller. Detta leder ju till att jag börjar leda och han släpar efter.
Drygt 200 meter kvar, så är jag långt före och grabben tänkte nog på vad han hade sagt, han skulle ju komma först i mål. Han är 100 meter efter och börjar ta sats och springer. 50 meter kvar och han kommer i kapp och springer förbi. Det blev en kapplöpning den sista biten. Så klart…
Yes, jag är först! Triumferar grabben.
Själv är jag bara nöjd med att jag håller i gång min träning och såklart, jag bjuder grabben på den vinsten denna gång.