Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har besökt Fågelforsdammen.
Fågelforsdammen i Skillingaryd, en nyckelbiotop utmed den gamla åfåran, del 4
Fågelforsdammen i Skillingaryd, en nyckelbiotop utmed den gamla åfåran, del 4, en natur- och kulturkrönika i 19 bilder om en viktig del av den blivande Natur- och kulturled Skillingaryd.
Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i början av augusti anno 2016. Bilderna är som vanligt klickbara.
Anledningen till Fågelforsdammen låga vattennivå under september och oktober är byte av dammluckor till det öppna vattenfallet och till cementtuberna ner till turbinerna och generatorerna.
Bilden visar det öppna vattenfallet där man börjat medbytet av luckor och där inskriptionen 1911 går att läsa i en av stenarna.
Ett exempel av många på de informationsskyltar som kommer att följa vandraren utmed Natur- och kulturled Skillingaryd, allt för att göra historien och naturen i landskapet mer levande och inte bortglömd.
Denna skylt finns att beskåda vid kraftstationen där turbinerna och de tre generatorerna finns.
Denna skylt berättar om elektriciteten introduktion i vårt samhälle och i våra liv i början av förra seklet.
Miljöerna i området omkring den gamla åfåran och kraftstationen är unik och mycket biologiskt och kulturellt rik vilket måste bevaras till kommande generationer.
Den döda veden i området lever i allra högsta grad, här bevisat av några honungsskivlingar på en fallen rönn.
Honungsskivlingar, utgör släktet ”Armillaria”, som ingår i basidiesvampsordningen ”Agaricales” och har en 5–20 centimeter bred hatt, som ofta har en central puckel.
Hatten är gulbrun till honungsgul eller gråbrun och har särskilt mot mitten ljusare eller mörkare fjäll och skivorna är urnupna, ljusa eller ibland brunaktiga.
Den 7–17 centimeter höga och knappt centimetertjocka foten har samma färg som hatten och en ljus ring som förenar hatt och fot när fruktkroppen är ung.
Svampköttet är ljusgult men mörknar och dess lukt är mild, smaken är först mild men blir så småningom kärv och sammandragande.
Honungsskivlingar har använts som matsvampar men kan framkalla förgiftningssymtom, varför stor försiktighet bör iakttas.
Honungsskivlingar växer rikligt i stora tuvor på stubbar, rötter och stammar, särskilt på gran men också på andra träd, som här på rönn.
Svampens mörka och plattade, ett par millimeter breda hyfsträngar, så kallade rhizomorfer, kan bli flera meter långa och angriper såväl döda som levande träd samt hittas ofta under barken på angripna träd.
Honungsskivlingar hör till skogsbrukets svåraste skadegörare, vissa på gran, andra på lövträd, och orsakar miljardförluster varje år enbart i Europa.
I Sverige förekommer sex olika arter, varav flera av dessa är allmänna från sommaren till hösten.
Den lummiga och nästan lite regnskogslika miljön utmed den gamla åfåran har få motstycken inom Vaggeryds kommun.
Denna enorma klibbalssockel är något av det största jag sett och tyder bland annat på att boniteten i marken är mycket god, det är också i denna miljö den lilla gärdsmygen finner sin häckningsmiljö.
Gärdsmyg, ”Troglodytes troglodytes”, är en art i fågelfamiljen gärdsmygar som blir mellan 9–10 centimeter lång och har mycket kort stjärt, som hålls upprätt.
Arten förekommer i stenig skog med snår, rishögar och rotvältor och även vid jordvallar och nässelsnår nära bebyggelse, vintertid också ofta i täta vassområden.
Gärdsmygen är övervägande brun med små ljusa och mörka fläckar samt håller nästan alltid stjärten upprest och brukar framföra sin förvånansvärt ljudliga sång från en stubbe eller rotvälta.
Arten häckar i södra Sverige norrut till Dalarna och de nordliga populationerna och en del sydliga flyttar till Mellan- och Sydeuropa, medan en del gärdsmygar övervintrar här hos oss i södra Götaland.
Den lilla gärdsmygen förekommer i hela Europa österut till Uralbergen, i Nordafrika och Mellanöstern och vidare i stora delar av östra Asien samt i stora delar av USA.
Tyvärr håller den stora men vackra jättebalsaminen, ursprungligen från Indien, på att ta över stränderna utmed den gamla åfåran.
Den första fynduppgiften i Sverige är från Frihamnen i Stockholm och publicerades år 1928.
Skogssäv, ”Scirpus sylvaticus”, är ett högväxt, flerårigt halvgräs som har krypande jordstam och underjordiska utlöpare och därför ofta växer i stora bestånd, precis som här utmed den gamla åfåran.
Skogssäv är ganska vanlig på fuktig näringsrik mark, i diken, sumpiga skogar och sjöstränder, den förekommer från Skåne till Norrbotten, och den första fynduppgiften är från Uppland och publicerades år 1732.
Enligt naturforskaren Anders Jahan Retzius år 1806, kan skogssäv användas till taktäckning.
Bilden visar förmodligen arten blå jordloppa som är en bladbagge som på latin heter ”Altica oleracea”, här kryper den omkring på ormbunken träjon ”Dryopteris filix-mas”.
Blåjordloppan kan skada trädgårdens växter men även vilda växter då arten kan samlas i stora klungor.
Träjon, ”Dryopteris filix-mas”, är en kraftigt byggd ormbunke med kort tjock jordstam och ofta meterlånga, mörkgröna blad som sitter i rosett.
Arten odlas ibland som prydnadsväxt och den har också använts inom folkmedicinen eftersom dess jordstam ansågs vara verksam mot inälvsmask, så kallad, ”orm”.
”Roten har från äldsta tider warit berömd at döda maskar och äfwen sjelfwa Binnickemasken: Galenus och Dioscorides hafwa redan tilstyrkt at gifwa 4 qwintin deraf uti honungswatn emot Binnicke- och andre maskar: de senare Läkare hafwa tid efter annan nyttjat samma rot, men merendels i för liten satts, hwarigenom dess kraft och werkan blifwit ansedd som osäker; til desse hans Kongl. Franska Majestät behagade år 1775 inköpa af Fältskjären Nouffers Enka i Sweitz, Beskrifning på ett af henne i 20 år med fördel nyttjat medel mot Binnickemasken, som på Wår Allernådigste Konungs befallning strax derefter här i Swerige allmänt kunnigt gjordes.”
Ur ”Anwisning til Wäxt-Rikets Kännedom” av C. F. Hoffberg år 1792.
Stinknäva, ”Geranium robertianum”, är en ettårig ört med rosaröda blommor och starkt håriga stjälkar och blad, hela växten har en oangenäm, kvalmig doft därav dess namn.
I äldre tid användes stinknäva mot ohyra, som vägglöss, men den ansågs också ha sårläkande egenskaper och såldes på apoteken.
Carl Fredrik Hoffberg skriver i slutet av 1700-talet bland annat följande om stinknävans användning:
”Örten som Thee drucken, stillar mjölk hos ammor: då tillika af decokten göres omslag på brösten; hwilken äfwen läker sprickor på bröstwårtor och läppar, om dermed twättas, likaledes andra sår”.
”Naturen låter, anmärker LECOQ, somliga bland sina täcka skapelser följa oss öfverallt. Vi mottaga dem såsom gamla bekanta, – mången gång utan att känna ens deras namn. Få äro väl de, som icke någonstädes märkt Stinknäbban med dess tunna, lätta bladverk och ljusa, rosenstrimmiga blommor, hvilka visa sig redan temligen tidigt och utvecklas under nästan hela sommaren, ehuru hvar blomma varar endast helt kort. Men det är icke blott genom de täcka blommorna, som växten gör sig bemärkt, utan också genom den mörka rodnad som m. e. m. tillhör nästan alla dess delar.”
Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria I” av C. F. Nyman år 1867.
Den vackra rapsfjärilen sitter på bilden på en korgblommig växt som på latin ingår i familjen ”Asteraceae”, förr ”Compositae”.
Familjen ”Asteraceae” eller korgblommiga växter är ett- till fleråriga örter, ibland med mjölksaftgångar.
Bladen är utan stipler, strödda eller motsatta, sällan kransställda, enkla till djupt flikiga, ibland parflikiga och vanligen fjädernerviga.
Blommorna samlade i huvudlika samlingar, korgar, omgivna av örtartade, hornartade eller pappersartade fjäll, holkfjäll.
Korgbotten, receptaklet, ibland försett med fjäll, paleae, mellan blommorna som är sambladiga och vanligen av två slag, strålblommor i kanten och tratt- eller rörlika diskblommor i mitten av korgarna.
Strålblommorna är i spetsen antingen tretandade, äkta strålblommor, och oftast honliga, eller femtandade, tungblommor, och då tvåkönade.
Diskblommor är vanligen tvåkönade och blomkronan smalt rörlik, gul, vit eller rödaktig.
Ståndare är fem, i kanterna sammanvuxna till ett rör kring stiftet och ståndarna vid basen är hos vissa släkten med svanslika bihang och dess pollen är småtaggigt.
Stiftet växer fram genom ståndarröret och har två stiftgrenar med varierande hårbeklädnad i spetsen och på ryggsidan, fruktämne är undersittande.
Frukten är en nöt, cypsela, av varierande utseende samt är enfröig, foder som tunna fjäll i en låg ring, eller saknas helt, men oftast omvandlat till hår- eller fjäderpensel, pappus.
Familjen korgblommiga växter är jordens artrikaste, med över 1500 släkten samt 23000 arter och i Sverige finns drygt 50 släkten och omkring 150 arter, de otaliga småarterna av maskrosor ”Taraxacum” och hökfibblor ”Hieracium” är då ändå oräknade.
Bildens rapsfjäril, ”Pieris napi”, är en av de allmänt förekommande dagfjärilarna i Norden och den trivs i de flesta levnadsmiljöer och uppträder i två generationer per säsong i den största delen av landet och kan förekomma i tre generationer i södra delarna av Sverige.
Här sitter den och suger nektar från en fibbla i familjen ”Asteraceae”, förr ”Compositae”, eller på svenska korgblommiga växter.
Skyltarna inom området som gränsar till Skillingaryds skjutfält hänvisar till, Skyddslag (2010:305).
Lagens syfte och skyddsändamål
1 § Denna lag innehåller bestämmelser om vissa åtgärder till förstärkt skydd för byggnader, andra anläggningar, områden och andra objekt mot
- sabotage,
- terroristbrott enligt 2 § lagen (2003:148) om straff för terroristbrott,
- spioneri samt röjande i andra fall av hemliga uppgifter som rör total-försvaret, och
- grovt rån.
2 § Lagen innehåller också bestämmelser om skydd för allmänheten mot skada som kan uppkomma till följd av militär verksamhet.
Vill man läsa mer kan man gå in på http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/20100305.htm