Söderåsens nationalpark

0

Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har besökt Söderåsens nationapark.

Söderåsens nationalpark

Söderåsens nationalpark, en natur- och kulturkrönika i 19 bilder från Söderåsens urbergshorst och Skäralids kanjonlikanade dal långt nedom Kopparhatten, i nordvästra Skåne.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i början av augusti 2015. Bilderna är som vanligt klickbara.

 

1 IMG_4881

På vår väg hem från Lund kör vi förbi Söderåsens nationalpark som bildades år 2001 och är 1 625 hektar stor.

Naturen här är fantastisk och omväxlande vilket innebär att den bjuder på lummiga lövskogar, mäktiga rasbranter med höga klippor, strömmande vattendrag och vida utsikter.

Särskilt fantastisk, tycker jag, är den djupt nedskurna dalgången vid Skäralid som är en sprickdal med mäktiga dimensioner med lodräta klippor som omgärdar Skärån som rinner i botten.

Odensjön i Nackarpsdalen samt utsiktspunkterna Kopparhatten, Hjortsprånget och Lierna utmed Skäralidsdalen är också platser som verkligen imponerar och fastnar i minnet.
2 IMG_4884

Ingen nationalpark utan ett Naturum och Söderåsens eget Naturum står inte efter något annat som jag besökt genom åren, med andra ord, väl värt ett besök.

Av olika djurgrupper inom nationalparken är insektsfaunan den mest mångfasetterade och här finns unika arter som bokblombock, rödhalsad svartbagge, jättesvampmal och förgyllt metallfly.

Vanliga däggdjursarter som dovhjort och grävling förekommer, men även iller, hermelin, vildsvin och fladdersmus hör till parkens vanliga invånare.

Skogsduva, stenknäck, stjärtmes, forsärla, mindre hackspett, bivråk och duvhök hör till områdets häckande fåglar.
4 IMG_4892

Turisterna har sedan 1800-talet, liksom vi vid vårt besök, gärna tagit sig till den vackra utsikten kallad Kopparhatten, platsen är väl vägvisad och går följaktligen inte att missa.

Odensjön med Nackarpsdalen och Skäralid är andra platser inom nationalparken som varit och fortfarande är välbesökta platser av turister.

I slutet av 1800-talet byggdes järnväg till Röstånga och Skäralid och stora grupper av så kallade naturflanörer kom för att njuta av naturen och utsikten från Kopparhatten.

Här började man då sälja läsk och kaffe i ett skjul men detta ersattes i början av 1900-talet av en restaurang med dansbana.
5 IMG_4887

Väl uppe vid den välbesökta utsiktpunkten på Koppahatten öppnar sig ett fantastiskt och dramatiskt landskap med den gamla bokskogen som ett skydd bakom ryggen på besökarna och ett välslitet staket som skydd för den stora rasbranten framför.
5 IMG_4887
Skogen i nationalparkens sprickdalar och ädellövskogar innehåller en unik flora och fauna. I sprickdalens botten och på dess sidor kan vi ana hur naturskog kan te sig, det vill säga, inga träd är lika gamla och inget växtsätt är det andra likt.

Bok blandas med ek och övergår i askskog där markvattnet är rörligt, al växer i våtare kärr, på några ställen finns även bestånd av avenbok och lind.

Här och var står också alm och lönn, även buskskiktet är välutvecklat. Döda och döende träd ger plats för ett oerhört rikt växt- och djurliv, alltifrån hålbyggande fåglar till små insekter och mossor.
6 IMG_4888

En av de saker som fascinerar när man vandrar i området är den stora variationen och mångfalden på marken vilket beror på variationer i näringstillgång, ljus, fuktighet och lokalklimat.

Området är sålunda mycket rikt på exempelvis svampar, mossor, lavar, landsnäckor, insekter, vattendjur, fåglar, kärlväxter och fladdermöss.

Hundratals av dessa arter betraktas som hotade till sin överlevnad och har tagits upp på den nationella ”rödlistan” över hotade arter.

De hotade arterna visar att området hyser de särskilda och unika livsmiljöer som behövs för att vår naturliga biologiska mångfald skall kunna fortleva, men det är också viktigt att bevara helheten i ädellövskogen med alla våra vanliga växter och djur.
7 IMG_4896

I kanske ett par tusen år har människan odlat marken och brukat skogen i det som idag är nationalpark.

Fornåkrar med röjningsrösen från järnåldern och mer sentida odlingsrösen, torp och torpruiner berättar om ett tidigare aktivt jordbruk och kors och tvärs i skogen går stengärdsgårdar som visar var ägogränser och beteshägn har legat där kor, getter och svin har betat och bökat i skogen.

Troligtvis har andelen skog efter det att fornåkrarna övergavs på järnåldern aldrig varit så låg som på mitten av 1800-talet.

Den skog som fanns var mycket glesare än idag eftersom den var betespåverkad och de troligtvis helt trädfria dalbottnarna i nationalparken användes för betesdrift eller slåtter.

Höet bars eller fraktades med oxar, senare med häst, ut ur dalen eller upp för dalsidorna längs flera av de små anlagda vägar som fortfarande finns kvar.

Den mest kända av dessa vägar är Offavägen, som går från Kopparhatten ner i Skäralidsdalen.
8 IMG_4889

Söderåsen, som är en horst, eller bergås om ni så vill, började troligtvis bildas för cirka 400 miljoner år sedan när omkringliggande berggrund sjönk genom en så kallad förkastning.

I samband med horstbildningen bildades de sprickdalar som idag så vackert och dramatiskt löper genom Söderåsens nationalpark.

De dominerande bergarterna är gnejs och gnejsgranit och vulkanisk aktivitet har under olika tidsperioder även lämnat efter sig amfibolit, diabas och basalt.

Basalten har när den stelnat bildat typiska pelare som man bland annat kan se vid naturreservatet Gällabjer vid Röstånga, inte långt från nationalparken, där det finns en vulkanrest, som höjer sig 60 meter över omgivningen.

Detta är en av de få vulkanerna i området som fortfarande ”ser ut” som en vulkan med sluttande sidor, men dessa sluttande sidor är emellertid ingen kvarleva från själva vulkanen ety de kom dit under den senaste istiden.

Diabasen ger på vissa platser upphov till en näringsrik jordmån som avspeglar sig i en rikare, kalkgynnad växtlighet.
9 IMG_4899

Horsten eller åsen har sedan bildningen påverkats av minst åtta nedisningar, men även av många andra erosions- och vittringsprocesser mellan istiderna och de väldiga rasbranterna är resultatet av att de från början lodräta klipporna utsatts för frostsprängning som främst ägt rum under ett mycket kallare klimat än nu.

Än idag kan man tidiga vårvintermorgnar höra klippblock brytas loss och rasa ned i de yngre, ännu öppna branterna men de äldre och ofta skogklädda branterna saknar ovanförliggande klippor och raset har därför upphört.

Den runda lilla sjön Odensjön har troligtvis fått sin form genom att återkommande glaciärer bildats i botten på den ”gryta” vari sjön ligger, även mellan de stora istiderna.
10 IMG_4901

I nationalparken har vattnet mycket stor betydelse för djur och växter, lokalklimat samt mark- och luftfuktighet.

Strömmande, opåverkade vattendrag är särskilt värdefulla och sällsynta idag och i nationalparkens vattendrag är djur- och växtlivet särskilt rikt.

Den lilla vackra sjön vid Naturum har inneburit en lyckad häckning av sångsvan då tre ungar är resultatet för år 2015.
11 IMG_4906

Invid stranden i närheten av Naturum ligger ett par ankor av arten svensk blå anka, som är en lantras med blågrå färg som möjligen härstammande från Pommern.

Blå ankor får 25 % svarta, 25 % vita och 50 % blå ungar, där den svarta konstanta typen har utvecklats till dansk svart and, hur som helst, de ignorerade mig totalt
12 IMG_4909

Vid Skäralidsdalens mynning byggdes ett stort turisthotell i trä år 1906 efter att den tidigare restaurangen brunnit ned.

Skärån dämdes upp till en damm vid turisthotellet år 1929 främst för att kunna erbjuda fiske för de besökande turisterna.
13 IMG_4913 Fnöske- och Platt-

Den fallna boklågan på bilden har blivit ”boplats” för såväl fnösketicka, ”Fomes fomentarius”, till vänster, och platticka, ”Ganoderma applanatum”, till höger, båda arterna använda för framställning av fnöske.
14 IMG_4917

När man vandrar i sprickdalarna får man inte glömma bort att observera skillnaden i växtligheten mellan de öppna nord- och sydvända rasbranterna.

Mot söder växer mest torktåliga skorplavar på stenarna medan den nordvända branten ofta täcks av en fuktkrävande moss- och lavmatta.

Mängder av små bäckar porlar utmed ravinsidorna, ibland till och med under rasbranternas stenar och nationalparkens dammar, kärrmarker och sumpskogar ger värdefull variation i området och bidrar till den stora biologiska mångfalden.
15 IMG_4920

Skärån, Dejebäcken och Kvärkbäcken har kallt och rent vatten och här finns många olika arter av fiskar och bottenlevande djur.

Flera av dem är känsliga för försurning och föroreningar och bekräftar bäckarnas värde. Strömstare och forsärla, som livnär sig på sländlarver och andra insekter, är därför karaktärsfåglar inom området.

Odensjön är nationalparkens enda naturliga sjö då Härsnäsdammarna och Skärdammen är anlagda.

Vattnet i ån kommen mer eller mindre från den lilla sjön Odensjön som ska ha bildats från en glaciärnisch, och namnet ska Odensjön ha fått på grund av den cirkelrunda formen som liknas vid guden Odens ena öga, sitt andra öga offrade han i Mimers brun för att få sin stora visdom.

Omgiven av 30 meter höga branter har Odensjön naturligtvis gett upphov till olika sägner och länge trodde man att sjön var bottenlös och hade en egen förbindelse till en krypta i Lunds domkyrka.

Två jättar, Blink och Börta, ska ha bosatt sig under sjön så pass långt ner att de inte längre kunde höra kyrkklockorna.

En annan sägen säger att det i forna tider ska ha funnits ett slott där Odensjön ligger idag, och slottets torn ska synas i djupet när sjön är som klarast.

Det finns också en sägen från Landskrona om en elak man som gått bort och folket ville begrava honom i den bottenlösa Odensjön för att hindra honom från att gå igen.

Men han själv ville uppenbarligen inte kastas i den bottenlösa sjön, för hans kista blev tyngre och tyngre ju närmare hästskjutsen kom sjön och till sist orkade inte hästen mer, och den elake mannen begravdes istället vid vägkanten.
16 IMG_4924 Vildbalsamin eller Springkorn Impatiens noli-ta

Vildbalsamin eller Springkorn, ”Impatiens noli-tangere”, är en medelstor ört med strödda blad och stora hängande klargula blommor och växer oftast i stora bestånd.

Stjälkarna är köttiga och bladen tunna med trubbsågade kanter och arten blommar från juli till september med en blomma som är tre till fyra centimeter lång, ofta brunfläckig, samt har en krökt sporre.

Frukten öppnar sig explosionsartat och slungar iväg fröna, liksom hos de andra arterna i släktet balsaminer, ”Impatiens” och den person som provar att röra en mogen frökapsel, ovetande om vad som ska hända, och inte ”hoppar till” av pur förvåning vid ”explosionen” skulle jag vilja se.
17 IMG_4922 Vildbalsamin eller Springkorn Impatiens noli-ta

Vildbalsamin eller Springkorn är den enda inhemska av balsaminerna, den förekommer sparsamt från Skåne ända upp i Norrbotten, men saknas i ett flertal landskap.

Den växer på mullrik jord i skuggiga, fuktiga lundar och skogskärr och den första fynduppgiften publicerades redan på 1600-talet.

Det latinska artnamnet ”noli-tangere” kommer av latinets ”noli” för ”låt bli” och ”tangere” för ”röra, tangera”, namnet betyder sålunda ”rör mig ej”.

”Vilda Balsaminen växer icke sällan i så täta massor, att den bildar liksom små skogar. Den behagar oss både genom sin späda grönska och sitt egendomliga utseende. Men man märker snart att den tillhör en för vår flora främmande typ, är en af dessa enstaka arter, hvilka liksom förirrat sig långt bort från sina samslägtingar. Nästan allt hos denna växt har något eget och ovanligt; så den vattenklara stjelken med sina svällda leder, de ömtåliga bladen, de underliga blommorna och deras ställning, och slutligen fröhusets sätt att öppna sig.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria I” av C. F. Nyman år 1867.
18 IMG_4929 Stor häxört Circaea lutetiana

Bilden visar arten Stor häxört ”Circaea lutetiana”, som är en flerårig ört som kan bli upp till fem decimeter hög.

Stjälken är finhårig, nästan genomskinlig och har motsatta, hjärtlika, skaftade blad och bladen är knappt tio centimeter långa och naggade i kanten, och bladskaftet saknar vingkant.

Stor häxört blommar i juli-augusti med små vita blommor som sitter i en ganska långsträckt toppställd klase och blommorna har körtelhåriga skaft och saknar stödblad.

Arten Stor häxört förekommer främst i Skåne, där den är ganska allmän, men även i ett par andra sydsvenska landskap.

Den växer på mullrik jord i bokskogar, bäckraviner och liknande miljöer, precis som här i Söderåsen nationalpark, och den första fynduppgiften är från Halland och publicerades år 1662.

lamium galeobdolon, gele dovenetel

Om ni väljer ett besök tidigare under året, i maj-juni, så får ni uppleva en vacker växt som tyvärr saknas så här sent på sommaren, nämligen Gulplister, ”Lamiastrum galeobdolon”, men låt mig ändå avslutningsvis få visar er en bild på samt få berätta om denna vackra vår- och försommarblomma.

Gulplister är en flerårig ört med krypande, rotslående utlöpare och uppstigande blomskott där revorna har vintergröna blad.

Bladen är ganska långskaftade, äggrunda med grovtandad kant, bladöversidan är mörkgrön och har ofta oregelbundna silverfärgade fläckar, undersidan är vanligen mörkt rödviolett.

Gulplister blommar redan i maj-juni, blommorna är gula och sitter i ganska fåblommiga kransar.

Växten är vanlig i lövskogar i Skåne, främst under bok, ”Fagus sylvatica”, men den förekommer även sällsynt i en del andra syd- och mellansvenska landskap.

”Denna Hälleberga backe är tämmelig hög, täckt klädd och beprydd med de härligaste lövträn av bok, ek, avenbok, lind, björk och hassel. Linné fortsätter: Galeobdolon… en ört… som jag tillförene icke råkat i Sverige, växte på östra sidan av Hälleberga backe, emillan de tätaste och skuggerikaste trän.”

”De orden tecknades ner år 1749, en dag i den tidiga sommaren. Tvåhundratretton år har gått fram över denna punkt på marken, när vi själva tränger oss från vägen in genom brynet av ek och avenbok. Det är i öster, emillan de tätaste och skuggerikaste trän. Det första vi ser därinne i lövskymningen är Galeobdolons spiror med de hjälmformade blekgula blommorna.”

Ur ”Den svenska södern” av Carl Fries år 1963.

 

LÄMNA ETT SVAR