Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har besökt den gamla byn Mosle.
Den gamla byn Mosle i södra delen av
Värnamo stad
Den gamla byn Mosle i södra delen av Värnamo stad, en natur- och
kulturkrönika i 7 bilder från tider som flytt och människor som gått
före.
Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i maj månads sista dagar
året 2015.
Den lilla informationsskylten berättar historien om Mosslelund
gravfält och för den eller de som vill stanna upp och vill läsa berättas
en spännande historia om en tid som flytt.
På 1300–talets slut fanns en by här i närheten som hette Mosle och
som var en stor by med många gårdar. Böndernas förfäder hade då
levt här i kanske 1000 år och de begravde sina döda på detta stora
gravfält.
Gravfältet är omkring 200 meter långt och 100 meter brett och idag
finns cirka 60 synliga gravar men enligt uppgifter från 1800-talet
fanns här tidigare många fler.
De stora och tydliga gravarna ligger i mitten av området och de
tydligaste gravarna är ett 20-tal gravhögar och tre stora stenskepp.
Skeppssättningarna är dock tyvärr skadade genom att stenar plockats
bort. Skeppen kan ha symboliserat själva resan till dödsriket eller
kanske var de sjöfarares gravar.
Man kan också se minst tre trearmade gravar, så kallade treuddar,
som är tydliga med upp till 16 meter långa armar. Det är märkliga
anläggningar som vid arkeologiska undersökningar ofta visar sig
vara fyndtomma och sådana anläggningar kallas kenotafer, kanske
var dessa minnesmärken efter män som avlidit utomlands.
På gravfältet finns också låga gravhögar med stenpackningar av
olika storlekar men liggande eller resta stenar är också
gravmarkeringar.
Man kan också se en domarring med nio stenar som står i en cirkel.
Domarringar är gravar men förr trodde man att domarringar hade
med hednatidens rättsskipning att göra.
Domarringar har nästan alltid udda antal stenar för att undvika att
omröstningarna skulle bli oavgjorda.
Intill gravarna syns spår av forntida åkerbruk där låga vallar
begränsar små åkrar som kan vara från järnåldern eller medeltiden.
Med årder ärjade man gärna fårorna korsvis varvid lite jord och torv
följde med kanterna. Sådana fornåkrar fick en lite skålformig profil
som man kan se här.
Gladornas jämrande skrin hördes över gravfältet. Bönderna som
skördade sina små åkrar var illa till mods. De brukade marken
alldeles intill de mäktiga stenskeppen. Kanske tyckte hedningarna
illa om detta.
Om sådana ting talade jordbrukarna lågmält under tiden de gick med
skäror och skar av säden och gjorde kärvar. Kornen skulle malas till
mjöl och sedan bakas till bröd och då fick hednafolket tycka vad de
ville.
När råttor och möss åt upp bondens korn fanns sedan järnåldern en
hjälpsam vän på gården i form av tamkatten som gärna jagade
skadedjuren.
Skeppssättningarna är fåtaliga men här på gravfältet Mosslelund i
den sydvästra utkanten av Värnamo återfinns skeppssättningar från
yngre järnålder, vendeltid och vikingatid.
På gravfältet vid Mosslelund har människorna från en närliggande by
begravt sina döda under järnåldern. Här finns cirka femtiofem
synliga gravar med varierande form, nitton rösen, tretton
stensättningar, en domarring, fyra skeppssättningar, tre treuddar och
sjutton resta eller klumpformiga stenar.
Att det finns så många typer av gravformer här tyder på att gravfältet
har använts under hela järnåldern.
Under den äldre järnåldern anlades rösena, domarringen och de resta
stenarna, och kanske också treuddarna. Gravar från yngre järnåldern
är ofta stensättningar.
Det finns en hålväg cirka 20 meter väster om gravfältet, en hålväg är
en gammal ridväg som har ett dikesliknande utseende. Vägen
skapades av de resande som passerade förbi Mosslelund. Det är svårt
att säga exakt hur gammal vägen är, men troligen är den från samma
tid som gravfältet.
Från förromersk järnålder, 500 före Kristus till Kristi födelse finns få
kända lämningar och under denna period inträffade en påtaglig
klimatförsämring. Boskapen måste stallas under vintermånaderna,
vilket ställde krav på större utfodring och en utökad höslåtter.
Bebyggelselägen byttes och man bosatte sig i större utsträckning i
anslutning till fuktiga lövskogar.
Domarringen, en gravform som är karakteristisk för Jönköpings län
vid sidan av resta stenar och kvadratiska stensättningar, hör hemma
under perioden romersk järnålder, från Kristi födelse- 400 efter
Kristus.
Den karaktäriseras som en oval eller rund krets av resta eller
liggande stenar, placerade med regelbundna avstånd till varandra.
Domarringarna kan även ha använts som en plats för begravningar
långt efter det att de ursprungligen anlagts.
Exempel finns på att undersökta domarringar varit fyndtomma, så
kallade kenotafer.
Alternativa användningsområden har diskuterats och de har
föreslagits vara mötesplatser för olika samhällsfunktioner eller ha
ingått i ett astronomiskt sammanhang.
Många av dessa fornlämningar har tyvärr blivit utsatta för åverkan,
då de resta stenarna har ansetts lämpliga för husbyggen eller skadats
av skogsbruksmaskiner.
Rikedomen på fornlämningar i vissa områden under yngre järnålder
har gjort att dessa har tolkats som regionala centra och så är fallet
med bland annat Finnveden där gravfält med högar utgör den
dominerande fornlämningstypen under yngre järnålder.
Dessa anger att här funnits en fastare bebyggelsestruktur. Högarna
anlades på den utvalda platsen för att vara väl synliga för de
förbipasserande. De döda skulle hedras, men gårdens eller byns ägor
skulle också markeras.
Vår ”moderna” historia kan väl grovt sägas börja efter den senaste
istidens avslutning och isens avsmältning, som att räkna årsringarna
på ett träd, så gammal är dock inte bildens fallna ek.
Äldre stenålder: 13 000-4100 före Kristus, egentligen 2 500 000-
4100 före Kristus
Yngre stenålder, bondestenåldern: 4100-1700 före Kristus, startar
egentligen 10 000 före Kristus
Äldre bronsålder: 1700-1100 före Kristus
Yngre bronsålder: 1100-500 före Kristus
Äldre järnålder: 500 före Kristus-550 efter Kristus, som dessutom
delas in i två olika epoker:
Förromersk järnålder: 500 före Kristus-Kristi födelse
Romersk järnålder: Kristi födelse-375 efter Kristus
Folkvandringstiden: 375-550 efter Kristus
Yngre järnålder: 550-1050 efter Kristus som dessutom delas in i två
olika epoker:
Vendeltiden 550-800 efter Kristus
Vikingatid 800-1050 efter Kristus
Äldre medeltid 1050-1250 efter Kristus
Folkkungatid 1250-1389 efter Kristus
Kalmarunionen 1397-1520 efter Kristus
Äldre Vasatid 1521-1611 efter Kristus
Stormaktstid 1611-1721 efter Kristus
Frihetstid 1719-1772 efter Kristus
Gustavianska tiden 1772-1809 efter Kristus
Union och ny konstitution 1809-1866 efter Kristus
Industrialisering 1866-1905 efter Kristus
1900-talets början 1905-1914 efter Kristus
Första världskriget 1914-1918 efter Kristus
Mellankrigstid 1918-1939 efter Kristus
Andra världskriget 1939-1945 efter Kristus
Efterkrigstid 1945-1967 efter Kristus
Slutet av kalla kriget 1968-1991 efter Kristus
Nutid 1991-
Under de vackra ekarna sjunger såväl bofink som lövsångare men
också koltrast, vars sång i mina öron påminner om den härliga
vårens tid men också om tider som flytt och människor som gått
före.
På återseende!