Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har tittat närmare på Runemostenen
Tusenåriga stenar med tusenåriga tecken
Tusenåriga stenar med tusenåriga tecken, del 2, en natur- och kulturkrönika i 7 bilder om meddelanden från en fjärran avlägsen tid men ändå alldeles nyss.
Text och foto, Dan Damberg, Skillingaryd i slutet av maj 2015. Bilderna är som vanligt klickbara.
Från vikingatiden finns kända runstenar, exempelvis stenen vid Runemo som ligger utmed gamla Jönköpingsvägen, med inskrift från 1000-talet.
Runtexten lyder som följer:
þurun: sati: stin: eftiR: oskil: buta: sin: auk: eftiR sunu: sina: suin: auk: tufa: kuþ: hialbi: selu: þiRa
Torun satte stenen efter Eskil, sin man, och efter sina söner Sven och Tove. Gud hjälpe deras själ.
Runstenen finns med i den förteckning över fornminnen, de så kallade Rannsakningarna som alla sockenpräster upprättade på 1660-talet, och om Runemostenen kan man läsa följande:
”Een fiärdedels mijl ifrån kyrkan, Norr, ut med store landzwägen, Som löper från Wärnemo och till Jönekiöping på högre handen, står en hög resesteen fyrkantig, Och spittzig uppe i änden, på den Södre sijdan är han neder igiönom schrefwen mäd runebookstäfwor, Och
kallas runesteen.”
Alla de förekommande personnamnen var vanliga under vikingatiden. Runstensperioden var samtida med den kristna missionen. Många runinskrifter avslutas därför med en bön.
Runor är de germanska folkens forna skrift och ordet runa i singularis är en senmedeltida utvidgning av det fornnordiska rūn.
Ordet ”run” är etymologiskt omdiskuterat, i de äldsta runinskrifterna syftar det på det krivna, men i några av de germanska fornspråken har det betydelsen ”hemlighet”, ”hemligt rådslag”, och ”mysterium”.
Det har föreslagits att här skulle föreligga en sammanblandning av två ursprungligen olika ordrötter med betydelsen ”gräva”, ”skära” respektive ”ge ljud ifrån sig” eller ”tala med låg röst”.
Runornas form antyder också att de äldsta oftast har ristats i trä, där rent horisontella linjer, vilka skulle sammanfalla med träets ådring, undvikits.
Frågorna om runskriftens uppkomst har debatterats länge men kan ännu inte anses definitivt besvarade. Vad man med säkerhet kan säga är att den har uppfunnits senast under det första århundradet av vår tideräkning och att något av medelhavsländernas alfabet har stått som modell.
Man har föreslagit grekiska, norditaliska, etruskiska, och latinska alfabet men inget av dem visar emellertid någon övervägande överensstämmelse med runorna i form eller ljudvärde.
De vittnesbörd om germanernas kontakter med det romerska riket som arkeologiska fynd och historisk litteratur ger stöder dock latinteorin.
Av de 24 runorna kan 23 härledas ur de latinska kapitälernas former, och att ljudvärdena inte genomgående överensstämmer, ska kanske inte tillmätas avgörande betydelse.
De tidiga runinskrifterna visar också vissa drag som skiljer dem från latinsk skrift, såsom växlande läsordning, det vill säga, teckenraden ska ibland läsas från höger till vänster och avsaknaden av skiljetecken.
Ett karaktärsdrag som de däremot delar med både grekisk och latinsk skrift är bruket av ligaturer, så kallade bindrunor.
Bindruna, runa där bistavar från olika runtecken bundits till samma huvudstav. Därigenom uppfattas bindrunan som två eller flera sammanbundna runor som vid läsningen måste lösas upp och tydas var för sig.
Till skillnad från det latinska alfabetets bokstäver har runorna namn och dessa är valda enligt en akrofon princip, det vill säga, namnet börjar med det ljud som runan betecknar.
Namnen, med vissa variationer, är dokumenterade i några relativt sena uppteckningar, av vilka den äldsta är det så kallade ”Abecedarium Nordmannicum”, en 800-talshandskrift från klostret i Sankt Gallen i Schweiz.
På grundval av de bevarade uppteckningarna har man kunnat rekonstruera de urnordiska namnen, så har till exempel runan för f kallats ”fehu” för ”boskap” och ”rikedom”, runan för a för ”ansuʀ” för ”as” och ”gud”, runan för j för ”jāra ” för ”år” och runan för t för
”tīwaʀ” för ”gud”, ”Tyr”.
Runraden, futharken, har en annan ordning än det latinska alfabetet och dettas moderalfabet.
Futhark är benämning på runraden, den 24-typiga eller 16-typiga och ordet är bildat efter runradens sex första tecken.
Anledningen till de enskilda namnen och futharkens ordning har varit föremål för många gissningar.
Den äldre runraden bestod av 24 tecken och dessa har svarat väl mot behovet att uttrycka språkets olika ljud.
Språkliga förändringar i tid och rum har emellertid medfört att runraden förändrades och de fornengelska och fornfrisiska inskrifterna uppvisar flera nya runor, i de engelska inskrifterna uppgår det sammanlagda antalet runor till 31 styck.
I Skandinavien ledde däremot språkförändringarna till en oväntad, radikal reducering av antalet runor i futharken.
I de så kallade övergångsinskrifterna från 600- och 700-talen kan man iaktta förändrat ljudvärde och form på vissa av de i den 24-typiga runraden ingående runorna.
Så har till exempel den gamla runan för j fått ny form. Ordinledande j uttalas inte längre framför vokal. Runans namn blir därför ”ār” av tidigare ”jāra”, och den står för ett a-ljud medan den gamla runan för a, vars namn var ”ansuʀ”, står nu enbart för ett nasalt a.
Vid vikingatidens inträde, omkring 800 efter Kristus, föreligger den nya nordiska 16-typiga runraden färdigutvecklad.
Den uppvisar redan tidigt två skilda varianter, kallade normalrunor, även danska runor, respektive kortkvistrunor, även svensk-norska runor och Rökrunor.
Förhållandet mellan normalrunor och kortkvistrunor har diskuterats och en allmän uppfattning är att bruket är funktionellt betingat, det vill säga, normalrunorna har använts epigrafiskt, till exempel för minnesinskrifter på sten, och kortkvistrunorna har tjänat det praktiska
livets behov, till exempel privata eller officiella meddelanden på trä. Gränsen mellan användningsområdena har dock inte varit skarp.
En tredje variant av den vikingatida runraden, påträffad i ett fåtal inskrifter från framför allt Hälsingland, är de så kallade hälsingerunorna.
Den 16-typiga runraden var, till skillnad från den 24-typiga, sämre anpassad till det språkliga systemet, bland annat saknas beteckningar för de nya omljudsvokaler som uppstått efter urnordisk tid, och ingen skillnad görs mellan tonande och tonlösa konsonanter.
Uppfattningarna varierar om orsaken till att antalet tecken reducerades och man har sökt förklaringen på både fonologisk och grafisk väg, även de genom skilda ljudutvecklingar förändrade namnen på de enskilda runorna har anförts som förklaring.
Mycket snart gjorde sig behovet av differentierade tecken för olika ljud i både vokal- och konsonantsystemet gällande och redan i inskrifter från slutet av 900-talet uppträder så kallade stungna runor, det vill säga, runor som genom ett diakritiskt tecken, vanligtvis en
punkt placerad på eller innanför en runa, anger ett ljudvärde som skiljer sig från ursprungsvärdet.
I medeltida inskrifter, från omkring år 1100 och framåt, kan man urskilja ett runalfabet som i stort motsvarar det latinska alfabetets tecken, dock finns inga uppteckningar av någon runrad, futhark, som innehåller alla dessa tecken.
Runskriften tycks under medeltiden ha varit ett rätt allmänt känt skriftsystem i Norden, men det trängdes undan alltmer av den latinska skriften.
Under nya tiden var runor fortfarande i bruk i runkalendrar, där de dock saknar språklig innebörd.
Försök att införa runskriften som allmän skrift gjordes av Johannes Bureus vid början av 1600-talet men endast såsom dalrunor har runorna som skriftsystem gjort sig gällande under nya tiden.
Termen runor används ibland, dock knappast rekommendabelt, om skrivtecken av liknande utseende som de germanska, men som grundas på andra skriftsystem än det grekisk-latinska.
Sådan runliknande skrift finner man i norra Mongoliet, i sydvästra Sibirien, i södra Ryssland och på norra Balkanhalvön.
De flesta återger olika turkiska språk, men finsk-ugriska språk förekommer också och de flesta av texterna är från tiden 500–1500 efter Kristus.
De kan åtminstone delvis ha påverkats av de germanska runorna, som ju förekom i västra delen av det nämnda området, men lika troligt är att de har utvecklats självständigt, på grund av behovet att anpassa tecknen till ristning i trä.
På återseende!