Ostindiefararen Götheborg

Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har besökt Ostindiefararen Götheborg.

Ostindiefararen Götheborg

Ostindiefararen Götheborg, en natur- och kulturkrönika i 34 bilder om ett besök av 1700-talet i Varbergs hamn på 2000-talet, ett möte att minnas.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i början av augusti anno 2015. Bilderna är som vanligt klickbara.

 

Det var storfrämmande i Varbergs namn denna vackra sommardag i början av augusti, solen sken från en klarblå himmel men gästen i hamnen överglänste solen ety den vackra Ostindiefararen Götheborg hade anlagt hamnen för några timmar på sin sommarturné i norra Europa 2015.

Götheborg, ett segelfartyg med 2000 kvadratmeter segelyta, samt ostindiefarare, originalet byggt år 1738 av Ostindiska kompaniet.

Ostindiefararen Götheborg var beväpnat med 30 kanoner och hade en besättning på cirka 140 man och dess lastförmågan var 340 svåra läster, motsvarande ett deplacement på cirka 830 ton.

Läst, gammalt svenskt volymmått och viktmått med värden som beror på tidpunkt, ort och varuslag och som i de enskilda fallen ofta är mycket osäkra.

Som volymmått förekom värden från 12 till 24 tunnor och ibland även större och mindre värden, det vill säga, värden med en spännvidd från cirka 2-4 kubikmeter.

För träkol har läst förekommit som volymmått med mått som i samband med metersystemets införande anpassades till värdet 1 läst är 20 hektoliter är 2 kubikmeter.

För ett fartygs lastförmåga uttryckt som vikt fastställdes år 1726 en skeppsläst, tung läst eller svår läst till 18 skeppund, det vill säga, till cirka 2 448 kilo.

År 1863 infördes dessutom 1 nyläst, som var 10 000 skålpund, som motsvarade cirka 4 250 kg.

Götheborg hann göra tre resor till Kanton i Kina och åter till Sverige innan det i lugnt väder en septembermorgon år 1745 rände upp på ett grund och sjönk strax utanför Älvsborgs fästning i hamninloppet till Göteborg.

Fartyget Götheborg hade vid förlisningen full last, som var omkring 700 ton, av hundratusentals porslinsföremål, men även te, siden, rotting, pärlemor och kryddor.

Några fakta om replikan Ostindiefararen Götheborg, vilket till stora delar stämmer med originalet.

Längd utan bogspröt: 40,9 m

Total längd: 58,5 m

Höjd över vattenlinjen: 47 m

Bredd: 11 m

Segelarea: 1,964 m²

Djup vid aktern: 5,25 m

Djup vid fören: 4,75 m

Barlast: 292 ton bly

Total vikt: 1,150 ton

Motorer: 2 Volvo Penta 2×22 kWh, med ett kombinerat uttag av 1,100 hästkrafter (820 kW) Fyra bränsletankar med en total kapacitet av 36 000 liter.

Genomsnittlig fart: 5 till 6 knop – 9 till 11 km/h, maxfart med motor: 8 knop – 15 km/h

Besättning: 80, där 50 stycken är elever.

Bunkring: Mat för 80 personer för 60 dagar och reservförråd för ytterligare 30 dagar.

Navigation och kommunikationsverktyg: GPS, radar och Satcom B

Vattenpump med dygnskapacitet på 18 000 liter färskvatten.

14 kanoner för salut, originalet hade 30 kanoner, både tre- och sexpundare som försvar mot pirater och andra anfallande skepp.

Värdet av Götheborgs last vid förlisningstillfället har beräknats till mellan 2-2,5 miljoner daler silvermynt.

Valutan daler silvermynt användes i Sverige mellan åren 1633 – 1776 och 1 daler silvermynt fastställdes till 2 daler kopparmynt år 1633, som motsvarande 2,5 daler kopparmynt år 1643, som motsvarade 3 daler kopparmynt år 1665 och efter år 1776 ändrades huvudvalutan till riksdaler.

Mellan åren 1715-1719 gavs det ut nödmynt, som var av koppar och skulle motsvara värdet på 1 daler silvermynt. De vägde bara cirka 6 gram och blev därför ett kreditmynt.

1 riksdaler = 3 daler silvermynt = 96 öre silvermynt.

1 daler silvermynt = 2 daler carolin = 4 mark = 32 öre silvermynt och 1 öre silvermynt = 24 penningar, de lägsta nominalerna 1 och 2 öre silvermynt var faktiskt präglade i koppar.

Under åren 1719-1776 var 1 riksdaler = 3 daler silvermynt = 9 daler kopparmynt.

År 1776 var 1 riksdaler = 6 daler silvermynt och en tunna guld var 100 000 daler silvermynt.

Direkt efter skeppsbrottet kunde en liten del av lasten bärgas, omkring 30 ton te, 80 buntar brokadsiden samt en del porslin, och auktioneras ut.

Vid bärgningsförsök under 1800-talet togs närmare 1 000 porslinspjäser upp, och under åren 1906-1907 hittades enligt uppgift ytterligare 4 300 porslinspjäser, men därefter har vraket legat orört med cirka 90 % av porslinslasten kvar ombord.

År 1986 startade nya utgrävningar som har resulterat i att stora mängder porslinsskärvor, något hundratal delar helt porslin, te i emballage, kryddor och pärlemor tagits upp.

Delar av ostindiefararens skrov har återfunnits och kunnat mätas upp och föremål från fartygets utrustning liksom besättningens ägodelar har kunnat tas till vara, dessa utgrävningar avslutades år 1993.

År 2005 sjösattes en kopia av fartyget som är byggt med traditionella hantverksmetoder men med moderna hjälpmedel som uppfyller moderna sjösäkerhetskrav och det är denna replika som ni nu ser i denna krönika och som vi har besökt i Varbergs hamn.

Under åren 2005-2007 genomförde fartyget en resa från Göteborg till Kanton i Kina, delvis efter den ursprungliga ostindiefararens rutt.

Under denna långa resa gjordes ett stort antal officiella arrangemang i 14 städer på fem kontinenter och fartyget besöktes av mer än 300 000 personer.

Det är fortfarande oklart vad som orsakade skeppets grundstötning, och ett av skälen är bristen på samtida skriftliga källor.

Götheborg hade en mycket erfaren lots ombord vid katastrofen, den på Brännö uppväxte Caspar Matthisson, som levde under åren 1712-1783, och som vid olyckstillfället hade 7,5 års erfarenhet som ordinarie lots.

Trots erfaren lots grundstötte alltså Götheborg plötsligt på undervattensklippan Hunnebådan som på 1700-talet kallades Knipla Börö och senare även Götheborgs-grundet eller Ostindiebådan.

I den skriftliga förklaring som kapten Eric Moréen och besättningen lämnade gemensamt till Göteborgs Rådhusrätt den 19 september år 1745, samma år som förlisningen, anges att vädret den 12 september var vackert och klart, vinden ”foglig”, i betydelsen gynnsam eller mild, samt kommande från sydväst eller västsydväst.

Vädret vid förlisningen måste anses vara idealiskt, då vinden kom i stort sett rakt akterifrån och över Rivöfjorden mötte skeppet strömmen från Göta älv.

Navigeringen och segelföringen tycks vara korrekta fram till olyckspunkten, vilket platsen för grundstötningen tyder på och skeppets fart var cirka tre knop, då Götheborg gör en oplanerad styrbordsgir och träffar grundet.

Svaret på varför ostindiefararen gick på grundet kan vara ett numera bortglömt hydrografiskt fenomen kallat dödvatten.

Dödvatten innebär att ett fartyg rör sig i ett lager av sötvatten som vilar ovanpå tyngre saltvatten, och åstadkommer inte endast synliga svallvågor i sötvattnet, utan även osynliga vågor i gränsen mellan sött och salt vatten.

Man antar att den kraft som krävs för att åstadkomma de osynliga svallvågorna i gränssnittet skapar ett motstånd, som minskar eller hindrar fartygets framfart helt och hållet.

Skepparen Axel Jonasson på motorseglaren Anni, berättar nästan 200 år efter Götheborgs förlisning att,

Försommaren 1941 råkade vi ut för dödvatten på Rivöfjorden i höjd med Knippelholmen.

Plötsligt är det något, som håller igen fartyget och vi förstår att det är dödvattnet som har slagit till.

Vattnet runt skrovet ligger stilla, det tycks vara klistrat till bordläggningen och fartyget är som fastfruset i ett isflak.

Dödvattnets område är från för- till akterstäv och cirka åtta till tio meter ut från sidorna och utanför detta område ser man rörelser på vattnet, som tyder på att det inte hör samman med dödvattnet.

Vid dessa tillfällen reagerar inte fartyget för manöver, och lyder inte roder, trots att vinden fyller seglen.

Tillräckligt tryckande vind kan ibland vrida runt fartyget, tillsammans med dödvattnet och fartyget går därefter okontrollerat dödvattnets väg, slut citat.

De hydrografiska förhållandena vid Göta älvs mynning i september år 1745 känner man väl till.

År 1745 var vattenmängden i Göta älv ovanligt stor, genom att vintern år 1744-45 var mycket snörik och därmed följdes av en kraftig vårflod.

Vänerns vattennivå var år 1745 extremt hög, vilket sammantaget ökade utflödet av sötvatten i Älvsborgsfjorden och påverkade skikten av söt- och saltvatten.

Villkoren för så kallat dödvatten den 12 september 1745 vid ostindiefararen Götheborgs förlisning var alltså mycket gynnsamma.

Götheborg verkade inom ramen för Ostindiska kompaniet som var ett svenskt handelskompani som handlade med Ostasien och som grundades i Göteborg år 1731 och formellt upplöstes år 1813, 82 år senare.

I andra sjöfarande nationer fanns också ostindiska kompanier som hade monopol på sin handel, bland annat, East India Company i Storbritannien.

Skotska köpmän, som stod utanför East India Company och denna lukrativa verksamhet i sitt hemland Storbritannien, ville investera i ett motsvarande svenskt kompani.

En av dessa skotska köpmän, Colin Campbell, som levde mellan åren 1686 – 1757, utarbetade tillsammans med Niclas Sahlgren i Göteborg en plan för ett svenskt ostindiskt kompani.

Förhandlingarna om ett svenskt ostindiskt kompani sköttes av kommissarien Henrik König, som levde under åren 1717 – 85, och i vars namn privilegiet utfärdades.

Detta gav Ostindiska kompaniet ensamrätt till all handel på alla hamnar på andra sidan Godahoppsudden under en viss period.

Det svenska Ostindiska kompaniet blev synnerligen framgångsrikt och gav stora vinster fram till 1700-talets slut.

Det första skeppet i Ostindiska kompaniet avseglade år 1732 och det sista anlöpte Göteborgs hamn år 1806, cirka 74 år senare, men då var storhetstiden sedan något decennium tillbaka redan över.

Under dessa 74 aktiva år utrustade Ostindiska kompaniet 132 expeditioner och kompaniets verksamhet kan delas in i så kallade ”oktrojer” där var och en utgjorde den period för vilken ett tillstånd givits, det vill säga, åren 1731–1746, 1746–1766, 1766–1786, 1786–1806, och en femte oktroj åren 1806–1821, som dock aldrig utnyttjades.

Ordet oktroj kommer av franskans ”octroi”, som i sin tur kommer från medeltidslatinets ”auctorizāre” för ”bemyndiga”.

Oktroj är ett av en statsmakt meddelat berättigande att utöva viss ekonomisk verksamhet, som dessförutan icke skulle varit tillåten.

I Sverige avser oktroj särskilt Regeringens, intill år 1975 Kungl. Maj:ts, tillåtelse för juridiska personer att idka till exempel bankrörelse, så kallad bankoktroj, och ordet oktroj kan liknas vid ett privilegiebrev.

Svenska Ostindiska kompaniet hade sålunda privilegiebrev, oktroj, som gav dem monopol på handeln med Kina.

Idag används ordet koncession i liknande sammanhang.

Ostindiska kompaniet var i början organiserat efter en äldre företagsmodell utan något beständigt kapital och efter varje expedition övertogs fartygen formellt av nya ägare, även om det i praktiken oftast rörde sig om samma personer, varefter den slutförda verksamheten likviderades.

År 1753 inrättades en ständig fond med ett varaktigt bolagskapital, men fortfarande måste företaget upplösas vid oktrojens slut och formellt kan man därför tala om en serie ostindiska kompanier, men ägarstrukturen var i stort densamma.

Affärerna inom ostindiska kompaniet med Kina omgavs med stor sekretess och räkenskapsböckerna brändes efter revisionen, varför det är svårt att beräkna utdelningens storlek.

Bland ägarna inom Ostindiska kompaniet återfanns många utländska köpmän som slog sig ned i Göteborg, förutom den tidigare nämnde skotske köpmannen, Colin Campbell även personer som Robert Finlay, som levde mellan åren 1719-1785, och William Chalmers, som levde mellan åren 1748 – 1811.

Många svenska köpmän och godsägare var både aktieägare och medlemmar av direktionen, såsom familjerna Sahlgren, Alströmer, Grill och Tham.

Trots namnet Ostindiska kompaniet gick bara några få resor till Indien, resten gick till Kanton i Kina och en resa varade i regel ett och ett halvt år, utresan, lastningen och hemresan tog vardera ett halvår.

Vid hemkomsten hölls auktion på lasten i Göteborg och större delen av lasten gick till utländska köpmän, men en del stannade inom landet.

Svenskarna exporterade framför allt järn och trä, både i form av råvaror, såsom stångjärn, bandjärn, plank och bräder, och som tillverkade produkter såsom yxor, spik, bössor och knivar.

Det mesta av svenskarnas produkter såldes i Cadiz i Spanien, där man i utbyte fick det av kineserna begärda silvret.

Från Kina importerades en mängd exotiska varor, främst porslin och te men också råsilke, siden och andra tyger, dessutom förekom pärlemor, pappersblommor, lackerade skrin och möbler.

Särskilt i början kritiserades kompaniet för att föra så kallat ”beständiga varor” ut ur landet och föra in så kallat ”utländskt skräp” till landet.

Ostindiska kompaniet bidrog starkt till det ökade kinesiska kulturinflytandet i svenska hem på 1700-talet och te, punsch, ris och nya rotfrukter kom in i de svenska hushållen.

Det ostindiska porslinet blev populärt både hos medel- och överklassen, som ofta skaffade egna serviser med vapen och monogram och ute i landet skapades så kallade engelska trädgårdar med kinesiska inslag.

Carl von Linné sände många av sina lärjungar till Kina i vetenskapens tjänst och Jacob Wallenberg skrev sin uppsluppna roman ”Min son på galejan” om en ostindienfärd.

Staden Göteborg blomstrade som handelsstad och som Ostindiska kompaniets centrum framstod den ståtliga kompanibyggnaden vid Norra Hamngatan som numera är Göteborgs stadsmuseum.