Skomakarens kammare utmed Hästgångsån

Vår natur-och kulturkrönikör Dan Damberg har besökt Skomakarens kammare.

Skomakarens kammare utmed Hästgångsån

Skomakarens kammare utmed Hästgångsån, en natur- och kulturkrönika i 26 bilder från Lyngemadssjöns naturreservat i Vaggeryds kommun.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i mitten av augusti 2015.

På vägen till Skomakarens kammare utmed Hästgångån passerade jag Hokasjön och kunde glädjande konstatera att storlommen hade lyckats med sin häckning år 2015 ety två ungar följde den vuxna fågeln utmed den vackert solbelysta vattenytan.

Storlom, ”Gavia arctica”, förekommer i så gott som hela Sverige från Skåne till nordligaste Lappland.

De två äggen läggs oftast bara i en fördjupning i marken nära vattnet men ibland händer det dock att den bygger ett bo i strandkanten av vattenväxter.

En gammal sägen berättar att när Gud skapade lommen kom den onde och tittade på. Han bad om att få hjälpa till att skapa.

Han fick göra en fågel, och när den var klar sa han, ”Ge dig iväg nu!”, fågeln flaxade sorgset åstad för den onde hade glömt att ge den fötter.

Han insåg dock sitt misstag och slängde fötterna efter fågeln, så att de fastnade längst bak i stjärten, därför har lommen fortfarande stora problem när den ska gå på land.

Lommens skinn är mycket segt, så det användes förr bland annat till jaktväskor och Carl von Linné berättar att man i skärgårdarna även brukade göra mössor av skinnen och då behålla hela fågeln med huvud och vingar, dessa mössor ser ”rätt artige ut” framhöll han, den gode Linné.

Antalet häckande par i Sverige är uppskattat till cirka 5.500 – 7.000 par och under september och oktober flyttar storlommen åt sydost mot Kaspiska havet, och Svartahavet och återkommer i april, maj.

Storlom är Gästriklands landskapsfågel.

Lyngemadssjön är en uppdämning av Hästgångsån och har fått ge namn åt hela det relativt nybildade naturreservatet.

Sjön är näringsfattig och färgas brun av humusämnen och antalet öar i sjön kan variera något då vattennivån höjs och sänks i kraftverksdammen.

Vissa öar är bergknallar och kan sticka upp mer än 10 meter över vattenytan.

I reservatet växer barrskog, mest tall men gran förekommer också och medelåldern på tallskogen är 130 år men flera träd är över 200 år.

På de gamla träden växer den ovanliga svampen tallticka, som trivs bäst på tallar som är äldre än 150 år.

Rovfåglar bygger bon i de gamla och grova träden men även spillkråkan, vår största hackspett, som är kräsen med var den bygger bo, finns i området.

Spillkråkans bon återanvänds sedan av andra fåglar som till exempel knipa, skogsduva och olika arter ugglor.

I granskogen är träden upp till 160 år gamla och här växer flera ovanliga mossor, till exempel vedtrappmossa, långfliksmossa och stubbspretmossa.

I reservatet ligger även en liten mosse där marken täcks av växter som är typiska för myrmarker, exempelvis vitmossor, lingon, blåbär, skvattram, hjortron och tranbär.

På de vackra öarna i sjön växer knotiga tallar där en del är hela 300 år gamla och i sjön häckar bland annat storlom, fiskgjuse, drillsnäppa och kricka.

Under sommaren är rastande vadare en vanlig syn, till exempel gluttsnäppa och skogssnäppa.

I sjön simmar bland annat abborre, gädda och benlöja och uppströms kring Hästgångsån syns ibland spår efter utter.

Dessa öar har nyligen naturvårdsbrunnit för att främja den biologiska mångfalden.

Väl framme vid Hästgångsån möts man av ett dramatiskt landskap och en mycket brant och svårgången promenad men mötet är fantastiskt spännande och biologiskt intressant.

Hästgångsån, som är cirka 14 kilometer lång, rinner mellan Fridhemsmossen och Hokasjön och dess avrinningsområde är 40 kvadratkilometer stort, varav 19 % består av skogsmark och 2 % av sjöytor.

Nästan 8,3 kilometer av ån är biotopkarterad, vilket innebär att man genom fältbesök har kartlagt den påverkan som finns i vattendraget, 6 % av sträckan är kraftigt rensad och vattendraget domineras av lugnflytande sträckor.

Den ekologiska statusen i Hästgångsån är ”God” och det är undersökningar av bottenlevande smådjur, bottenfaunan, och fisksamhället som har avgjort statusen.

Undersökningar av kiselalger på stenar, så kallad algpåväxt, visar dock ”Hög status”.

Bedömningen stärks av mätningar av näringsämnet fosfor, försurning, pH-värde, och metaller som visar ”God status”.

Den hydromorfologiska påverkan är dessutom liten vilket innebär att vattendragets form och flöde i stort sett inte är påverkat av människan.

Den kemiska statusen i ån är god vilket innebär att den hittills utförda kartläggningen inte har kunnat påvisa att statusen i vattenförekomsten är försämrad till följd av påverkan från miljögifter.

Risken för övergödning bedöms som liten på grund av tillförsel näringsämnen.

Delar av eller hela vattenförekomsten ingår i ett åtgärdsområde för kalkning vilket innebär att området har försurningsproblem.

I Sverige överstiger halten kvicksilver gränsvärdet i alla ytvattenförekomster såväl i sjöar, vattendrag som kustvatten så även i Hästgångsån.

Fisk som livsmedel har ett allmänt EU-gemensamt gränsvärde på 0,5 milligram per kilogram och vissa fiskarter, såsom gädda, ål och hälleflundra, har ett högre gränsvärde på 1,0 mg/kg.

Signalkräfta förekommer i vattenförekomsten, Hästgångsån och Lyngemadssjön men detta bedöms dock inte orsaka några miljöproblem i vattenförekomsten.

Innan kalkningarna började år 1988 hade Hästgångsån ett måttligt försurat avrinningsvatten med pH-värden ned till 5,5 men efter kalkning har vattnets pH-värde genomgående varit högre än 6,0.

Det saknas uppgifter om fiskbeståndets status innan kalkning, men elfiskeresultaten har visat på en störd öringreproduktion och frånvaro av elritsa de första åren efter kalkning.

Under 1990-talets senare hälft har dock öringreproduktionen varit god och elritsa har fångats vid ett flertal elfisketillfällen.

Förutom försurning är vattendraget även påverkat av skogsbruk, genom avverkningar och dikningar, och vattenreglering för vattenkraftsändamål.

Signalkräfta har utplanterats och odlas dessutom i en damm vid Hästgången.

Vid elfisket i Hästgångsån under åren 1991-2002 har endast två fiskarter fångats, äldre öringar har fångats vid alla elfisketillfällen medan elritsa och årsungar av öring har fångats vid mer än 50 % av tillfällena.

I vattendraget förekommer också bäcknejonöga även om den inte har fångats vid elfiske under den aktuella perioden.

Det är verkligen inte svårt att hitta mer eller mindre stora grottor i det blockrika området utmed Hästgångsån.

Välkomna till ”Skomakarens kammare”, en skröna, en saga, en berättelse som kanske är sann, kanske är till delar sann eller kanske är den bara en spännande muntlig tradition i bygden om en möjlig händelse då Sverige inte var som idag.

Det sägs att citat, ”Ödestuguskomakaren inte var någon hjälte, inte var tapper på något vis, han önskade bara sköta sitt jobb i lugn och ro”.

Han ville bara sitta vid sin tavla omgiven av valda representanter för bygdens folk, becka sin tråd och slå in pliggen, byta några ord samt få höra lite nytt.

Han var med andra ord en fridens man men så kom ofreden och även Ödestugubygden drabbades, vilket innebar att manfolken i de små stugorna, en efter en, kallades in under fanorna för att strida i ett av Sveriges många krig mot Danmark.

Detta skulle i så fall begränsa händelserna i historien från slutet av 1400-talet till början av 1800-talet, med andra ord, drygt 300 år.

De inkallade männen lämnade sin bygd men ingen kunde ställa garantier för att de skulle få komma hem till denna fridens landsända igen. Skomakaren blev då rädd då det kanske skulle bli hans tur nästa gång.

Inför detta hot beslutade han att som det numera heter, gå under jorden, att försvinna, och vår skomakare visste i så fall vart han skulle ta vägen.

Pligg är ett slags tränitar, som förr användes för att i skodon fästa samman yttersulan med bindsulan och ett ändamålsenligt material för tillverkning av pligg var olvonträ.

I den otillgängliga ravinen där Hästgångån sorlade fram under jätteblocken strax innan den tonade ut i Lyngemadskärren fanns det stora möjligheter att hålla sig dold under lång tid.

Här fanns alla möjligheter, fisk i ån och fågel i skogen, vatten skulle inte fattas och ved till att bränna för värme och tillagning av mat fanns i överflöd.

Så en dag var skomakaren försvunnen, ingen visste vart han tagit vägen, men borta var han och inte förrän kyrkklockorna förtalte att kriget var slut dök han upp igen.

Detta är berättelsen om Ödestuguskomakaren och den plats han utvalde kallas än i dag för ”Skomakarens kammare”.

Det finns även en annan historia om skomakarens öde som påstår att han var den ende, som genom att fly undan den farsot som ödelade hela socknen Ödestugu, överlevde och gav bygden dess namn.

Skomakaren skulle med andra ord vara den ende som överlevde katastrofen vilken skulle kunna vara pesten eller Digerdöden, hur som helst, talet om denna händelse har länge levt i trakterna och ”Skomakarens kammare” ligger vackert ovanför det fina vattenfallet i dagens Lyngamadens naturreservat.

Ödestugu socken tillhör Jönköpings kommun av Tveta härad, tidigare ingick Ödestugu i Västra härad, som tillsammans med Östra härad utgjorde det urgamla ”smålandet” i Njudung.

Namnet Ödestugu har väckt många funderingar och gett upphov till olika förklaringar och enligt en seg tradition bland befolkningen skulle socknen en gång hetat lilla Åby, men efter digerdöden år 1351 då i stort sett hela befolkningen dog ut, skulle namnet ha ändrats till Ödhestuw, men något litterärt belägg för detta påstående finns dock inte.

Första kända dokument där namnet ”Ödhistuw” förekommer är från år 1295, alltså hela 55 år före digerdöden.

”Ödhi” skall vara ett personnamn och ”stuw” är ett gammalt namn för stuga. Namnet har genom århundraden stavats på flera sätt, exempelvis Ödestuffwa och Ödestuge, men sedan år 1927 är Ödestugu den officiella formen.

Digerdöden kommer av fornsvenska ”digher” för ”stor”, och är det svenska namnet på den pandemi som gick över Eurasien och norra Afrika i mitten av 1300-talet.

Det var olika typer av pest som drabbade befolkningen såsom böldpest med svullnader i lymfkörtlarna och lungpest som angrep lungorna.

Den sistnämnda spreds luftvägen och hade mycket hög dödlighet, vilket var närmare 100 % medan böldpest spreds med loppor från gnagare, till människor främst med råttors loppor.

Utan behandling dog omkring hälften av de smittade i böldpest.

Blodpest kallas ibland en tredje form av pest, men var egentligen slutstadiet av de två redan nämnda typerna då dessa spridit sig till blodet.

Det ursprungliga namnet var stora pesten eller stora döden och namnet digerdöden är känt först från 1500-talet.

Det namn som används i stora delar av övriga Europa, svarta döden, ”Schwarzer Tod”, ”Peste noire”, eller ”Black death” härstammar ursprungligen från Skandinavien.

Digerdöden härjade från ett halvår till över ett år på varje plats och i de drabbade delarna av Europa har dödligheten beräknats till mellan en tredjedel och hälften av befolkningen.

Pesten återkom åren 1361–62, år 1369 och därefter flera gånger under senmedeltiden men ingen av dessa senare epidemier hade dock samma geografiska omfattning och höga dödlighet som digerdöden under mitten och slutet av 1300-talet.

Området är fullt av olika väsen och upp till höger på bilden ser ni ett troll med stora läppar och ett kraftfullt hår av den grönaste mossa som tänkas kan.

De små svarta pepparkornsögonen följde mig noggrant och intensivt under hela mitt besök utmed Hästgångsån.

Det är verkligen ingen lätt vandring utmed Hästgångsån men det är sällan jag sett ett mer fantastiskt, vackert och dramatiskt landskap i våra trakter.

Inte nog med det, klipplandskapet är dessutom oerhört fantasieggande.

Bland klippornas många springor växte den lilla ovanliga ormbunken svartbräken, fordom kallades den även bergspring, en växt som gör mig lika glad varje gång jag hittar den.

Svartbräken, ”Asplenium trichomanes”, är en lågväxt, tätt tuvad ormbunke med smala parbladiga blad. Bladskaftet och bladets mittnerv är svart ända till spetsen och sitter kvar under vintern.

Svartbräken är mycket lik den mycket sällsynta arten brunbräken, ”Asplenium adulterinum”, men hos den senare är bladets mittnerv grön upptill. Denna art växer sällsynt på Taberg, söder om Jönköping.

Arten grönbräken, ”Asplenium viride”, som i byggnad liknar dessa två arter, har helt grönt bladskaft och mittnerv.

Den fallna rönnen har bestämt sig för att leva vidare och ett stort antal grenar håller på att utvecklas till nya träd, alla stående på rad.

Det är vackert, dramatiskt och spännande men att vandra utmed Hästgångsån i Lyngemadssjöns naturreservat kräver dock rejäla skor och ett bra balanssinne.

Den lilla stigen till höger slingrar sig hela tiden nära Hästgångsån och på några ställen får man dessutom hjälp av grova rep som är dragna mellan träden för att inte falla.

Det är svårt att på en tvådimensionell bild förmedla hur brant landskapet är och hur högt upp man befinner sig i relation till Hästgångsån. Det måste upplevas på plats i terrängen.

Ytterligare ett av naturens väsen blickar ner på mig, strax till vänster om granstammen högst upp på klippan ser man ett ansikte med brett åtsittande ögon och med en mun och näsa som ser ut som Grinchen från filmen ” Grinchen – julen är stulen”.

Grinch är ett monster som Dr. Seuss skrivit om i sin bok ”How the Grinch Stole Christmas” från år 1957.

Pseudonymen Dr. Seuss heter egentligen Theodor Seuss Geisel, född 2 mars 1904 i Springfield, Massachusetts, död 24 september 1991 i La Jolla, Kalifornien. Han var en amerikansk författare och tecknare.

Här ser ni ytterligare ett av de många naturväsen som följde mig på min vandring utmed Hästgångsån, denna varelse liknar mest en sengångare ur familjerna ”Bradypodidae” eller ”Choloepidae”.

Sengångare, består av två familjer trögdjur, tretåiga sengångare i familjen ”Bradypodidae” och tvåtåiga sengångare i familjen ”Choloepidae” med totalt sex arter i skogarna i Central- och Sydamerika.

Sengångare är tyvärr inte kända som fossil, troligen på grund av att de lever i tropiska skogsområden där sannolikheten är liten för att något skall bevaras som fossil.

De två nu levande familjerna förefaller ha sitt ursprung i skilda familjer av utdöda jättetrögdjur, den tretåiga sengångaren inom familjen ”Megatheriidae” och den tvåtåiga sengångaren inom familjen ”Megalonychidae”.

Det innebär att de är ganska avlägset släkt, och deras yttre likheter ett resultat av anpassningar till likartade levnadssätt.

Jättetrögdjur är utdöda trögdjur i överfamiljerna ”Mylodontoidea” och ”Megalonychoidea”.

Arter i ”Mylodontoidea” uppträdde mot slutet av eocen för cirka 40 miljoner år sedan och ett typiskt släkte är den upp till 2 meter långa ”Mylodon”, som levde tills för omkring 12 000 år sedan och är känd bland annat genom hudbitar.

Arter i ”Megalonychoidea” uppträdde i början av miocen för ca 25 miljoner år sedan och arterna i denna överfamilj saknade hudpansar och hade klor som var krökta och tillplattade från sidorna.

Jättetrögdjur av överfamiljen ”Megalonychoidea” är nära släkt med de nu levande sengångarna.

Tack vare de mer eller mindre lodräta bergväggarna på båda sidorna av Hästgångsån samt på den konstanta och höga luftfuktigheten inom området finns det en rik moss- och lavflora som skulle behöva undersökas mer noggrant.

Hästgångsån rinner här i mer eller mindre öst-väst riktning medan ån i hela sin sträckning rinner något mera i nordost-sydvästriktning.

Den under långa tider och fortfarande pågående frostsprängningen av områdets urberg har gett upphov till ett sällan skådat blocklandskap där åns vatten porlar och kvillrar i en ständigt pågående ljudkuliss som är mycket avstressande och uppfriskande.

Utmed åns sidor låg tyvärr kvarglömda kräftburar i blå plast och skräpade och vid ingången till Hästgångsåns Canyonliknande ravin stod en flugfiskare och fångade bäcköring.

När man passerat Hästgångsåns vackert dramatiska ravin öppnade sig ytterligare ett fantastiskt landskap som utgörs av sjön Lyngemaden där solen så sakta sänkte sig, långt borta i väster.