Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Skillingaryds skjutfält.
Skillingaryds skjutfält och bristen på svamp, del 1
Skillingaryds skjutfält och bristen på svamp, del 1, en natur- och kulturkrönika i 15 bilder från de ljusa och glesa tallmoarna söder om ljungheden och väster om Östersjön.
Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i slutet av augusti år 2015. Bilderna är klickbara.
I de ljusa och glesa tallmoarna på Fornbolmens sandbotten trivs lingon och blåbär men också, vanligtvis, stora mängder med svamp, så dock icke i år, än så länge.
Men den som söker skola finna, brukar man ibland säga, och visst är det så även detta år när svampar är en bristvara, dock är då inte allt man finner svamp.
Denna tallstubbe har fått ge stöd åt växande lingonris på ett sätt som man inte ser varje dag, alltså var jag tvungen att ta en bild.
Den lilla gärdsmygen höll till i en hög med granris och enligt gammal svensk folktro är gärdsmygen en trind, storhuvad liten gynnare som kilar som en liten mus kring rishögar och rotvältor, alltid med den lilla stjärten stolt pekande rätt upp.
Namnet har den fått av sin vana att smyga omkring bland gärdsel och risbråtar, den kallas också för tummeliten och baskakung i Skåne, Thomas i gärdet i Norrbotten, meshätta och gärdsgårdsmesa i Småland, mysing i Kalmartrakten och tummetott i Dalarna.
Ett vackert bestånd med flockfibblor, ”Hieracium umbellatum”, pryder vägkanten inte långt från Malmstigen.
Blommorna färgar gult, vilket omtalas bland annat av Carl von Linné i hans skånska resa år 1749.
”Nolanabber. På torra och sandiga fält wäxer denna ofta ömnigt. Som wäxten är mångårig och ätes af alla husdjuren förtjenar den at sås på sådane sandfält, där den icke förut finnes. Den skall mycket brukas i Schweiz och Ryssland at dermed färga gult. Kokas blommorne med Alun blir färgen gul, med Aska åter brandgul.”
Ur ”Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ” av A. J. Retzius år 1806.
Lingon och blåbär frodas, det är åter ett bra bärår i våra skogar, men svampen lyser mer eller mindre med sin frånvaro.
Blodriska, ”Lactarius deterrimus”, även kallad granblodriska, är en svamp i släktet riskor och är en god matsvamp.
Blodriskan bildar ektomykorrhiza med gran som den vanligaste växtpartnern.
Ektomykorrhiza är en symbios mellan skogsträd och svampar och exempel på svampar som bildar ektomykorrhiza är röd flugsvamp och stensopp.
I skogarna på norra halvklotet kan så mycket som 95 % av alla trädrötter vara koloniserade av ektomykorrhizasvamp.
Det betyder att alla näringsämnen som tas upp av trädet passerar genom svampen och det gör dem oerhört viktiga för trädens näringsupptag.
De vanligaste trädfamiljerna i nordliga skogar, tallväxter, bokväxter och björkväxter bildar symbios med ektomykorrhiza.
Om man tittar i en lupp kan man se att svampen täcker trädets tunnaste rötter som små strumpor och i mikroskop kan man se att svamphyferna växer in mellan rotens celler som ett nät.
Där sker ett näringsutbyte mellan trädet och svampen där svampen får kol som trädet har tillverkat i sin fotosyntes och trädet får näringsämnen, till exempel kväve och fosfor, som svampen utvunnit från jorden.
Uppskattningsvis finns det 10 000 arter av svamp som bildar ektomykorrhiza och de flesta är basidiesvampar men några svampar från grupperna sporsäcksvampar och zygomyceter är också kända för att bilda ektomykorrhiza.
Flertalet zygomyceter är saprofyter och vissa bildar mögel på matvaror, till exempel kulmögel och klättermögel samt slungmögel som lever på färsk spillning. Andra arter är parasiter på svampar, alger eller ormbunkar.
Zygomyceter som parasiter hos grodor, ödlor, jämnvarma djur och människan förekommer men är sällsynta.
Basidiesvampar kallas svampar hos vilka sporerna bildas som skaftade utväxter i toppen av blås- eller klubbliknande celler, så kallade basidier, på fruktkroppen, här finner vi hattsvampar, fingersvampar och röksvampar.
Sporsäcksvampar är en mycket stor grupp av svampar, som producerar sporer i ett mycket karakteristiskt mikroskopiskt sporangium under sexuell reproduktion, kallat sporsäck eller askus, som för övrigt är grekiska för just säck eller påse.
Numera känner man till cirka 30 000 olika arter, vilket utgör ungefär en tredjedel av de kända svamparterna.
Av de svamparter som ingår i lavar är de flesta, cirka 18 000 arter, sporsäcksvampar, andra sporsäckssvampar innefattar jordtungor, skålsvampar och olika typer av mögel, såsom penselmögel, borstmögel och det fruktade släktet ”Aspergillus” som orsakar aspergillos.
Även tryfflar, murklor och vanlig jästsvamp, ”Saccharomyces cerevisiae”, är exempel på sporsäcksvampar.
Blodriskan har den typiska riskhatten med trattformigt fördjupad mitt, som ung är den dock mer välvd och hatten är mellan 5 till 15 centimeter bred, brandgul, ofta med gröna fläckar och svagt zonerad.
Foten, som är ihålig, kan vara upp till 10 centimeter hög och vid brytning är den framsipprande saften brandgul, men ändrar med tiden färg till vinrött.
Den växer allmänt i granskog över hela Skandinavien under augusti till september och är ätlig och god.
Ett enda exemplar av blåsopp, ”Gyroporus cyanescens”, fanns att finna på den vanliga platsen söder om Östersjön.
Mandelkremla, ”Russula integra”, är en kremla som används som matsvamp och den har ett vitt kött med en nötliknande smak.
Svampen anrättas ofta för sig då dess speciella smak framträder fint, men den är en svamp med mångsidig användning som även kan passa bra anrättad tillsammans med andra svampar.
Mandelkremlan trivs på kalkrik mark och växer tillsammans med gran och färgen är varierande, från mörkt brunaktig via bildens rödbrunaktig till ljust gulbrunaktig.
Röd flugsvamp, ”Amanita muscaria”, innehåller gifter påverkar nervsystemet och ger symptom som illamående, hjärtklappning och hallucinationer.
Svampen har i en del kulturer brukats som berusningsmedel, bland annat av folkslag i nordöstra Sibirien och i Sverige har den använts som fluggift och som medel mot vägglöss.
Svedkremla, ”Russula adusta”, som finns bland tall har en karaktäristisk lukt av gammal källare och även om svampen inte är giftig klassas den som oätlig.
Avslutningsbilden är på en småriska, rynkriska eller gulmjölkig sötriska, ”Lactarius tabidus”, ”kärt barn har många namn”, även i svamparnas värld.