Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har besökt Skillingaryds skjutfält.
Skillingaryds skjutfält och bristen på svamp, del 2
Skillingaryds skjutfält och bristen på svamp, del 2, en natur- och kulturkrönika i 20 bilder från de ljusa och glesa tallmoarna söder om ljungheden och väster om Östersjön.
Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd under andra halvan av september år 2015. Bilderna är klickbara.
Återigen hälsar jag er varmt välkomna att följa med mig på en utflykt i ord och bild på Skillingaryds skjutfält i allmänhet, och i detta fall, till trakterna omkring Östersjön, eller Hässlehultsgölen, i synnerhet.
På snittytan av den gamla björkstubben växer några exemplar av svamparten broskmussling, ”Panus conchatus”.
Det är en art i basidsvampsordningen ”Polyporales”, som har en brett tungformig till trattlik, upp till 10 centimeter bred, seg, något broskartad fruktkropp med kort, sidoställd fot.
Hatten är först oftast något violett men blir senare brunaktig och den är på ovansidan något filthårig eller fjällig.
Skivorna hos broskmusslingen, som löper ned på foten, är gula till röda till lila, även foten är filthårig och är ljus, ibland med lila färgton.
Arten förekommer tämligen allmänt till mindre allmänt i södra och mellersta Sverige och växer företrädesvis på stubbar och stammar av björk, precis som på mina bilder.
Broskmusslingens fruktkroppar kan påträffas från eftersommaren till hösten.
Bildens sandsopp, ”Suillus variegatus”, är en art hattsvamp i basidiesvampsordningen ”Boletales”.
Den har uppemot 15 centimeter vid, gulbrun, filtartad hatt med brunaktiga fjäll och rören på hattens undersida är gulbruna till rödbruna som vid tryck blir svagt blåaktiga.
Foten hos sandsoppen är mellan 5–10 centimeter hög, 2–3 centimeter bred samt brungul och har ofta rödaktiga fläckar.
Svampen har gult kött vilket vanligen blånar något vid brytning och har en något obehaglig doft som påminner om klorgas.
Sandsoppen, som förr kallades fräkensopp, är ätlig och påträffas allmänt i tallskog över hela Sverige samt är Dalarnas landskapssvamp.
Bildens narrkantarell eller falsk kantarell, ”Hygrophoropsis aurantiaca”, är en art i basidiesvampordningen ”Boletales”.
Hatten är mellan 2–10 centimeter vid, gulaktig till orange och torr samt är till formen plan eller ofta något trattlik.
Skivorna på hattens undersida är kraftigare färgade i orange och den 2–5 centimeter höga foten har samma färg som hatten.
Svampens kött är löst till konsistensen, smaken och lukten är obetydliga och svampen har ansetts ätlig, men då den är smaklös och tämligen nära släkt med de farliga svamparna pluggskivlingar vill man numera avråda oss från att äta den.
Arten förekommer i barrskog hela hösten och är allmän i större delen av Sverige.
Citrongul slemskivling eller Citronslemskivling, ”Gomphidius glutinosus”, är en ätlig svamp som kan bli upp till 8–9 centimeter hög.
Svampen innehåller oxalsyra och bör kanske därför inte konsumeras i alltför stora mängder vid ett och samma tillfälle av den som har känslig mage.
Vid blandning med andra svampar orsakar den svarta missfärgningar hos dessa, varför den bör hållas åtskild från övrig svamp.
Foten hos den citrongula slemskivlingen har oftast en ring där hos unga exemplar slemmet möter foten och fotens nedre del är citrongul till färgen.
Smaken är som namnet antyder syrlig och påminner om citron.
Bildens art röd flugsvamp, ”Amanita muscaria”, som för övrigt inte alltid har sina typiska vita prickar kvar, är en art i basidsvampsordningen ”Agaricales”.
Den har 10–25 centimeter vid, först klotrund, sedan utbredd, röd hatt med vita rester av det yttre hyllet.
Skivorna är vita och den vita foten är mellan 15–20 centimeter hög, har vit ring och är nedtill knölformig med kransar av det yttre hyllet, den så kallade stumpan.
Röd flugsvamp är giftig och orsakar bland annat magsmärtor, kräkningar samt hallucinationer och är allmän i hela Sverige från sommaren till hösten i både löv- och barrskogar.
I bland annat Sibirien har man använt röd flugsvamp som berusningsmedel och i Sverige har extrakt av svampen använts bland annat mot vägglöss, och bitar av fruktkroppen lagda i mjölk användes att döda flugor med.
Bildens smörsopp, ”Suillus luteus”, är en art hattsvamp i basidiesvampsordningen ”Boletales” som har en 5–15 centimeter vid, klibbig, brun hatt med lätt avdragbar hatthud.
Porerna, som först täcks av ett vitt hylle, är gula och den 5–10 centimeter höga och 1–3 centimeter tjocka foten är till en början ljus, sedan brunaktig, samt har en ring.
Svampköttet är gulaktigt med svag lukt och mild smak samt angrips mycket tidigt av insekter och deras larver.
Smörsoppen är en eftertraktad matsvamp men innan man lägger den i svampkorgen är det lämpligt att dra av den klibbiga hatthuden, som innehåller starkt svärtande ämnen.
Arten växer med tall i barrskog från sommaren till hösten och är allmän i hela Sverige och är en utmärkt och eftertraktad matsvamp.
Rödskivig kanelspindling, ”Cortinarius semisanguineus”, är en mycket vacker svamp som uppifrån ser den ut som en ”brun-svamp-i-mängden” men när man vänder på den är skivorna vackert röda till mörkröda.
Så här vackra är den rödskiviga kanelspindelskivlingens skivor eller lameller och namnet kanelspindelskivling är ett bra namn eftersom både färg och struktur påminner om kanel.
Detta är en populär färgsvamp och man kan få olika nyanser beroende på vilken del av svampens man använder.
Kryddan kanel utvinns vanligen från olika arter av kanelsläktet ”Cinnamomum” i familjen lagerväxter.
Det är medelhöga träd med ständigt gröna, glänsande blad som har mycket framträdande bågnerver och blommorna, som sitter i knippen, är små och grågröna, frukterna är bär.
Kanelarterna är barkkryddor, det vill säga, trädens bark skördas och används som krydda och varje art har sin karakteristiska smak.
Äkta kanel, ”Cinnamomum verum”, är den art som ger den dyraste kaneltypen och härstammar från Sri Lanka och Indien.
Den odlas på bland annat Sri Lanka och Java och handelsvaran, den torkade barken, är papperstunn och bildar dubbelt inrullade kanelstänger.
Bildens mjölskivling, ”Clitopilus prunulus”, har en 3–10 centimeter bred, köttig hatt och 2–6 centimeter hög, vit fot.
Köttet är vitt med en lukt som påminner om mjöl eller jäst, smaken är mild, och svampen är en god matsvamp.
Arten påträffas allmänt i större delen av Sverige från sommaren till hösten i parker, hagmarker och skogsängar.
Giftiga förväxlingsarter finns dock och dessa är små, vita trattskivlingar samt bolmörtsskivling.
Bildens björksopp eller strävsopp, ”Leccinum scabrum”, är en art i basidiesvampsordningen ”Boletales”.
Den är allmän i hela Sverige och påträffas tillsammans med björk under sommar och höst.
Hatten är uppemot 15 centimeter vid och gråbrun, porerna på hattens undersida är smutsvita och foten är mellan 10–20 centimeter hög samt vitaktig med bruna till svarta fjäll.
Köttet hos unga exemplar av björksopp är vitt och fast och svampen är ätlig.
Bilden visar en giftkremla, ”Russula emetica”, som är en art i basidiesvampordningen ”Russulales”.
Svampen är allmän i hela Sverige och har en 3–9 centimeter bred, klarröd till ljusröd, ibland mörkare röd hatt med lätt avdragbar hatthud som i väta blir slemmig och glänsande.
Skivorna på hattens undersida är snövita, liksom den 5–8 centimeter höga och 1–2 centimeter tjocka foten.
Svampen har ibland en angenäm doft, som påminner om torkad frukt, men brännande skarp smak, och den är oätlig och eventuellt något giftig.
Svampens namn syftar på de skador i matsmältningskanalen som den orsakar om den äts rå och i allmänhet rekommenderas det inte att man äter den, men det är ganska vanligt att man äter den i Östeuropa och Ryssland.
Arten påträffas från sensommaren in på hösten i barr- och blandskog och gärna där underlaget är något fuktigare såsom i kanten av vitmosskärr.
Bildens svampart rödbrun stensopp eller tallkalle, ”Boletus pinophilus”, är en god matsvamp fullt i klass med sin nära släkting Karl-Johan eller stensopp från vilken den skiljer sig genom mörkare rödbrun hatt, och att rören ofta får brunaktiga mynningar.
Rödbrun stensopp växer med tall i barrskog över hela landet och har samma matvärde som släktingen Karl-Johan.
Hatthuden kan dock ibland bli grönfärgad vid upphettning och det är en naturlig egenskap hos vissa stensoppar och har ingen negativ inverkan på matvärdet.
Färgen som uppkommer vid upphettning försvinner så snart svampen har svalnat.
Bildens Karl-Johan eller stensopp, ”Boletus edulis”, är en art i basidiesvampsordningen ”Boletales”.
Hatten varierar mellan 10–25 centimeter i diameter, brun i olika nyanser, glänsande i torka och något klibbig i väta.
Rören på hattens undersida är först blekt vita och fasta men blir vid mognaden gulgröna och mjuka.
Foten är hos unga exemplar vanligen päronformig, ibland nästan rund, men blir som utvuxen smalare, 10–15 centimeter hög och 3–6 centimeter i diameter, den är ljust brun eller vitgrå med ett fint vitt ådernät på den övre delen.
Svampen är en mycket köttig svamp med mild smak som påminner om hasselnötter. Arten växer i barr- och lövskog från sommaren till hösten och är allmän i hela Sverige.
Svampen, som har fått sitt namn efter Karl XIV Johan, är mycket läcker och jämte kantarell den viktigaste matsvampen i Europa.
Den nyss nämnda och närstående arten rödbruna stensoppen, ”Boletus pinophilus”, har nedtill rödbrunt ådernät på foten och växer under tall och den är en lika god matsvamp.