I det arbetslag som ska arbeta med mottagning av flyktingar på det tillfälliga evakueringsboendet i Skilingaryd har en Elin Zenelli en alldeles speciell kompetens. Hon vet nämligen hur det är att komma som flykting till Skillingaryd.
Trots att det här gått närmare 25 år sedan hon kom till Skillingaryd som flykting undan krig och elände sitter minnena från Skillingaryd väl bevarade och ljusa.
– Det vänliga bemötandet och den goda maten minns jag alldeles särskilt, berättar hon.
I början 1990-talet ordnades ett evakueringsboende i Skillingaryd för närmare 100 personer. Men inte i någon avdankad skola skulle utan i och kring barackerna på Västra lägret.
Ellen Zenelli härstmmar från Kosovo och flydde till Sverige när det första Balkankriget bröt ut. Den 10 augusti 1992 kom hon till Skillingaryd.
Hon hade sina två barn med sig.
– Den första natten blev min dotter sjuk, vilket kanske inte var så underligt, berättar hon.
– I Kosovo var det 40 grader varmt, i Skillingaryd svensk sommar med 18 grader varmt och regn, berättar hon.
Visst blev det en och annan kulturkrock. Men de två veckorna på Västra lägret i Skillingaryd var ändå förhållandevis bekymmersfria;
– Det jag minns var att ingen ville bo i tälten som var uppställda intill barackerna. Men jag hade tur och lyckades ordna ett litet rum med fönster.
Hon fick hjälp av tolk som talade svenska, andra svenskar kom med kläder och dessutom med en nästan ny barnvagn så att hon kunde tar barnen med sig ut på sightseeing.
Efter två veckor blev en annan militärförläggning, den här gången norr om Uddevalla, nästa anhalt.
– Det kändes lite osäkert när busschauffören berättade vi att vi skulle åka till isbjörnarna i Norge, minns hon.
Men Elin rotade sig i vårt land, fick studera i Lund och sluter nu cirkeln. Vem tror ni stod först i ledet av personal när bussdörrarna slogs upp och en liten pojke försiktigt steg ut.
Det var Elin Zenelli som tog emot med en varm kram.