Vår natur -och kulturkrönikör Dan Damberg har besökt Skillingaryds dämme.
Hösten vid Skillingaryds dämme, del 14
Hösten vid Skillingaryds dämme, del 14, en natur- och kulturkrönika i 14 bilder i stormarnas tid, när naturen är på väg att gå till vila och stilla sig till ro.
Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, en kall och ruggig dag i mitten av november månad år 2015.
Naturupplevelsen och mötet med den biologiska mångfalden börjar innan jag ens hunnit lämna hemmet ety där på vår yttervägg sitter en fjäril av arten grågul frostmätare, på latin ”Agriopis marginaria”.
Bilden visar en hane med fullbildade vingar vars teckning dock varierar en hel del. Honan har bara små men tydliga vingstumpar.
Bildens rosenhätta, ”Mycena rosella”, har inget matvärde och är som min bild visar mycket liten och tunnköttig men den är en mycket vacker bekantskap.
I granskogar där rosenhättan finns rikligt kan man vara säker på att skogen stått länge.
Bildens laxskivling, ”Laccaria laccata”, är en svampart i ordningen skivlingar som tillhör familjen ”Tricholomataceae” och växer i både barrskogar och lövskogar.
Fruktkroppen uppträder under sommaren och hösten, från juli till november, hatten blir 2–5 centimeter bred och är rosabrun eller något köttrödaktig, dess form är välv till utbredd.
Unga exemplar har en mer välvd hatt än äldre exemplar som har en mer utbredd hatt och ovansidan av hatten är matt samt kan vara lite småfjällig och hatten har ofta en strimmig kant.
Svampens skivor är glest sittande och vidfästade och färgen på dessa är laxrosa. Det är efter detta som svampen är namngiven.
Foten är rosabrun i färgen och blir omkring 3–8 centimeter hög med en diameter på 4–8 millimeter och svampens smak och doft är båda milda.
Bildens krickor är mer utpräglade flyttfåglar än den större släktingen gräsanden och bortflyttningen, som går i sydvästlig riktning, påbörjas i slutet av augusti och kulminerar i månadsskiftet september-oktober men trots detta finns det fyra krickor kvar vid Skillingaryds dämme, varav tre av dessa syns på bilden, i mitten av november, jag undrar hur länge de stannar kvar.
Kricka, ”Anas crecca”, är en art i andfågelfamiljen ”Anatidae”, i underfamiljen simänder. Den blir 34–38 centimeter lång och hanen är övervägande grå med brunt och grönt huvud, som har ett par smala gula linjer, och med vitgul undergump omgärdad av svart.
Honan är brunspräcklig och har liksom hanen grön vingspegel, som syns på bilden, och arten häckar vid småvatten i barrskogsområdet och vid slättsjöar i så gott som hela Sverige, i norra och centrala Europa, österut genom hela norra Asien och i norra Nordamerika.
Honan liknar mycket en gräsandhona i miniatyr men under hösten och vintern får även hannarna denna brunspräckliga dräkt.
Den livnär sig sommartid av olika smådjur och växter, övriga årstider främst av vatten- och strandväxter och deras frön.
Bildens naggbägarlav, ”Cladonia fimbriata”, är organismer där svampar sammanlever med alger eller cyanobakterier och utvecklar busk-, blad- eller skorplika växtformer.
En sådan enkel växtform kallas bål, eller thallus, och saknar de gröna växternas rot, stam och blad.
Genom utveckling av bålen har lavarna lyckats anpassa sig till extrema växtplatser och överleva under betingelser där inga växter har påträffats och man känner närmare 13 500 olika arter, varav drygt 2 000 av dessa finns hos oss i Sverige.
Lichenologin, det vill säga, studiet av lavar, kan sägas ha grundats av linnélärjungen Erik Acharius, 1757–1819, som publicerade flera banbrytande arbeten i början av 1800-talet, men inte förrän på 1860-talet kom man underfund med lavarnas dubbelnatur.
Det komplicerade samspelet mellan svamp och alg eller bakterie innebär att man inte med framgång kan odla lavar, men i några fall har man under laboratoriebetingelser lyckats odla lavar från spor till spor.
Svampen utgör vanligtvis huvuddelen av lavbålen och den hör i de allra flesta fall till gruppen sporsäckssvampar och bara i enstaka fall basidiesvampar.
I bålen kan antingen en grönalg eller en cyanobakterie ingå, men inte sällan kan båda förekomma.
Uppdelningen i busk-, blad- och skorplavar är av praktisk natur på samma sätt som man grupperar växter i örter, buskar och träd.
Busklavar fäster vid underlaget i en punkt och har ett busklikt utseende emedan bladlavar är bladlika och fäster med rotliknande bildningar, rhiziner, som är utväxter från underbarken, skorplavar slutligen är tryckta till underlaget och saknar speciella fästorgan.
Hos de mest komplicerat byggda bladlavarna är bålen skiktad, och det finns en över- och en underbark som begränsar och skyddar ett alg- och ett märgskikt.
Till nyligen ansåg man att svampen helt bestämde lavens utseende, men man vet numera att samma svamp kan bilda lav med både en grönalg och en cyanobakterie och att dessa två lavar ser helt olika ut.
Både könlig och könlös förökning förekommer och systematiskt är en lav en svamp, eftersom svampen svarar för den könliga förökningen och således bestämmer släktskapen med andra lavar.
Den könliga förökningen sker med sporer från en fruktkropp och de flesta lavsvamparna är sporsäckssvampar, och fruktkropparna kan sitta på ytan som skålar, apothecier, eller vara insänkta i bålen som päronlika bildningar, perithecier.
På samma sätt som hos svamparna klassificeras lavarna efter fruktkropparnas och sporsäckarnas byggnad.
När sporerna sprids och gror måste de träffa på en lämplig alg för att kunna bilda nya lavindivider vilket betyder att förökning av lavar på könlig väg således är mycket slumpartad.
Det är därför fördelaktigt om både svamp och alg sprids samtidigt, såsom vid den könlösa förökningen, och lavarna har därför utvecklat speciella bildningar för detta i form av soral och isidier.
Soral är öppningar i överbarken, där små, 0,01 millimeter, nystan av svamphyfer med algceller bildas, så kallade, soredier, medan isidier är stiftlika utskott på bålen, vilka lätt kan brytas av.
Båda dessa spridningskroppar kan följa med vind, regndroppar och djur till nya lämpliga platser och växa ut till nya lavbålar.
Samlivet mellan svamp och lav kallas ofta symbios, men termen mutualism förekommer också.
Svampen drar tveklöst större nytta av samlivet, och den har till skillnad från algen inte hittats frilevande.
Det är dock svårt att identifiera alger i lavbålen, eftersom algcellerna förändras mycket kraftigt genom påverkan av svampen. Det är algens cellvägg som förändras starkt för att kunna förse svampen med nödvändiga assimilationsprodukter.
Samlivet ger även upphov till speciella kemiska substanser, lavsyror, som kan utnyttjas vid identifikation av arter eftersom de med enkla kemiska tester ger olika färgreaktioner. Dessa förhållanden kommer också till praktisk användning vid växtfärgning.
Lavbålen är i sig ett ekosystem och dess tolerans mot extrema betingelser beror på egenskaper som att klara av uttorkning upprepade gånger, att ta upp vatten direkt ur fuktig luft och förlora vattnet långsamt, att fotosyntetisera vid låga temperaturer samt att ha låg tillväxthastighet.
Man finner lavar i de flesta klimattyper, från ökenartat till arktiskt, och på olika underlag, såsom sten, bark och trä.
Näringen tas direkt ur regnvattnet och behöver inte passera några ledningsvävnader och eftersom laven oftast har nära kontakt med underlaget blir den beroende av substratets beskaffenhet och av vilka näringsämnen som regnvattnet löser ut.
Trädbarkens struktur och pH-värde är betydelsefulla och stenens sammansättning och hårdhet är oftast avgörande.
Laven påverkar också sitt underlag genom lavsyror och oxalsyra, och skorplavarna ingår som viktiga organismer i den så kallade biologiska vittringen och i jordbildningen.
Genom sitt välbalanserade samliv är lavarna mycket känsliga för förändringar i omgivningen och därför lämpliga organismer för undersökningar av luftföroreningar.
Kvaliteten på luften i städer och runt industrier kan på ett relativt enkelt sätt undersökas genom studier av lavfloran.
Lavarna har också förmågan att koncentrera tungmetaller lösta i regnvattnet, och genom analys av lavar har man kunnat påvisa utsläpp av tungmetaller från till exempel smältverk.
Radioaktiva ämnen förda med luftströmmar kan också koncentreras av lavarna, och atomprovsprängningarna på 1950- och 60-talen gav höga halter av strontium-90 och cesium-137 i renlavarna i norra Sverige, det vill säga, långt före det uppmärksammade nedfallet från Tjernobylolyckan i nuvarande Ukraina och Fukushimaolyckan i Japan.
Lavarnas långsamma tillväxt utnyttjas också inom bland annat glaciologin för mätning av isars avsmältning. Genom att mäta lavar med känd tillväxt kan man beräkna när det framsmälta partiet blev isfritt. Skorplavar växer med cirka 0,1 millimeter, bladlavar med cirka 1 centimeter och busklavar med cirka 5 centimeter per år.
De äldsta kända lavarna är från äldre devon för cirka 400 miljoner år sedan och påträffade som förkislade fossil i Rhynie chert vid Rhynie i nordöstra Skottland. De har dock något enklare byggnad än nutida lavar.
I Sverige är renlavarna i släktet ”Cladonia” kanske de ekonomiskt viktigaste lavarna genom sin betydelse för renarna under vintern.
Fönsterlav, ”Cladonia stellaris”, felaktigt kallad vitmossa eller adventsmossa, har också viss ekonomisk betydelse, liksom olika lavar som kan användas till växtfärgning, till exempel arterna färglav, ”Parmelia saxatilis”, och tuschlav, ”Lasallia pustulata”.
I den egyptiska balsameringen ingick lavar som en viktig del och det var främst gällav, ”Pseudevernia furfuracea”, som utnyttjades.
Inom parfymindustrin används olja från bland annat gällav, ”Pseudevernia furfuracea”, och slånlav, ”Evernia prunastri”, till att ge parfymen en långsammare avdunstning.
Lavar har också använts inom medicinen, dels på grund av innehållet av slemlösande ämnen, dels genom den antibiotiska effekten hos vissa lavsubstanser. Slemlösande tabletter gjorda på islandslav, ”Cetraria islandica”, finns att köpa, och salvor innehållande den antibiotiska usninsyran har tidigare tillverkats ibland annat Finland. Usninsyran framkallar dock allergier hos känsliga personer, och i skogsområden rika på skägglavar i släktet ”Usnea” kan skogsarbetare utveckla svåra allergier, vilket har konstaterats ibland annat Nordamerika.
Lavar har använts och används fortfarande i viss utsträckning som människoföda, på Island utnyttjas islandslav, ”Cetraria islandica”, och i Japan finns en navellav i släktet ”Umbilicaria” som betraktas som en delikatess.
I nödtider har islandslav, ”Cetraria islandica”, använts också i Sverige för att dryga ut mjölet vid brödbak. Lavar användes också som råvara vid tillverkning av brännvin på 1800-talet och under senare tid har intresset för lavar som födoämne ökat genom så kallade överlevnadskurser.
Mossor, bryofyter, på latin ”Bryophyta” är ett gemensamt namn på de tre växtklasserna levermossor, nålfruktmossor och bladmossor. Grupperna, som tillsammans omfattar mellan 15 000 och 50 000 arter, varav drygt 1 000 finns hos oss i Sverige, representerar ett utvecklingsstadium mellan vissa gröna alger, bland annat kransalger, och ormbunksväxterna, men är i övrigt mycket olika varandra och utgör skilda utvecklingslinjer.
Arterna är i huvudsak landlevande, även om många återfinns i sötvatten, och de karakteriseras av bland annat sin i allmänhet blygsamma storlek.
Skott som står upp utan stöd från omgivande vegetation kan bli från mindre än 1 millimeter upp till cirka 60 centimeter hos bladmossläktet ”Dawsonia som finns i Sydostasien till Nya Zeeland.
Den dominerande, gröna mossplantan består antingen av bål eller av stam och blad.
Mossor har en del speciella drag i sin livscykel, från sporer som är haploida, det vill säga, de har en enkel uppsättning kromosomer, växer en förgrodd ut.
Ur förgrodden växer sedan själva den gröna mossplantan upp och den dominerande, gröna mossplantan är alltså haploid. På den gröna mossplantan, gametofytgenerationen, bildas vid lämpliga förhållanden klotformiga till cylindriska hanorgan, anteridier, och/eller flaskformiga honorgan, arkegon.
I anteridierna bildas talrika flagellförsedda spermatozoider, som kan simma över och befrukta arkegonets enda äggcell, varvid en zygot bildas.
Ur zygoten växer det sedan upp en sporofytgeneration, som är diploid, det vill säga, den har dubbla uppsättningar kromosomer, och sitter fast i den gröna plantan och som vanligen differentieras i fot, skaft och sporkapsel.
I den ofta komplext byggda sporkapseln bildas genom reduktionsdelning då kromosomantalet halveras, nya sporer.
Förutom med sporer förökar sig många mossor med vegetativa spridningsenheter från olika delar av den gröna plantan, ibland även förgrodden, och exempel på vegetativa spridningsenheter är groddkorn, avfallande skott och sköra blad.
Mossorna är viktiga i många ekosystem och hos oss i Norden dominerar de ofta på myrar, speciellt vitmossor i släktet ”Sphagnum”, i många fjällmiljöer och i arktiska områden, men är viktiga även på de flesta skogsmarker.
I vissa bergsregnskogar i tropiska och subtropiska områden är mossor viktiga för vattenbalansen genom att de snabbt kan suga upp och lagra stora mängder vatten vid kraftiga regnväder och sedan långsamt släppa ifrån sig vattnet.
På detta sätt bidrar mossorna till att förhindra erosion i de områden där skog finns kvar och i många fall fungerar mossor bättre som indikatorer för speciella miljöförhållanden än exempelvis blomväxter.
Dessa egenskaper utnyttjas både vid naturinventeringar och vid rekonstruktion av förhistoriska miljöer, exempelvis av tiden strax efter den senaste inlandsisens tillbakadragande.
Mossor har tidigare använts för att täta husväggar, bland annat husmossa, ”Hylocomium splendens”, och väggmossa, ”Pleurozium schreberi”, för att täta runt skorstenar och därmed hindra syretillförsel och antändning av kringliggande virke samt arten stor näckmossa, ”Fontinalis antipyretica”, för att täta båtar, då man dränkte in mossan med bland annat tjära och använde den som drev.
Mossor har även använts som packningsmaterial för ömtåliga eller uttorkningskänsliga varor och i framför allt Japan används mossor traditionellt som prydnadsväxter.
Numera finns stort intresse för mossor inom medicin och miljöövervakning och mossor har använts i folkmedicinen, exempelvis i Kina, och som förbandsmaterial, framförallt vitmossor av släktet ”Sphagnum” speciellt under första världskriget.
I dag är man mer intresserad av de medicinska effekterna av de olika ämnen som mossor innehåller och ämnen från många arter har visats ha antibiotiska effekter, och hos en del har man funnit ämnen som kan hämma tumörceller.
En del arter levermossor, i Norden frullanior i släktet ”Frullania”, kan orsaka allergiska hudreaktioner hos skogsarbetare.
Genom analys av tungmetallinnehållet i prover av mossor som insamlas över stora områden kan man få detaljerade kartor över tungmetallnedfall. Denna metod har använts bland annat i stor skala hos oss i Skandinavien.
Mossor används även för studier av andra luftföroreningar, eftersom olika arter är olika känsliga för olika ämnen, till exempel svaveldioxid, samt för studier av föroreningsbelastningen i vattendrag.
Mossor förekommer ibland i gräsmattor, där de gynnas av näringsbrist och hård klippning. Mossor kan också utgöra problem på tak, och levermossor uppträder bland annat i växthus och drivbänkar.
Som förebyggande åtgärd i trädgårdar är allsidig gödsling viktig, varigenom de odlade växterna kan få ökad förmåga att konkurrera om utrymmet. Kemisk bekämpning sker med en blandning av järnsulfat och ammoniumsulfat eller med kloroxuron, som även kan användas mot levermossor och mot mossor på tak.
Mossorna har förmodligen utvecklats tidigt i landväxternas historia, men är ändå sällsynta som fossil. De äldsta kända mossorna är levermossor från yngre devon för cirka 375 miljoner år sedan. De är besläktade med bållevermossor i den nulevande ordningen ”Metzgeriales”.
De äldsta säkra fynden av nålfruktmossor är från krita för mellan 145 till 65 miljoner år sedan. Vissa sporer från silur från 444 till 409 miljoner år sedan och från devon för 416 till 359 miljoner år sedan har jämförts med sporer av det nu levande släktet ”Anthoceros” som är ett släkte av skidmossor.
De tidigaste formerna av bladmossor är från karbon för cirka 360 miljoner år sedan och fossil från Asien visar att ordningarna ”Bryales” och ”Sphagnales” var väletablerade redan under perm för cirka 260 miljoner år sedan.
I yngre avlagringar från tertiär och kvartär under de senaste 65 miljoner åren är bladmossor relativt vanliga.
Den enormt stora och mångarmade, taggigt behornade och mycket aggressiva livsformen vars namn jag ej känner motar sakta men säkert tillbaka den något mindre, mörkt bruna och bredkäftade organismen ner i Lagans mörka vatten.
Grå bläcksvamp, ”Coprinopsis atramentaria”, är en art i basidsvampsordningen ”Agaricales” som har en 5–8 centimeter hög och 3–7 centimeter bred hatt, som först är äggrund, sedan klocklik och slutligen uppsprucken i kanten.
Den på ovansidan askgrå till silvergrå hatten har otydliga radiära strimmor och skivorna på hattens undersida är först ljust grå sedan svarta, och slutligen flyter de sönder till en svart, bläcklik massa.
Den 8–12 centimeter höga foten är ihålig, ljust grå och något kornig, den har ibland en otydlig ring.
Köttet hos den grå bläcksvampen är tunt och vitt och har en mycket svag lukt och mild smak.
Grå bläcksvamp är ätlig och god men får aldrig ätas i samband med alkoholförtäring då den innehåller ett ämne som hindrar alkoholens nedbrytning i kroppen, varför acetaldehyd samlas i blodet med åtföljande illamående, hjärtklappning och huvudvärk av samma karaktär som vid antabusförgiftning.
Uppemot en vecka efter det att man ätit grå bläcksvamp måste alkoholförtäring, också i ringa mängd, undvikas.
Svampen, som är allmän i hela Sverige från försommar till höst, växer i stora grupper vid trädbaser, på murkna stubbar och i välgödslade gräsmattor.
Svampen är ätlig men bör undvikas, åtminstone i samband med alkoholförtäring. Den innehåller nämligen som sagt ämnet coprin, som förhindrar nedbrytning av alkohol, varvid acetaldehyd samlas upp i blodet.
Sidensvans, ”Bombycilla garrulus”, är en fågel som tillhör ordningen tättingar i familjen sidensvansar och arten häckar i de nordligaste delarna av Eurasien och nordvästra Nordamerika. Vintertid kan den observeras i stora flockar längre söderut som här vid Skillingaryds kyrka i ett kallt ösregn.
Sidensvansen är stor som en stare men upplevs större då den har en kompakt kropp med tjock hals och stort huvud.
Sidensvansen är rödgrå, med svart strupe, ett svart band genom vartdera ögat och gul stjärtspets.
Fjäderbeklädnaden, som är mjuk och fin, bildar på huvudet en mycket lång tofs och den har en kort, vid roten nedtryckt, näbb med vingar som är långa och spetsiga.
Fågeln har ett mycket karaktäristiskt läte som ofta hörs från överflygande flockar, ett läte som beskrivs som ett plingande av silverklockor.
Sidensvansen, ”Bombycilla garrulus”, beskrevs taxonomiskt första gången av Carl von Linné år 1758 i tionde upplagan av hans Systema Naturae.
Han beskrev den dock som ”Lanius Garrulus” och placerade den därmed i samma släkte som törnskatan men dess nuvarande släkte ”Bombycilla” beskrevs år 1808 av Louis Jean Pierre Vieillot.
Det vetenskapliga släktnamnet Bombycilla härstammar från latinets ”Bombyx”, som betyder ”silke” eller ”silkeslen”, och ”cilla”, vilket är nylatin för ”stjärt”.
Detta är med andra ord en direktöversättning av svenskans sidensvans och refererar till fågelns silkeslena fjäderdräkt.
Dess artepitet, ”garrulus”, betyder ”pratsam” och refererar till dess utseendemässiga likheter med nötskrika ”Glandularius garrulus”.
Sidensvansen häckar i barrskogsbältets nordligare delar i nordvästra Nordamerika, Europa och Asien och vintertid är den en så kallad strykfågel, det vill säga, en partiell flyttfågel, och drar då omkring i stora nomadiska flockar.
Mängden fåglar varierar beroende på tillgången på föda, exempelvis rönnbär eller som här vid Skillingaryds kyrka idegransbär, ”Taxus baccata”. Om bärtillgången är låg i häckningsområdet, drar den sålunda söderut.
Sidensvansen delas vanligtvis upp i tre underarter, ”Bombycilla garrulus pallidiceps”, som häckar i nordvästra Nordamerika, ”Bombycilla garrulus garrulus”, som häckar från i Fennoskandia till västra Sibirien vilket är fåglarna som man ser på bilderna samt ”Bombycilla garrulus centralasiae”, som häckar från centrala Sibirien till Ochotska havet.
I Sverige häckar sidensvansen främst i Lapplands barrskogar men även utmed norrlandskusten och förekommer regelbundet som häckfågel så långt söderut som i Värmland.
Sidensvansen är insektsätare under häckningssäsongen men livnär sig mest av bär och frukt, exempelvis rönnbär, hagtorn och äpplen, under vinterhalvåret.
Det har i många texter beskrivits hur sidensvans blir berusad av den alkohol som bildas i jästa bär och frukter, men detta är dock omdiskuterat.
Sidensvansen har en exceptionellt stor lever som kan utgöra 9,5 % av dess kroppsvikt vilket gör att den har en mycket god och snabb förmåga att bryta ned alkohol, och nedbrytningstakten har uppmätts till hela 900 mg/kg i timmen.
Under kliniska experiment av sidensvansar har man aldrig uppmätt en så pass hög koncentration av alkohol i blodet att det skulle kunna ha påverkat deras beteende eller rörelseförmåga.
Det finns dock studier av sidensvansar som hittats döda i naturen vars alkoholhalt i blod och lever var så pass höga, 730mg/kg respektive 989 mg/kg, att det kan ha påverkat deras koordinationsförmåga.
Sidensvansen lever i monogama par och den lägger vanligtvis 5-6 ägg som är vitaktiga med mörkare, ljusbruna eller violetta fläckar och punkter.
Honan ruvar äggen i 14-15 dygn innan de kläcks och båda föräldrarna tar sedan hand om ungarna som blir flygga efter 14-15 dygn efter kläckningen.
Vintertid påträffas ibland påkörda sidensvansar utefter vägar och detta förklaras ibland med att fåglarna blivit berusade av jäst frukt men studier indikerar att det istället kan bero på de höga koncentrationer av salt som fåglarna får i sig från smältvatten från saltade vintervägar vilket påverkar fåglarnas flygförmåga.