Härom dagen gick jag in i väggen, rent bokstavligt talat. Tomas från byggfirman BBF i Vaggeryd var boven i dramat. Den duktige snickaren hade helt sonika satt igen en dörr och i den sprang jag in. Fast det måste ju erkännas: arbetet var ju beställt och väl utfört. Det var bara jag själv som var lite för snabb i vändningarna. Fast det var inte så farligt som det låter, vindsnabb som jag är så hann jag stanna centimetern före denna nya skapelse. Två dörrar in till tv-rummet har stängts igen och en ny tagits tupp.
Det där med att gå i väggen är annars inget kul. Jag råkade ut för det våren 2007 och har aldrig repat mig till 100 procent. En gång bränd, alltid bränd.
Gå i väggen, alltså vara utarbetad, har kanske funnits i hundratals år men jag vågar nog säga att det blivit mer och mer vanligt. Efter mitt första väggbesök har jag varit och nuddat vid den ytterligare ett par gånger. Nu tror jag att vet var väggen finns och kan undvika den. Men man ska aldrig säga aldrig.
Det kan finnas många orsaker till att en del aldrig går i vägen hur de än stressar, hur mycket de än jobbar. De flesta som ändå springer in i den tror nog: det är bara andra som drabbas. Jag är stark nog.
På sistone har jag på grund av en sjukskrivning på jobbet tagit på mig ytterligare en börda och några fritidsproblem har jag därför inte haft. Möjligen har andra haft det då de märkt att jag varit sen med det mesta: på jobbet, i föreningslivet, i privatlivet… Samtidigt har vi gjort en ombyggnation i huset, eller rättare sagt har hantverkarna svarat för det.
Nu är det nästan nästan klart och det har utan tvekan blivit ett lyft för den snart 70-åriga skapelsen.
Det är redan tredje lördagen i januari och dags att gå och kika på och fotografera lite gymnastik.
Trevlig helg till er alla läsare och god fortsättning på 2016.