Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har besökt Dammabro.
Dammabro vid Strömhults kvarn
Dammabro vid Strömhults kvarn mellan Jönköpings och Kronobergs län, en natur- och kulturkrönika i 20 bilder mellan sjöarna Lyen, Hultasjön och Rymmen söder om Bor i Värnamo kommun.
Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i midvintertid anno slutet av januari 2016.
Dammabro är både inloppet och utloppet mellan sjöarna Lyen, Hultasjön och Rymmen på vägen mellan Gällaryd och Strömhult.
På västra sidan av bron är man i Jönköpings län emedan man på östra sidan av bron befinner sig i Kronobergs län.
Kronobergs län, som omfattar den sydvästra delen av Småland, är administrativt indelat i åtta kommuner.
Residensstaden är Växjö och länet inrättades år 1674 och har i stort haft sina nuvarande gränser sedan år 1687.
Länets namn har lånats från den medeltida kungsgården, sedermera borgen Kronoberg.
Vid Kronoberg låg Värends förkristna tingsplats Thiudby och under 1300-talets första hälft lät Växjöbiskoparna anlägga en borg på en holme i Helgasjön.
Sannolikt vid 1400-talets mitt utbyggdes borgen med en länga och ett rundtorn av sten samt en muromgiven borggård.
Efter Dackefejden år 1543 drogs Kronoberg in till kronan och utbyggdes till en fyrlängad borg med hörnrondeller.
Genom ombyggnader under åren 1579–1592 fick slottet det utseende det behöll tills det under 1600-talet hade spelat ut sin roll och förföll till ruin.
Bilden visar sjön Lyen norr om bron som ligger i Alvesta kommun och Värnamo kommun och ingår i Lagans huvudavrinningsområde.
Sjön Lyen har en area på 3,96 kvadratkilometer och ligger 175 meter över havet och avvattnas av vattendraget Skålån, Storån.
Vid provfiske har bland annat abborre, ”Perca fluviatilis”, braxen, ”Abramis brama”, gärs, ”Gymnocephalus cernuus”, gös, ”Sander lucioperca”, benlöja, ”Alburnus alburnus”, mört, ”Rutilus rutilus”, och sarv, ”Rutilus erythrophthalmus”, fångats i sjön och kanske har dessa vinterfiskare fått någon av dessa arter under dagens fiske.
Bilden är tagen åt norr och visar det lilla område i sjön Lyen som nästan alltid håller öppet vatten, trots de dryga minus tjugo grader som de senaste veckorna bjudit på.
En ensam gräsandshona, ”Anas platyrhynchos”, ligger i det fortfarande öppna Lyenvattnet norr om bron vid Dammabro och Strömhults kvarn.
Rymmen tillhör Lagans vattensystem och Åråns delnederbördsområde och är belägen 5 kilometer nordost om Rydaholm.
Rymmen uppnår tyvärr ej kvalitetskravet för kemisk ytvattenstatus avseende kvicksilver och kvicksilverföreningar.
Kvicksilver är mycket giftigt och vid långvarig förgiftning får man skador på magtarmkanal och njurar.
Kvicksilver kan på samma sätt reagera även med enzymer och är därför skadligt redan vid låga halter och anrikning av metylkvicksilver i näringskedjan är ett stort problem för människor och djur.
Amalgam som lagningar i våra tänder är den största exponeringskällan för kvicksilver för oss människor.
En expertgrupp tillsatt av World Health Organisation, WHO, kom år 1990 fram till att en genomsnittlig befolkning, dock ej yrkesmässigt verksam med kvicksilver, i USA och Europa varje dag fick i sig mellan 3,8 till 21 mikrogram kvicksilver i ångform från amalgam, och 6,74 mikrogram av samtliga former av kvicksilver, det vill säga metylkvicksilver, kvicksilver i ångform och oorganiskt kvicksilver, från alla övriga källor såsom vatten, luft och mat.
Under 1500-talet före Kristus spelade kvicksilver en stor roll i förfaraonernas religiösa riter och under Romarriket bröts kvicksilver i gruvor runt om Medelhavet, bland annat i Spanien där gruvarbetet sköttes av slavar.
På 1700-talet tillverkade man speglar med ”kvicksilverteknik” och dessa var de ojämförligt bästa.
Bilden visar en vy från bron åt söder över Hultasjön, en sjö som är humös och måttligt näringsrik.
Omgivningarna domineras till stor del av skogsmark med inslag av sankmark och merparten av stränderna runt sjön är steniga.
Fiskarter som kan förväntas finns i sjön: Gös, ”Sander lucioperca”, gädda, ”Esox lucius”, abborre, ”Perca fluviatilis”, mört, ”Rutilus rutilus”, braxen, ”Abramis brama”, benlöja, ”Alburnus alburnus”, sarv, ”Rutilus erythrophthalmus”, gärs, ”Gymnocephalus cernuus”, lake, ”Lota lota”, ruda, ”Carassius carassius, sutare ”Tinca tinca”, och ål, ”Anguilla anguilla”.
Ytterligare söderut, och söder om Hultasjön, som egentligen är norra delen av sjön Rymmen, ligger den egentliga sjön Rymmen som också ingår i Lagans huvudavrinningsområde.
Sjön Rymmen är 11,3 meter djup, har en yta på 13,4 kvadratkilometer och befinner sig 175 meter över havet och avvattnas av vattendraget Skålån, Storån.
Vid provfiske här har bland annat abborre, ”Perca fluviatilis”, braxen, ”Abramis brama”, gärs, ”Gymnocephalus cernuus”, gös, ”Sander lucioperca”, lake, ”Lota lota”, benlöja, ”Alburnus alburnus”, mört, ”Rutilus rutilus”, och siklöja, ”Coregonus albula”, fångats i sjön.
Vid Rymmens västra strand ligger Högakulls naturreservat, en slåtteräng som är mycket vackert belägen i en kraftig sluttning ner emot sjön.
Alldeles invid bron i söder finner man resterna av Strömhults kvarn där bland annat en man vid namn Anders Matthisson var mjölnare samt även mjölnare på Skaftarp kvarn, Rydaholm i Jönköpings län.
Vi rör oss nämligen som sagt i gränstrakterna mellan Jönköpings län och Kronobergs län.
Anders Matthisson föddes den 26 april år 1764 i Rydaholm och levde någon gång mellan åren 1788 och 1797 här i Strömhult, Slätthög.
I strömmen söder om bron ner emot Hultasjön fiskar den lilla strömstaren, ”Cinclus cinclus”, med gott resultat.
Strömstare är en art i fågelfamiljen strömstarar och i storlek är den som stare, men ”bulligare”.
Fjäderdräkten är brunsvart förutom den vita haklappen och arten häckar i stora delar av Europa och Asien.
Strömstaren finns i hela Sverige men vanligast i Norrland och den lever vid grunda bäckar och åar och fångar små vattendjur på bottnen.
Knipa, ”Bucephala clangula, är en art i andfågelfamiljen ”Anatidae”, underfamiljen dykänder och den är mellan 42–50 centimeter lång.
Hanen, som man ser på bilderna, har en vit undersida, är svart och vit på vingar och ovansida samt har mörkgrönt huvud med en vit kindfläck på varje sida.
Kniphonan är brungrå med brunt huvud och båda könen har toppigt huvud.
Knipan förekommer i så gott som hela Sverige, norra Europa, norra Asien och norra Nordamerika och den livnär sig av vattenlevande smådjur och häckar i trädhål, ofta i så kallade knipholkar och vid sjöar och vattendrag i skogsbygd.
Under parningsspelet böjer hanen hastigt huvudet bakåt mot ryggen, plaskar med fötterna och kväker. Äggen är vitgröna med mörka fläckar och upp till tio till antalet.
Kungsfiskare, ”Alcedo atthis”, är en art i fågelfamiljen kungsfiskare och är i storlek som en domherre. Fjäderdräkten är färggrann med rostorange undersida och turkosblå ovansida.
Kungsfiskare tar sin föda genom att dyka ned i vattnet från en halv till en och en halv meters höjd och fångar bytet med näbben. Födan består av småfisk, vattenlevande insekter och små kräftdjur.
Kungsfiskaren lever vid klara rinnande åar och floder, helst med grenar som hänger ut över vattnet och arten är den i familjen kungsfiskare som har störst utbredning.
Den häckar i stora delar av Europa, genom hela Asien och österut till Salomonöarna samt även i nordvästra Afrika.
Hos oss i Sverige finns den sällsynt norrut till Uppland och har häckat i Medelpad. Den är oftast flyttfågel som flyttar till västra och centrala Europa och är känslig för kyla.
Kalla vintrar medför kraftig minskning av den svenska populationen men efter långa perioder med milda vintrar kan populationen uppgå till mellan 50–70 par, men några kalla vintrar kan å andra sidan reducera stammen till en tiondedel.
Kungsfiskare bildar familjen ”Alcedinidae”, blåkråkartade fåglar, som har i det närmaste världsvid utbredning och omfattar cirka 90 arter, bland annat vår art kungsfiskare, ”Alcedo atthis”.
De flesta arterna lever i Gamla världens tropiker och bara få arter i Palearktis och Nya världen.
Palearktiska regionen är det område som omfattar växt- och djurvärlden i Eurasien söderut till och med Himalaya, inklusive större delen av Arabiska halvön, Afrika norr om Sahara samt de atlantiska öarna söderut till och med Kap Verdeöarna.
Arterna inom familjen kungsfiskare varierar i längd från cirka 10 centimeter hos afrikansk dvärgkungsfiskare, ”Ceyx lecontei”, till cirka 45 centimeter hos kookaburra, ”Dacelo novaeguineae”.
Den breda och kraftfulla näbben hos bland annat den stora kookaburran ger en antydan om att arten kan fånga och döda stora och hårda byten, till exempel ödlor och krabbor.
Kungsfiskare har för övrigt stort huvud med lång och kraftig, ofta spetsig näbb, kort hals, kort stjärt och korta ben.
Fötterna är syndaktyla, det vill säga, de tre framåtriktade tårna är sammanväxta vid basen, av tårna är den innersta, det vill säga, den andra mycket kort och saknas ibland helt.
Många arter kungsfiskare är vackert färgade, ofta i blått och rödbrunt och ibland med helröd näbb.
De flesta kungsfiskararter lever i skogar, ofta vid vatten, men några arter finns även i torra områden.
Kungsfiskare är hålhäckare, och arterna inom underfamiljen ”Alcedininae” gräver själva ut tunnel och bokammare där de vanligen lägger mellan 3–7 vita ägg, som ruvas i mellan 18–22 dagar.
Kungsfiskare livnär sig av ryggradslösa djur, små ödlor och fisk, och bara några arter är övervägande fiskätare.
Båtnäbbskungsfiskaren, ”Clytoceyx rex”, på Nya Guinea livnär sig till stor del av daggmaskar och andra smådjur.
Kungsfiskaren hette i antiken halkyon, och det sades att havet alltid höll sig lugnt under dess ruvning.
Dessa ”halkyoniska dagar” omnämns av Shakespeare, och från denna tro härstammade seden att anropa kungsfiskaren vid sjönöd.
Det finns i dag ett släkte kungsfiskare med namnet ”Halcyon” där det finns elva olika arter, bland annat arten smyrnakungsfiskare, ”Halcyon smyrnensis”, som man finner som närmast i Kaukasusbergen mellan Svarta havet och Kaspiska havet.