Vinter vid Skillingaryds dämme, del 10

Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har besökt Skillingaryds dämme.

Vinter vid Skillingaryds dämme, del 10

Vinter vid Skillingaryds dämme, del 10, en naturkrönika i 18 bilder från en grå, trist och mörk söndag bara några dagar innan jul när termometern står på plus tio grader och snön ännu lyser med sin frånvaro men där knölsvanen dock är snöigt vit.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, några få dagar före julen anno 2015.

I Bellmans bekanta sång om fjärilen på Haga finns även raderna, ”stolt i dina rännlar höjes gungande den vita svan”.

För 1700-talsmänniskorna var inte åsynen av de stora, vackra, vita fåglarna vardagsmat, knölsvanen, ”Cygnus olor”, hade ända till mitten av förra århundradet mycket begränsad utbredning som häckfågel i Sverige.

Hjälstaviken i Uppland och Tåkern i Östergötland var de stadiga lokalerna för vilda svanar men därefter har knölsvanen expanderat och finns numera långt upp i norra Sverige och även ute i skärgårdarna.

Samtidigt har sångsvanen, som bara för några årtionden sedan häckade mycket sällsynt längst i norr, spritt sig ner över landet.

Den första häckningen i södra Sverige i modern tid var vid sjön Draven utanför Bredaryd och bara något år senare konstaterades även en sångsvanshäckning i Kävsjön.

Det är inte svårt att skilja de båda arterna åt då knölsvanen har en röd näbb och har en svart knöl vid näbbroten som gett arten dess namn, medan sångsvanen har en gul näbb.

Simmande håller sångsvanen halsen sträckt medan knölsvanen böjer halsen i S-form samtidigt som den höjer vingarna.

Tidigt på våren kommer knölsvanparet till öppet vatten och ger sig till känna inte minst genom de sjungande och vinande vingslagen, annars är knölsvanen ganska tystlåten, men en störd och irriterad fågel brukar prestera ett frustande eller väsande läte.

På häckningsplatsen är hannarna mycket aggressiva och attackerar alla, såväl djur som människor, som kommer för nära och mellan hannarna kan det uppstå väldiga revirstrider, bröst mot bröst och kraftiga smällar med vingarna utdelas.

Knölsvansboet byggs av rörvass, i skärgården även av tångruskor och antalet ägg i kullen varierar mycket, mellan fyra till tolv och hanen hjälper ibland till med ruvningen.

Knölsvanens ungar är gråbruna till färgen och blir inte flygkunniga förrän i oktober, vid fyra månaders ålder och då bär det iväg till övervintringsplatserna. De flesta lär befinna sig i Öresund och kring de danska öarna.

Knölsvan, ”Cygnus olor”, är en stor andfågel, inom släktet ”Cygnus”, som främst förekommer i Europas och Asiens tempererade områden så långt österut som Kina.

Arten har även introducerats till ett flertal områden runt om i världen, bland annat Nordamerika och Australien.

Som vuxen, adult, har den ett vingspann på drygt 2 meter, en kraftig kropp, lång böjlig hals, litet huvud, vit fjäderdräkt och orange näbb med svart knöl på ovansidan av näbbroten.

Med sin snittvikt på 12 kilo hör knölsvanen till de tyngsta fåglarna som kan flyga och i flykten hörs ett artspecifikt vingbrus.

Den bygger som sagt ett stort bo av vass som placeras mer eller mindre direkt på marken, i olika biotoper, men alltid i närheten av större vattensamlingar eller vid havet.

Båda föräldrarna hjälps som redan nämnts åt både med att ruva de 5-9 äggen och senare också med att sköta ungarna.

Arten är starkt revirhävdande och lever av vattenväxter som de når genom att ”beta” från sjöbottnen. Knölsvanen är inte hotad och kategoriseras av IUCN som livskraftig.

Internationella naturvårdsunionen, World Conservation Union, tidigare International Union for Conservation of Nature and Natural Resources, är en internationell organisation som verkar för att på vetenskaplig grund uthålligt utnyttja, skydda och bevara naturresurser.

Till grund för arbetet ligger Världsstrategin för naturvård, World Conservation Strategy, från år 1980, med en ny utformning år 1991.

IUCN grundades år 1948, och bland de cirka 1 000 medlemmarna år 2010 finns länder, regeringar, statliga myndigheter och icke-statliga organisationer, såsom miljögrupper och naturvårdsorganisationer, till exempel Naturskyddsföreningen.

IUCN:s högkvarter finns i Gland i Schweiz och därutöver finns ytterligare 60 nationella och regionala kontor.

Knölsvanen beskrevs första gången taxonomiskt år 1789 av den tyske naturvetaren Johann Friedrich Gmelin som ”Anas olor”, och flyttades år 1803 av Johann Matthäus Bechstein till släktet ”Cygnus”.

Både ”cygnus” och ”olor” betyder svan på latin, där ordet ”cygnus” är besläktat med det grekiska ordet ”kyknos”. Kyknos var son till Poseidon och Kalyke och deltog på trojanernas sida i trojanska kriget. Trots sin osårbarhet dödades han av Akilles, som ströp honom med en snara, varpå Kyknos förvandlades till en svan.

Synonymen ”Sthenelides olor” har ibland tidigare använts för arten knölsvan.

Trots sitt europeiska ursprung är dess närmsta släktingar den australiska svarta svanen, ”Cygnus atratus”, och svarthalsad svan, ”Cygnus melanocoryphus”, från Sydamerika och inte de andra svanarterna som lever på norra halvklotet.

Arten knölsvan är monotypisk och delas inte upp i några idag förekommande underarter.

Man har funnit 13 000 år gamla subfossil av knölsvan i ett område som sträcker sig från Irland till Portugal, Italien och Frankrike.

Man har också funnit 6 000 år gamla subfossil av knölsvan i postglaciala torvmossar i East Anglia i Storbritannien.

Den paleolitiska underarten ”Cygnus olor bergmanni”, som bara skiljer sig i storlek från dagens knölsvanar är känd från fossil funna i Azerbajdzjan.

Paleolitisk betyder ”hänför sig till äldre stenåldern”. Paleolitikum eller äldre stenåldern, omspänner tiden från det att de första stenredskapen tillverkades för cirka 2,5 miljoner år sedan till slutet av den senaste istiden för cirka 11 000–10 000 år sedan.

Fossil av svanarter som är förfäder till knölsvanen har återfunnits i de fyra amerikanska staterna Kalifornien, Arizona, Idaho och Oregon och dessa fossil härstammar från miocen till sen pleistocen, vilket är ett tidsspann mellan ungefär 23 miljoner år före nutid till cirka 12 000 år före nutid. Det yngsta av dessa fossila svanfynd är från öknen Anza Borrego i Kalifornien.

Knölsvanarna är runt 140 centimeter långa och har ett vingspann på drygt 2 meter. De har en stor kropp och en lång böjlig hals, litet huvud, svartgrå ben, simhud mellan tårna som också är kloförsedda.

Adulta, vuxna, hanar väger i snitt 12 kilo vilket som sagt gör att de hör till de tyngsta fåglarna som kan flyga.

De adulta fåglarna har en vit fjäderdräkt, och näbben är orange och svart, mot ögat, som har en svart orbitalring, bildar näbbroten en svart triangel med spetsen mot ögat.

Den har också en svart knöl på ovansidan av näbbroten och könen är lika men hanens näbbknöl är tydligt större.

Juvenilerna, ungfåglarna, är gråbrunvita och har först en gråsvart näbb som blir mer och mer skär. De anlägger vit fjäderdräkt under det första levnadsårets sommar eller under det andra levnadsårets höst.

Det förekommer sällsynt en recessiv genetisk mutation som gör att knölsvanens pulli, dunungar, blir vita och de adulta fåglarnas fötter grå eller rosa.

Dessa knölsvanar kallas ibland för polsk svan och den brittiske naturalisten William Yarrell beskrev den felaktigt år 1838, som en egen art, ”Cygnus immutabilis”.

Knölsvanen lever främst i Europas tempererade områden och i Asien så långt österut som till Kina, men lokala populationen i Primorje kraj är dock utdöd.

Primorje kraj eller Primorskij kraj är ett kraj, region eller provins, i östra Sibirien i Ryssland med en yta på 165 900 kvadratkilometer och nästan 2 miljoner invånare.

Huvudort är Vladivostok och exempel på andra stora städer i regionen är Artiom, Nachodka och Ussurijsk.

Primorje kraj är den sydostligaste delen av Ryssland och gränsar till Kina och Nordkorea.

Området Primorje kraj eller Primorskij kraj som idag utgör den ryska fjärran östern annekterades från Qingimperiet år 1860 och regionen Primorje kraj upprättades den 20 oktober år 1938.

Qingdynastin grundades år 1616 som ”Senare Jindynastin” av Nurhaci, en manchu av klanen Aisin-gioro, men bytte namn till Qingdynastin år 1636.

Qingdynastin ersatte Mingdynastin som Kinas regerande dynasti år 1644 och imperiet expanderade militärt och ekonomiskt fram till 1790-talet.

Under 1800-talet förbyttes detta i inre och yttre oroligheter och Qing störtades genom Xinhairevolutionen år 1911 för att efterföljas av Republiken Kina, även om den siste kejsaren abdikerade först i början av år 1912 och behöll sin titel fram till år 1924.

Nurhaci eller Nurgaci, föddes den 21 februari år 1559 och dog den 30 september år 1626 och var jurchen-hövding och khan över den senare Jindynastin, som han grundade år 1616.

Även om det var hans son Hung Taiji som döpte om folket till manchuer och dynastin till Qing, anses han vara grundaren av Qing-dynastin som existerade mellan åren 1636-1912.

Manchuriet är ett historiskt namn på den nordöstligaste delen av Kina med en yta på cirka 776 000 kvadratkilometer, att jämföras med Sveriges 449 964 kvadratkilometer.

Manchuerna räknas för övrigt i dag som ett av Kinas minoritetsfolk.

Xinhairevolutionen var den revolution i Kina år 1911 som störtade den sista kejsardynastin Qing och upprättade Republiken Kina.

Revolutionskriget började den 10 oktober år 1911 och slutade med grundandet av republiken Kina den 12 februari år 1912. Namnet Kina kommer från den kinesiska 60-årscykeln, i vilken året 1911 har namnet Xinhai.

På flera platser runt om i världen har knölsvanen introducerats, exempelvis i Nordamerika där det finns vilda populationer runt Stora sjöarna och i vissa områden i östra USA.

Andra introducerade populationer finns i Japan, Västaustralien och i Sydafrika men den vilda populationen i Marocko härrör dock från förrymda exemplar.

Arten har också introducerats på Färöarna men den populationen är numera utdöd.

Det förekommer både knölsvanspopulationer som är flyttfåglar och som är stannfåglar men trots sin stora utbredning anses arten vara monotypisk, det vill säga, den delas inte upp i några underarter.

I Sverige förekommer de runt kusterna och i vassrika sjöar från Skåne till mellersta Norrland och tillsammans med sångsvan är knölsvan de enda häckande svanarna i Sverige.

I söder är de stannfåglar och längs norrlandskusten är de ofta flyttfåglar.

Andfåglar bildar oftare än många andra ordningar blandpar vilket kan resultera i hybrider och i områden där häckningsförekomst av knölsvan, ”Cygnus olor”, och sångsvan, ”Cygnus cygnus”, överlappar varandra eller i fångenskap där båda arterna finns, förekommer sällsynt hybrider mellan de båda arterna.

Hybrid kommer av latinets ”hybrida” för ”korsning” eller ”bastard”, och är troligen från början ett ord av grekiskt ursprung.

Bastard är en avkomma från individer med olika arvsanlag, vanligen helt olika arter och när föräldraarterna inte hör till samma art är hybriden ofta steril och har låg livsduglighet.

Om föräldrarna kommer från olika linjer av samma art, vilka har uppkommit genom självbefruktning eller inavel, kan hybriden istället få ökad livsduglighet jämfört med föräldrarna, så kallad hybridvigör eller heterosis.

Termen hybrid används även om makromolekyler, till exempel DNA, deoxiribonukleinsyra, när dessa är sammansatta av delar med olika ursprung.

I cellkulturer kan man få två celler med olika arvsmassa att förenas till en, så kallad somatisk cellhybrid, men sådana celler innehållande två genetiskt olika kärnor, heterokaryon, förekommer också naturligt hos bland annat svampar.

Många arthybrider har avsiktligt framställts, detta gäller prydnadsväxter som spireor, tulpaner och rosor, men också gagnväxter som raps och rågvete, vilka båda har hybridursprung.

Troligen har i naturen många växtarter uppstått genom korsningar mellan närstående arter.

Hybriden mellan en knölsvanshane och en sångsvanshona är utseendemässigt så pass avvikande från de båda arterna att fältbestämning inte bör var svårt, medan exempelvis en juvenil hybrid av en sångsvanshane och en knölsvanshona är i det närmaste är identisk med knölsvan i samma dräkt och är mycket svår, för att inte säga omöjlig att bestämma i fält.

Hybriden mellan en knölsvanshane och en sångsvanshona innebär att merparten av denna hybrids yttre karaktärer överensstämmer med en sångsvan.

De är dock i snitt större än båda sina föräldraarter och de väger också mer i snitt. Som pulli, dunungar, är dessa pärlgrå och liknar sångsvanen i samma dräkt. Juvenilen är grå och också den lik sångsvanen.

En adult fågels fjäderdräkt är helvit och fågeln har svarta ben, gul orbitalring och brun iris samt håller halsen som en sångsvan.

Den främsta diagnostiska karaktären hos de adulta fåglarna är näbbens form och färg som påminner om sångsvanens och att den dessutom saknar knölsvanens knöl.

Från och med andra levnadsåret får den ett rosa tvärband innanför den svarta näbbnageln. Den anlägger också en stor gul fläck på vardera sidan om näbben mot näbbroten till, medan resterande delar av näbben är svart.

Längden på stjärtfjädrarna är intermediära, ett mellanting, i förhållande till de båda föräldraarterna och även dess läte är ett mellanting mellan sångsvanens rop och knölsvanens grymtande läte.

Hybriden mellan en knölsvanshona och en sångsvanshane innebär att merparten av denna hybrids yttre karaktärer överensstämmer med en knölsvan.

De är i snitt större än båda sina föräldraarter och de väger också mer i snitt och innan de når adult ålder är dessa hybrider i det närmaste identiska med en knölsvan.

Den adulta fågelns näbb visar dock samma färgning som hybriden mellan en knölsvanshane och en sångsvanshona men den har en knöl som en knölsvan om än något mindre.

Den håller dessutom halsen som knölsvan och stjärtpennans form överensstämmer också med en knölsvan.

Knölsvanen är en kraftfull flygare men där knölsvanen normalt inte är flyttfågel flyger de tämligen sällan och vid start och på låg höjd hörs ett tydligt vinande eller sjungande ljud från vingarna.

Knölsvanen bygger ett stort bo av vass som placeras på vassbäddar, på bankar i grunda sjöar eller direkt på land och främst då på öar. De häckar även längre ut i skärgården på kala skär och holmar.

Samma par häckar på samma plats år efter år och båda föräldrarna hjälps åt att ta hand om äggen och senare även ungarna.

I maj och juni lägger knölsvanen mellan 5-9 grågröna ägg som ofta har ganska djupa fåror i skalet.

Äggen ruvas i cirka 34-38 dygn, och därefter lämnar ungarna boet efter bara några dygn men flygfärdiga blir de först efter cirka 120 dygn.

Svanarna håller mycket hårt på sina revir och kan till och med attackera människor om man kommer för nära.

De äter vattenväxter som de ”betar” från sjöbottnen och som de kan nå med hjälp av sina långa halsar.

Eftersom den inte kan dyka är knölsvanen beroende av grunt vatten och vid vattendjup ned till omkring 1.5 meter kan de nå botten men på något djupare vatten kan de beta eller rycka upp högre växter.

Vintertid kan välnärda exemplar svälta några veckor men de flesta svanar som ”lägger sig ner för att dö” är emellertid oftast uttorkade, dehydrerade.

Att äta snö istället för att dricka vatten klarar de inte av lika länge som de kan klara sig utan föda och ser man en svan som lagt sig ner i snön kan man därför ge den vatten.

Den globala populationen av knölsvan är stor och uppskattas till cirka 600 000-610 000 individer och den förekommer över ett mycket stort utbredningsområde och utvecklingstrenden bedöms som ökande vilket gör att arten kategoriserar som livskraftig.

En gammal legend förtäljer att knölsvanen lever sitt liv i stumhet men att den vid dödsögonblicket utbrister i en hjärtskärande vacker sång och denna historia är ursprunget till uttrycket svanesång.

Knölsvanen är Östergötlands landskapsdjur och Danmarks nationalfågel.