Fåglaforsens såg och Järva kvarn eller Bohulte Kvarnfors

Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har besökt Fågelforsdammen.

Fåglaforsens såg och Järva kvarn eller Bohulte Kvarnfors

Fåglaforsens såg och Järva kvarn eller Bohulte Kvarnfors, en natur- och kulturkrönika i 20 bilder om tiden före Fågelforsdammen, om tiden före 1911.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, en snörik och kall vinterdag i mitten av januari år 2016.

En vandring i ett blixtrande kallt och vitt landskap gjorde den vackra domherren, om möjligt, ännu vackrare.

Sin röda färggranna fjäderdräkt till trots är den ibland precis som den turkosblå kungsfiskaren från Dammabro svår att upptäcka när den sitter bland buskar och grenar.

Väl dold av veckans snö är den gamla muren från den gamla Fåglaforsen svår att se men den ligger som vanligt sedan kanske över 120 år alldeles öster om dagens öppna vattenfall på den gamla Järvatomten.

Det som göms i snö kommer upp i tö, en sanning som väl stämmer vid den gamla Fåglaforsen och för den gamla muren som kanske byggdes för att styra forsens vattenflöde till det sågverk som låg 50-75 meter nedströms Lagans flöde.

Bilden visar platsen för Fågelfors såg och den mur som förmodligen lades för att bättre kunna styra vattenflödet till det sågverk där den tragiska händelsen utspelades någon gång år 1884 som ledde till att den unge Anders Johansson miste sina båda händer och armar.

När tragedin vid Fågelforsen år 1884 inträffade fanns här då bara en mäktig fors, Fågelforsen, och invid forsen fanns en stuga, en ladugård, ett vattenhjul samt sågen själv där olyckan inträffade.

Det är inte lätt att se historien i landskapet vid den gamla Fågelforsen före år 1911 men förhoppningsvis kommer den inom kort att synliggöras i och med den Natur- och Kulturstig som kanske blir verklighet i området under 2016 och åren därefter.

Bilden visar platsen för Fågelfors såg och det som finns kvar från denna tid, före år 1911, är bara denna gamla mur av natursten som ligger alldeles öster om dagens öppna vattenfall.

Här fanns på den tiden bara en mäktig fors, Fågelforsen, och invid forsen fanns en stuga, en ladugård, ett vattenhjul samt sågen, innan dess bara skog som dock utsatts för baggböleri av engelsmän som under en tid i slutet av Götaströms brukshistoria ägde bruket.

Det är inte lätt att se historien i landskapet, särskilt inte denna dag när snö dolt den gamla muren, men förhoppningsvis kommer den inom kort att synliggöras i och med den Natur- och Kulturstig som kanske blir verklighet i området.

Götaström, några kilometer norr om dessa dammluckor, hade före anläggningen här vid Fåglaforsen en fallhöjd på 2.7 m på en längd av cirka 100 meter.

Fåglafors hade då en fallhöjd av cirka 1.6 meter på en sträcka av cirka 200 meter.

Numera är Götaström och Fåglaforsfallen förenade, och med en sammanlagd fallhöjd vid Fåglafors om cirka 7 meter vilket innebär ett tryck om drygt två sekunder per kubikmeter Laganvatten.

Arbetena vid Fågelfors och Skillingaryds kraftverk utfördes under åren 1911-1912 för tillgodogörande av 2.1 sekund/kubikmeter vatten vid en fallhöjd av omkring 7 meter.

Bilden visar platsen för Fågelfors såg och för att förstå hur platsen såg ut vid tiden för den tragiska händelsen, där Anders Johansson år 1884 förlorade båda sin händer och armar, måste man tänka bort dagens dammvall och självaste Fågelforsdammen ety det var innan dessa fanns.

Lagan ringlade på den tiden fortfarande sitt 10 000-åriga slingrande lopp och för att hitta en dammvall var man tvungen att ta sig några kilometer norrut till platsen för Götaströms bruk där Lagan stoppades för en damm och för arbete att driva de två hamrarna vid järnbruket som funnits på platsen sedan slutet av 1600-talet.

Vi befinner oss nu 250 meter nedströms det öppna vattenfallet vid Fågelforsdammen, eller om ni så vill bara 25 meter uppströms Abbottens bro i Lagans gamla åfåra,

Här låg troligtvis den gamla Bohulte Kvarnfors som omnämns redan år 1745, och som var en kvarn i Lagans gamla åfåra.

Bilden visar en bild av åbottnen som kan vara rester av en fördämning för att kunna leda åvattnet till ett vattenhjul för att få kraft till Bohulte Kvarns malande stenar.

Järva kvarn kan vara samma kvarn som också benämns Bohulte Kvarnfors, och som med andra ord ligger cirka 25 meter uppströms Abboten bro i Lagans gamla åfåra, söder om Fågelforsdammen i Skillingaryd, eller om man så vill, cirka 250 meter nedströms dagens dammvall och öppna vattenfall.

Bilden visar gamla åfåran invid den grävda kanalen som skulle leda vatten till Järva kvarn eller Bohulte kvarn och att det forsat vatten på platsen syns på åbottnen. Kanalen har sin början i bildens nedre vänstra kant.

Platsen för dämmet vid Bohulte kvarn eller Bohulte kvarnfors tyder på en djuphåla uppströms dämmet och rester av dämmet i form av alla stenar som syns på åbottnen.

Nedom till vänster på bilden under isen startar den grävda kanalen som försåg Bohulte kvarn eller Järva kvarn med rörelseenergi från det forsande vattnet.

Här ser man den grävda kanalen, från öster till väster, som gav vatten till Bohulte kvarn eller Järva kvarn, och djupet på kanalen tycks vara ungefär en meter om man uppskattar djupet i förhållande till den fallna klibbalsstammen.

Bilden visar den grävda kanalen, från nordväst till sydost med den gamla åfåran i bakgrunden, som gav vatten till Bohulte kvarn eller Järva kvarn.

Om kvarnen stod på den lilla ön till höger på bilden eller om ön bara var ett fäste för vattenhjulet, det vet jag tyvärr inte.

I bakgrunden ser man Abbottens bro och i förgrunden ser man den grävda kanalen och platsen är kanske platsen för Bohulte kvarn, Bohulte kvarnfors eller Järva kvarn som omnämns redan år 1745, vilket för övrigt var samma år som ostindiefararen Götheborg, vid återkomsten till Göteborg, efter två års resa, förliser, genom att segla på undervattensklippan Hunnebådan, se en annan av mina krönikor från sommaren 2015.

Carl von Linné skriver år 1745 uppsatsen ”Hortus Upsaliensis” där han anger temperaturer enligt den rättvända Celsiusskalan, noll vatten fryser, hundra vatten kokar och inte tvärt om.

Eftersom isen på Fågelforsdammen var tjock och vädret kallt men vackert, fanns där naturligtvis fiskare och vid tillfället togs en mindre gädda på angel ur ett av hålen i isen.

Bildens fågelforsgädda, ”Esox lucius”, är en art i familjen gäddfiskar. Den är långsträckt och munnen är stor och lång samt kantas av sylvassa tänder. Tänderna ömsas successivt, så att endast trefjärdedelar av tänderna är fullt funktionsdugliga samtidigt.

Arten varierar till färgen beroende på miljö och föda, men den är vanligen grågrön upptill, vit undertill och på sidorna grönaktig med vita eller gula fläckar och individer utan prickar och med blå, grön eller silverglänsande grundfärg kallas silvergädda.

Honan kan bli uppemot 1,5 meter lång och väga drygt 30 kilo emedan hanen blir bara drygt 1 meter lång och väger som mest drygt 10 kilo.

Gädda är allmän i sötvatten och svagt bräckt vatten i den holarktiska regionen och i Sverige saknas den bara i fjällområdet.

Arten lever solitärt och försvarar födorevir, helst invid växtbestånd och födan utgörs av fisk och andra mindre djur, till exempel fågelungar och grodor.

Holarktiska regionen eller Holarktis, är det område som omfattar växt- och djurvärlden i de palearktiska och nearktiska regionerna sammantagna, det vill säga, i princip norra halvklotets arktiska och tempererade områden.

Gäddleken sker på grunt vatten och små gäddor upp till cirka 15 centimeter i längd håller sig ofta på grunt vatten nära stranden. När man skrämmer dem försvinner de ”snabbt som ett skott”, vilket gör att de i folkmun kallas ”skottgäddor”.

Gäddfiske är ett mycket vanligt insjö- och kustfiske i bräckt vatten, som bedrivs hela året och gäddan fiskas av alla kategorier fiskare.

Yrkesfiskaren bedriver fisket med bland annat ryssjor, vilka under gäddans lekperiod tidigt på våren sätts ut på mycket grunt vatten, så kallade, ängsryssjor.

Sportfiske efter gädda är populärt och bedrivs som spinnfiske eller fiske med levande eller dött naturligt bete, till exempel, som på bilden angelfiske, mete eller slantfiske.

Slantfiske är en gammal gäddfiskemetod som kan bedrivas från både båt och land och det enda man behöver är ett grovt metspö som är fem-sex meter där man kan fästa en huvudlös spik i toppen, en tung slantkrok, en ring, en slantnål och eventuellt en linrulle på spöet.

Man tar slantkroken och sätter på det döda betet som oftast är en mört så att den tunga slantkrokens vikt ligger i betens buk och kroken ligger utmed ena sidan med spetsen bakåt.

Det kan vara idé att klippa av fenorna på mörten och linda några varv med en sytråd eller fiskelina runt mörten så att den inte ramlar av eller fastnar i vegetationen eftersom man ofta vill slantfiska i vasskanter och annan vattenvegetation.

Sedan tar man ringen som oftast är en metallring och trär på den på linan som bör vara en spunnen nylonlina, sedan hänger man på ringen på spiken och därefter kan man styra ut betet med stor exakthet.

Hugger det en gädda skakar man loss ringen och låter gäddan gå ut med reven, när den har stannat och sticker iväg igen gör man ett kraftigt motryck med spöet och drar bestämt in gäddan, man får dock inte ge slak lina eftersom kroken oftast saknar hullingar.

Det nuvarande officiella svenska sportfiskerekordet för gädda är satt år 1999 och är på hela 19,34 kilo.

Uppgifterna om stora gäddor hör till de klassiska fiskehistorierna och den mest berömda storgäddan, fångad år 1497 skulle ha varit 5,8 meter lång och vägt 250 kilo. Senare studier av ett bevarat skelett visar dock att det satts samman av ben från flera gäddor.

Gäddlever räknades i renässansens och barockens matlagning som en stor delikatess, och serverandet av den beledsagades i högre kretsar av framsägandet av leverrim.

Gäddkäftar med kvarsittande tänder upptogs i 1686 års svenska farmakopé, och gäddtänder användes i folklig läkekonst mot flera åkommor.

I den vackra och iskalla solnedgången strax innan klockan 15:00 lämnar jag denna vackra miljö som förhoppningsvis ännu en gång ska bli den välbesökta plats det en gång var, nu via Natur- och kulturled Fågelforsdammen.