Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har besökt Liljeholmkanalen i Jönköping.
Liljeholmkanalen i Jönköping
Liljeholmkanalen i Jönköping, en natur- och kulturkrönika i 17 bilder om fågelskådning i stadsmiljö under midvintertid.
Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd på förra årets näst sista dag anno 2015. Bilderna är som vanligt klickbara.
Liljeholmskanalen byggdes i gamla Jönköping-Gripenbergs-Järnvägs banvall sedan denna järnväg lagts ner i början av 1930-talet. Syftet var att förbättra vattenkvaliteten i Munksjön. Med hjälp av en pumpstation vid Vättern norr om Sandgatan leddes friskt vatten i en kulvert under Sandgatan till Liljeholmskanalen som ledde till Rocksjön.
Liljeholmskanalen är idag ett paradis för änder, svanar och andra fåglar eftersom den sällan fryser och från Rocksjön följer vattnet Rocksjöån ut till Munksjön.
Detta tillskott av friskt vättervatten via Liljeholmkanalen till Munksjön räckte inte och till slut kunde Munksjö pappersbruk inte använda detta vatten som processvatten och Jönköpings Stad tvingades bygga en ny pumpstation vid Simsholmen och gräva Simsholmskanalen.
Det friska vattnet pumpades sedan via en kulvert in under Munksjön till Munksjö pappersbruk och detta skedde troligen under 1950-talet.
Via Munksjö kanal, Hamnkanalen, återförs sedan vattnet till Vättern och båda dessa kanaler existerar fortfarande och fyller samma uppgift än idag.
I det klara, kalla och meterdjupa vättervattnet i Liljeholmskanalen trivs stora mängder änder, huvudsakligen gräsänder men även en och annan art och ovanlig gäst.
Gräsänderna har sin sov- och viloplats i den steniga strandkanten väl inbäddade i bladvassen från förra årets sommarhalvår.
Även områdets måsar och trutar, på bilden en fiskmås, passar på att söka föda utmed Liljeholmskanalen där chansen till något ätbart är stor mycket tack vare oss människor som gärna matar änderna under vinterhalvåret.
Det vi ser här är nog en korsning mellan gräsand, svensk blå anka och pekinganka. Blå anka är en svensk lantras av ankor, med ursprung från den svenska västkusten och den första standarden för rasen skrevs år 1907.
Den svenska blå ankan infördes troligen till Sverige från Pommern under den tid området tillhörde Sverige och kommer troligen österifrån.
Fram till 1920-talet var den populär att hålla för fjäderfäutställningar, men vid slutet av 1960-talet hade rasen blivit mycket sällsynt.
Några få bestånd fanns dock kvar i Skåne, så dess fortbestånd kunde räddas och på 1970-talet förekom det individer vars härstamning från ursprunglig lantras var osäker i aveln och under senare årtionden av 1900-talet skedde även en viss inkorsning av pekinganka i lantrasen, en fågel som ofta kan vara helt vit med gul näbb.
Den första säkra domesticeringen av gräsanden skedde i Kina, där har tama ankor funnits i minst två tusen år.
Bland de egenskaper som gjorde gräsanden möjlig att domesticera var ungarnas möjligheter till prägling på människor troligen viktig.
För att egentlig domesticering skall kunna sägas ha skett krävs dock mer än det och det är från Kina som de första bevisen finns på att uppfödning skedde och att ägg medvetet kläcktes fram.
Vad detta är för växt vet jag inte riktigt men det påminner om en underart till starrarten hundstarr, ”Carex nigra”, och som kallas styltstarr, ”Carex nigra juncella” och som i folkmun kallas för Rysshuvuden.
Hundstarr, ”Carex nigra”, är ett halvgräs som tillhör starrsläktet och växer på fuktig mark, exempelvis i kärr och vid diken.
Det finns flera underarter och varieteter av hundstarr, däribland ”Carex nigra nigra” som är nominatformen och ”Carex nigra juncella” som kallas styltstarr och som man kanske ser på bilden.
Den förstnämnda arten ”Carex nigra nigra” som är huvudunderarten delas vidare in i ytterligare två varieteter som kallas vanlig hundstarr, varianten ”nigra” och tuvad hundstarr, varianten ”recta”.
Plötsligt dök den lilla smådoppingen upp som på latin heter ”Tachybaptus ruficollis” vilket betyder ungefär, ”snabbdoppande, rödhalsad fågel”, vilket bäst gäller fågeln i sommardräkt.
Arten lever av vatteninsekter, grodyngel, kräftdjur samt spigg och annan småfisk vilket den ofta hittar här i Liljeholmskanalen.
Smådoppingen trivs främst i små dammar och gölar, som är så igenvuxna av vass, kaveldun, näckrosor och andra vattenväxter, att där knappt finns några öppna vattenytor.
Namnet används första gången år 1828 och ordet dopping syftar på doppingarnas ständiga dykande.
Namnet ”dopping” har i äldre tid används om flera sjöfåglar, kanske främst om arten knipa, däremot tycks det inte ha varit vanligt att det används för just doppingar.
Förleden ”Små-” i smådopping syftar naturligtvis på artens litenhet och något annat namn än smådopping har arten aldrig haft.
Dess tillbakadragna levnadssätt har säkert gjort att arten inte beskrevs från Sverige förrän år 1796 och knappt 20 år senare beskrevs den som sparsamt förekommande i stora delar av Skåne.
I takt med att kunskaperna om arten ökade omformulerades detta år 1858 till ”tämligen sällsynt i södra och mellersta Sverige”.
Under de senaste åren har arten ökat lite i antal med tros ändå inte uppgå till mer än kanske 300 häckande par.
En stor majoritet av de dammar som hyser häckande smådopping är små eller mycket små och endast undantagsvis över 5 hektar.
Dessutom ska dammarna vara grunda, oftast bara mellan 1 till 2 meter djupa och arten saknas ofta i vatten där det finns gädda.
Den vanligaste tolkningen är att gäddan äter smådopping men kan också bero på att födokonkurrensen mellan gäddan och doppingen blir för hög.
På grund av sitt undanskymda levnadssätt undgår smådoppingen säkerligen ofta att upptäckas och dess vanor är därför inte så kända.
Fortplantningsbeteendet verkar dock i stort överensstämma med dess släkting skäggdoppingen och uppenbarligen kompenseras bristen på prydnadsfjädrar hos smådoppingen delvis av ljudsignaler, för under smådoppingsspelet kan man nästan oavbrutet höra de drillande, bubblande, duetterna som påminner lite om gökhonans läte.
Boet byggs i regel inte i den tätaste vassen, utan man finner det oftare i starrgräs, vattenklöver eller annan mer lågvuxen vegetation.
Äggen som i regel är mellan 3-6 i antal, ruvas i omkring tre veckor och det förekommer att smådoppingen lägger två kullar, varvid honan ensam ruvar den senare äggkullen.
I september – november beger sig smådoppingen till vinterkvarteren och troligen ligger dessa i västra och nordvästra Europa, emedan återkomsten sker i mars och början på april.
Ibland kan smådoppingen även övervintra längst ner i södra delen av Sverige och som exempel kan nämnas att denna vinter finns en smådopping i Skillingaryds dämme och förra samt förrförra vintern fanns ett exemplar i Lagan genom Vaggeryd.
Viggen är oftast lätt att känna igen på sin svartvita hane respektive sin bruna hona, som man ser på bilden.
Under flyttning och övervintring vid kusterna kan den få sällskap av bergand, som liknar vigg men där hanen har grå rygg och honan har ett stort vitt område vid basen av näbben, dock kan även vigghonor, som vi kan se på bilden, ha lite vitt vid näbbasen men inte alls lika mycket och lika tydligt som hos bergandshonan.
Fiskmås, ”Larus canus”, i ätartagen på en gammal tomat, och artens likhet med gråtrut gör att de ofta förväxlas, och det är vanligt att folk säger fiskmås om gråtrut, som är den vanligaste av de två på många ställen längs våra kuster.
Fiskmåsen häckar relativt allmänt i hela Sverige, dock aldrig i lika stora och täta kolonier som gråtruten och skrattmåsen.
Sothönan, ”Fulica atra”, känns lätt igen på sin svarta fjäderdräkt och sin vita näbb och pannplåt.
Arten har inte simhud mellan tårna utan hudflikar på tårna, så kallade årfötter, och vintertid samlas ofta stora mängder sothöns där det finns öppet vatten.
När sothönan lyfter springer den trippande på vattenytan med slående vingar innan den kommer upp i luften.
Så är det dags att gå hemåt igen genom järnvägstunneln med Munksjön i bakgrunden.