Vårvinter och brytningstid

Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har besökt Skillingaryds skjutfält.

Vårvinter och brytningstid

Vårvinter och brytningstid, en natur- och kulturkrönika i 18 bilder från trakterna kring den gamla Väderkvarnen söder om Bohult på norra delen av Skillingaryds skjutfält.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i slutet av februari anno 2016. Bilderna är som vanligt klickbara.

Glad Påsk!

Om man söker på ordet brytningstid så får man ett antal synonymer som säger brytningstid förändringstid, orostid, jäsningstid, övergångstid, eller som det heter på tyska sturm-und-drang-period för storm och längtan.

Brytningstiden mellan vinter och vår är just precis vad orden ovan antyder plus lite till, det är något på gång både i kroppen, själen och i naturen, en längtan efter förändring från mörker till ljus, från kyla till värme, från umbäranden till överflöd.

Talltita, ”Poecile montanus”, tidigare ”Parus montanus”, är i Sverige allmän i nästan hela landet, förutom på Gotland och i delar av Skåne.

Här letar den efter föda på grenar där det växer rikligt med lavar och i dessa lavar lever det mängder med spindeldjur och insekter.

Talltitan har tidigare kallats för nordisk mes och gråmes och brukar vanligen tillbringa vintern strykande omkring tillsammans med andra mesar i så kallade meståg och det hör till undantagen att dessa kringstrykande talltitor lämnar landet, dock tycks den inte vara fullt lika stationär som entitan.

Stubbsidenmossa, ”Herzogiella seligeri”, med vackra och typiska sporkapslar som här växer på en sälglåga vid Bohult på Skillingaryds skjutfält.

Ytterligare en bild på stubbsidenmossa, ”Herzogiella seligeri”, med de vackra sporkapslarna eller sporhusen. Bilden är tagen vid Bohult på Skillingaryds skjutfält.

Sporkapslarna är hos mossor den del av den könlösa generationen, sporofyten, vari sporerna bildas. Sporkapseln sitter vanligen via ett skaft med fot fästad på mossplantan, gametofyten.

Bilden visar arten stubbsidenmossa, ” Herzogiella seligeri”, och är tagen vid Bohult på Skillingaryds skjutfält.

Sporkapslarna varierar till utseendet och är viktiga systematiska karaktärer vid artbestämning av mossor.

Bilden visar arten krushättemossa, ”Ulota crispa”, och är tagen vid Väderkvarnen, Bohult på Skillingaryds skjutfält.

Sporkapslar av arten brännmossa, ”Ceratodon purpureus”, som är en bladmossa som förekommer över hela världen.

Den trivs bäst på platser som lätt torkar ut, som stenar och murar eller torrt och gammalt trä.

Bilden är tagen vid Bohult på Skillingaryds skjutfält.

Brännmossan hittas också ofta på äldre brandplatser, men är trots sitt namn inte den vanligaste mossan för brandplatser. Den kan också växa vid vägrenar och inne i städer.

Mossans färg kan variera från gul-grön till röd och höjden uppgår till 3 centimeter. Mossans sporer har en grobarhet på upp till 16 år.

Bilden är tagen vid Bohult på Skillingaryds skjutfält.

Eldticka, ”Phéllinus igniárius”, på en sälg vid Bohult på Skillingaryds skjutfält.   Tickan är en art i basidiesvampordningen ”Hymenochaetales” och är allmän i hela Sverige och växer parasitiskt på björkar och andra lövträd, till exempel oxlar, pilar och alar, där den orsakar svår röta.

De fleråriga, mycket hårda fruktkropparna, som sitter löst fastvuxna på trädstammarna, blir mellan 5–20 centimeter breda och mellan 2–12 centimeter tjocka.

Fruktkropparna är först knölformiga men blir så småningom hov- eller konsollika och ovansidan är grå till svart med koncentriska fåror och sprickor. Porlagret är rödbrunt till beigebrunt.

Eldticka, ”Phéllinus igniárius”, på en sälg vid Bohult på Skillingaryds skjutfält. Svampen visar ofta stor variation, och ett flertal närstående arter har beskrivits.

Om man följer denna uppdelning växer den egentliga eldtickan, ”Phellinus igniarius”, endast på växtsläktet ”Salix”, viden.

Eldtickans fruktkroppar brinner mycket långsamt, och förr användes den till att under natten hålla spisens eld vid liv, därav namnet eldticka.

Denna sälglåga vid Bohult på Skillingaryds skjutfält är rikligt bevuxen med borsttickor, ”Trametes hirsuta”, och är dessutom kraftigt grönfärgade av grönalger, originalfärgen är annars ljust beige till grå.

En närbild på de av grönalger grönfärgade borsttickorna, ”Trametes hirsuta”, på sälglågan från förra bilden och som alla tickor i släktet ”Trametes” är fruktkropparna ettåriga.

Borstticka växer på stammar och stubbar av lövträd och orsakar vitröta och det finns en förväxlingsart till borsttickan som heter sammetsticka, ”Trametes pubescens”, men denna saknar bildens borsthår och är istället sammetsluden.

På undersidan och i porerna av denna borstticka, ”Trametes hirsuta”, kryper det ett stort antal larver av svampmyggor.

Svampmyggor, ”Mycetophilidae”, är en familj myggor som har världsvid utbredning och omfattar cirka 2 000 arter, varav närmare 600 arter finns i Sverige.

Dessa saknar sugsnabel och har trådformiga eller platta antenner samt långa ben med kraftiga borst och sporrar.

Larverna är svampätare och förekommer i svampar, växtförna, murken ved eller mark och vissa svampmyggor har lysförmåga, och en del grottlevande arter lockar därmed till sig bytesdjur.

Grynig filtlav, ”Peltigera collina”, är en lav som indikerar höga naturvärden på gamla och grova träd i södra Sveriges kulturlandskap.

Arten växer huvudsakligen vid basen på mossbelupna gamla lövträd, som här på en gammal sälg vid Väderkvarnen i södra delen av Bohult på Skillingaryds skjutfält.

Rosettbrosklav, ”Ramalina fastigiata”, i mitten, och mjölig brosklav, ”Ramalina farinacea”, nedtill på denna smala aspstam vid Väderkvarnen, södra delen av Bohult, på Skillingaryds skjutfält.

Bildens isräfflor vid Väderkvarnen, södra delen av Berget vid Bohult, på Skillingaryds skjutfält, är spår av glaciärer som bildas på rundhällar. Sten och block som ligger infrusna i glaciärens botten bildar repor i hällen när glaciärisen förflyttar sig.

Isräfflorna är normalt inte speciellt djupa, vanligtvis som mest ett par centimeter men det finns dock extrema fall med mycket djupare räfflor, exempel finns bland annat vid Klockaretorpet i Norrköping där isräfflorna är mellan 30-40 centimeter djupa.

I National Natural Landmark, Kelleys Island, Ohio, USA finns isräfflor som är hela 3 meter djupa.

De talrika isräfflorna i det svenska landskapet bildades framför allt under den senaste nedisningen som kallas Weichsel, och de ger bland annat information om isens rörelseriktning som i detta fall är sydsydväst mot nordnordost.

Weichsel var den senaste av de fyra stora nedisningarna eller istiderna under Pleistocen och namnet kommer från det tyskspråkiga namnet på floden Wisła i Polen.

Pleistocen är en geologisk epok som sträcker sig från cirka 2 588 000 år sedan till ungefär 11 600 år sedan.

Weichsel-istiden tog sin början för ungefär 115 000 år sedan, med en period av gradvis nedkylning som för cirka 70 000 år sedan resulterade i utbredning av inlandsis över stora delar av Skandinavien.

Weichselnedisningen nådde sitt maximum för ungefär 20 000 år sedan och övergången till den postglaciala tiden, holocen, skedde för cirka 11 600 år sedan, men det tog dock ytterligare cirka 3000 år innan all is var bortsmält från Skandinavien.