Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg reflekterar över den tidiga våren.
Den tidiga vårens charm, del 1
Den tidiga vårens charm, del 1, en natur- och kulturkrönika i 12 bilder om igenkännandets glädje och om när livet kommer tillbaka till vår norra del av världen.
Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i dryga halva mars månad året 2016. Bilderna är som vanligt klickbara.
Den vackra och värmande solens energi härrör ytterst från kärnprocesser i solens inre och som når oss i form av solstrålning eller solstrålningsenergi. Solstrålningen är helt avgörande för allt liv på jorden som exempel vattnets kretslopp och energiförsörjningen samt fotosyntes och liv.
Den viktigaste energialstrande processen i solen är sammansmältningen, fusionen, av fyra vätekärnor till en heliumkärna. Heliumkärnan blir då lättare än de delar den bildas av, och skillnaden i massa omvandlas till elektromagnetisk strålning.
Strålningen från solens synliga ”yta” som kallas fotosfären motsvarar den från en så kallad svart kropp med en temperatur av 5 780 Kelvin och solens totala utstrålade effekt är hela 3,85 multiplicerat med 10 upphöjt till 26 Watt, en etta följt av 26 nollor multiplicerat med talet 3,85.
Varje kvadratmeter vid jordatmosfärens yttre rand som är vinkelrät mot solen mottar en genomsnittlig effekt av 1,37 kilowatt och denna strålning reflekteras delvis från atmosfären tillbaka till rymden, medan en del absorberas i atmosfären. Resten når marken och kan då nyttiggöras där. Maximal strålningseffekt på markytan är cirka 1 kilowatt per kvadratmeter.
Områden som ligger nära ekvatorn tar emot en större energimängd än områden på högre latituder och orsaken är att solstrålningen där infaller nästan vinkelrätt mot marken samt att vägen genom atmosfären är kortast vid ekvatorn.
I Sahara är den infallande solenergin på en horisontell yta cirka 2 200 kilowattimmar per kvadratmeter och år. I Sverige är däremot instrålningen endast cirka 1 000 kilowattimmar per kvadratmeter och år.
Solstrålningen innehåller väsentligen våglängder från ultraviolett till infrarött med ett intensitetsmaximum i det synliga området vilket är våglängder från 400 och upp till drygt 700 nanometer.
En väsentlig del, cirka 46 %, av energimängden ligger dock i det nära infraröda området med våglängder upp till cirka 3 000 nanometer.
Då solstrålningen passerar genom jordatmosfären absorberas större våglängder än 3 000 nanometer av de molekyler som finns i luften, bland annat vattenånga, syre, ozon och koldioxid.
För att utnyttja solenergin gäller det att ta tillvara solens hela effektiva våglängdsområde.
Solljusets betydelse för såväl naturliga processer på jorden som mänsklig verksamhet visar sig i att nästan all energiomsättning på jorden härrör från solen.
Det enda andra energiutbytet alstras av radioaktiva ämnen, som bland annat driver kärnkraftverk samt svarar för en stor del av värmen i jordens innandöme, så kallad geotermisk energi eller geotermalvatten.
Det betyder att cirka 94 % av världens energianvändning direkt eller indirekt utgörs av solenergi, till största delen lagrad i en eller annan form och hit hör således de fossila bränslena, som utgör solenergi som lagrades för hundratals miljoner år sedan, biomassa som lagrats i år eller tiotals år i form av träd och annan växtlighet, samt ytjordvärme, där sommarens solinstrålning ökar temperaturen i ytnära markskikt vars värmetillskott kan användas även vintertid med hjälp av värmepump.
När vi i dagligt tal talar om solenergi avser man vanligen den direkta omvandling av solstrålningen till el och värme som sker i solceller och solfångare eller i stor skala i solkraftverk.
Energin i solljuset kan dessutom användas direkt för att påverka kemiska och biologiska reaktioner och forskning pågår för att utveckla processer som liknar naturens egen fotosyntes i växter.
Fotosyntes är när växter och alger bildar glukos, druvsocker, av koldioxid och vatten. Som restprodukt bildas då syrgas. För att fotosyntesen ska fungera behövs energi i form av ljus.
Växten tar upp koldioxid ur luften, vatten ur marken och energi ur solljuset och av detta bildar den glukos, druvsocker, som den använder som byggstenar när den växer och som energi för sina livsprocesser. Syret som bildas släpper växten ut i luften för oss att använda till förbränningen i våra celler.
Välkomstkommittén med tre sångsvanar stod väntande och trumpetande på mig vid Skillingaryds dämme denna vackra vårdag.
Den lilla talltitan satt och assimilerade solenergin till sina livsprocesser, i sin lilla fjäderbeklädda kropp, som bara väger några gram och trots detta är jämnvarm.
Det är bråda dagar i naturen vid denna tid på året och detta gäller naturligtvis och knipparet. Hanen dansade intensivt inför honan och som vanligt fungerade detta i år också varvid ägg och ungar blir resultatet om några veckor.
Det trogna gamla tranparet är tillbaka vid kärret i Movadsbäcken invid Stor Stenen i krysset mellan Tofterydsvägen och Malmstigen sydost om Skillingaryd.
Den 30 mars i år fanns det hela 19 400 tranor vid Trandansen vid Hornborgasjön, nu har dock de flesta flyttat vidare men detta par vid Store Stenen kom aldrig upp till Hornborgasjön utan stannade här.
Det blir allt tidigare med maxsiffror och datum för tranorna vid Hornborgasjön, i år kulminerar det redan i månadsskiftet mars-april men när jag var en ung fältbiolog i början av 70-talet skulle man åka till Hornborgasjön runt den 20 april om man ville se maxsiffrorna på trana.
Det är nästan tre veckor tidigare nu för tiden och klimatförändringar är förmodligen en bidragande orsak. Bildens tranpar vid Store Stenen anlände dock hit redan den 18 mars i år.
Tofteryds socken är beläget vid Lagans dalgång, med den största utbredningen öster om ån och från ån stiger landskapet mer än 200 meter både på östra och västra sidan.
Terrängen är kuperad och skogrik och de största öppna markerna utgörs av Rödemossen, ljunghedarna på Skillingaryds skjutfält och en nord-sydlig åssträckning med odlingsmarker norr om Tofteryds by och i Lagans dalgång löper lands- och järnvägarna mellan Jönköping och Värnamo.
Gravfältet med Store Stenen ligger vid en vägkorsning på plan moränmark invid en igenväxande sjö i skogsmark, det så kallade kärret.
Det består av en stensättning, fyra domarringar och cirka 25 resta stenar. Runda övertorvade stensättningar är vår vanligaste gravform under förhistorisk tid. Liksom domarringar och resta stenar markerar de i allmänhet brandbegravningar, men till skillnad från dem är de runda övertorvade stensättningarna vanligast under den yngre järnåldern.
I Tofteryds socknen finns några fornlämningar, främst hällkistor, som visar att trakten varit bebodd vid stenålderns slut.
Från järnåldern finns en rad lämningar, domarringar och gravrösen, som tyder på ett uppsving i antalet bosättningar. Bebyggelsens tyngdpunkt tycks ha legat i Lagaåns dalgång mellan Pukarp och Boglös.
När kyrkan i Tofteryd uppfördes, troligtvis på 1200-talet, hade järnåldersboplatserna avfolkats till förmån för det nya sockencentret vid kyrkan. Förflyttningen kan vara en del av den näringsförändringen från jakt, fiske och boskapsskötsel till fast jordbruk, med större krav på jordarnas beskaffenhet.
Bilden visar den mytomspunna Store Stenen som roterar ett varv när kyrkklockorna i Tofteryd slår tolv slag vid midnatt.
Det kuperade och skogrika Tofteryd har aldrig varit någon utpräglad jordbruksbygd och under 1500-talet var de flesta brukningsenheterna ensamgårdar.
Flera av dessa styckades och bildade byar under 1600-talet och befolkningsökningen på 1700-talet och 1800-talet medförde att antalet torp och backstugor steg markant.
Folkmängden steg från omkring 900 personer år 1770 till omkring 1850 hundra år senare och som binäring har skogen utnyttjats.
Under 1600-, 1700- och 1800-talen var kolningen utbredd och kolet användes bland annat för järnframställning på Götaströms bruk under åren 1672 till 1800-talets slut.
En viss virkessågning har också förekommit och hantverk, snickerier och smide, har varit vanligt i socknen. Vagnstillverkning förekom dessutom under 1800-talet i nästan varje by.
Skillingaryd var ursprungligen en stor bondby som låg i Tofteryds socken och vid byn låg Skillingaryds hed som redan under 1600-talet användes som militär mötesplats.
I byn fanns också gästgiveri och sedan år 1842 har här hållits marknad. Sammantaget medförde heden, gästgiveriet och marknaden att en viss permanent bebyggelse uppstod men tätortens tillväxt startade på allvar först efter järnvägens tillkomst i slutet av 1800-talet.
Skillingaryd blev municipalsamhälle år 1920 och egen köping år 1952.
Även i äldsta tid, när varje gård var endast en brukningsdel, var den boplats för flera familjer och det var söner och mågar till ägaren.
Ett typiskt exempel härpå utgör Skillingaryds gård under 1500-talet, vars ägare var Per Gudmundsson, som tycks ha haft tolv barn. Tre av sönerna var ryttare och stupade i Nordiska sjuårskriget och åtminstone en del av barnen synes ha bott kvar på gården sedan de gift sig.
Någon karta över gården från denna tid finns inte, men man kan i senare kartbilder spåra den väl ombyggda gården med kraftiga timmerväggar och endast små luckor på ytterväggarna samt en trygg gårdsplan med brunnen i mitten. Ett vackert exempel härpå ha vi i kartan över Torp, ritad år 1811. Här ligger mangårdsbyggnaderna kvar som en välordnad fyrkant, men uthusen är redan då skingrade vida omkring och ut till den gemensamma betesmarken leder fägatan.
Den bäst bevarade byn från dessa tider är i våra dagar byn Fryebo norr om Klevshult. Det laga skiftet sprängde annars sönder dessa gamla byar, och brandstodsbestämmelserna ökade avståndet mellan stugan och ladugården.
Tofteryds fasta fornlämningar inventerades dels år 1935, dels i samband med utarbetandet av den nya ekonomiska kartan år 1954 och dessa undersökningar visar att våra äldsta fasta fornminnen är från yngre bronsåldern och järnåldern.
De utgörs av fyrsidiga eller runda rösen med stenkistor som i Pukarp eller gravfält bestående av resta stenar i form av domarringar eller skeppssättningar som här vid Store Stenen i Viedalen.
Den sistnämnda har under årens lopp varit utsatt för mycken skadegörelse, främst därför att den gamla landsvägen Malmbrovägen och vägen mellan Tofteryd och Skillingaryd korsar varandra just här.
En av socknens vackraste fornlämning är domarringarna vid Hagabron över Movadsbäcken eller Hagabäcken mellan Boglös och Fastorp, se min krönika ”Via Morena och den mystiska stenen” från år 2009, läs krönikan här; http://gamla.gamla2016.skillingaryd.nu/Natur/2009/via.morena.090314.html.
Lantmätare Jonas Duker har på en karta över Boglös, som han ritade år 1697, antecknat följande om denna stensättning: ”Det berättas efter en gammal sägen att 2: ne Bruufölje hafwa möts och slagit hwarandra en hoop till döds”. ”De flintredskap som hittas här äro av så kallad Limhamnsflinta och omkring 4000 år gamla”. ”Så finns hela serien av tjocknackiga och tunnackiga flintyxor, flintdolkar, flintmejslar, trindyxor, skafthålsyxor, knackstenar och så vidare”. ”Det vackraste exemplaret är en båtyxa, 185 mm lång, funnen på en halv meters djup i Skillingaryd”. ”Ett enda bronsåldersfynd är gjort, nämligen ett bronssvärd hittat i Linnesjön men någon runsten har dock aldrig påträffats inom Tofteryds socken”.
Domarringar är för övrigt liksom resta stenar en gravform huvudsakligen från äldre järnåldern och av sex undersökta domarringar i Jönköpings län har fyra lämnat fynd såsom knivar, keramik, remsölja, spelbrickor och kamfragment, som går att tidfästa till tiden mellan yngre romersk järnålder och folkvandringstid, cirka 200-550 efter Kristus.
Jönköpings län är för övrigt känt för sina många domarringar och över 1000 exemplar är kända.
Resta stenar är allmänt förekommande i södra och mellersta Sveriges järnåldersbygder och hos oss i Småland finns resta stenar och domarringar ofta på samma plats.
Månen är jordens måne och den är ovanlig eftersom den är så stor i förhållande till sin planet, vår planet Tellus, man kan säga att jorden och månen är en dubbelplanet, ändå väger månen inte mycket mer än en hundradel av jorden eftersom månen har en mycket mindre kärna av järn än var vår jord har.
Gravitationen på månen är mycket svagare än på jorden, bara ungefär en femtedel och ingen luft hålls kvar på månen och när det inte finns något lufttryck finns inte heller flytande vatten däremot kan det finnas is.
Månen vänder alltid samma sida mot jorden och den har olika faser, ibland är den full, ibland halv, och ibland ser man den knappt fast den är uppe och det beror på från vilket håll solen lyser på den.
Månskenet är bara solsken som återkastas till oss från månens blekvita yta.