Vit stork

Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har tittat närmare på den vita storken.

Vit stork

Vit stork, en natur och kulturkrönika i 17 bilder från Linneryd och Mölnarp sydost om Skillingaryd en vårdag i april när allt det vackra i naturen ligger framför och inte bakom.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i mitten av april anno 2016. Bilderna är som vanligt klickbara.

Storken i folktro och sägner är folkkär i hela sitt utbredningsområde och den äldsta kända beskrivningen av vit stork härstammar från ett 3000 år gammalt poem från södra Indien.

Sägnen om att storken kommer med spädbarn verkar dock ha uppstått i norra Tyskland så sent som under slutet av 1700-talet. Intressant är att notera att storken på våren återvänder till dessa områden i norra Tyskland 9 månader efter midsommar. Denna koppling till barnafödandet har varit gynnsam för arten, eftersom att få många barn var en prioriterad verksamhet hos många germanska folkslag.

I Grekland anses storken ta hand om sina gamla föräldrar och den antika grekiska äldreomsorgslagen hette ”Pelargonia” efter det grekiska ordet för stork, jämför också med pelargonians storknäbbslika fröställning.

Vit stork, ”Ciconia ciconia”, är en fågel i familjen storkar och en stor fågel med lång hals och näbb, långa ben och långa breda vingar och har bara observerats fem gånger i Vaggeryds kommun sedan år 1967, senast var det år 2012 i Torrmyra. Denna fågel observerades första gången redan i torsdags förra veckan, det vill säga, den 14 april år 2016.

Den vita storken har en längd på mellan 95-110 centimeter och ett vingspann på mellan 183-217 centimeter.

Könen är lika till utseendet men hanarna är något större. Näbben och benen är röda men de yngre fåglarna har en mörk näbbspets.

Fjäderdräkten är övervägande vit förutom arm- och vingpennor som är svarta och dess enda läte som storkar är att de klapprar med näbben och detta sker oftast när paret möts vid och i boet.

Vit stork häckar i Europa, norra Afrika och västra Asien men i Skandinavien häckar den numera endast i Danmark och Skåne.

Arten vit stork delas upp i två underarter:

”Ciconia ciconia ciconia”, som häckar i Västra Palearktis och västra Asien och som övervintrar i tropiska och södra Afrika. Det är denna underart som besöker Linneryd och Mölnarp just nu.

”Ciconia ciconia asiatica”, som häckar i Turkestan och som övervintrar i Iran och Indien.

Under 20–30-talen blev arten mycket sällsynt i Sverige, och en häckning år 1954 bedömdes länge som den sista, men från och med början av 1990-talet har den gjort en tydlig återetablering, framför allt längst i söder och de storkar som häckar i Skåne anländer i början av april och flyttar i mitten av augusti.

De flesta vita storkar lever i livslånga par som bildas när individerna är 3-4 år gamla och paret bygger tillsammans boet som inte sällan ligger i vår närhet. De bygger ett plattformslikande bo på tak, skorstenar eller på ett större avstympat träd.

Dessa bon återkommer paret gärna till år efter år och honan lägger vanligtvis 4 ägg, men kullar på upp till 7 ägg finns rapporterade. Paret ruvar äggen tillsammans mellan 29-34 dygn och båda föräldrar tar hand om ungarna som blir flygga efter 58-64 dagar.

Storkens föda utgörs företrädesvis av mindre djur, som insekter, groddjur, ormar, fågelungar och sorkar.

Storken är, som redan nämnts, förknippad med många sägner och myter, bland annat trodde man att ett storkbo skulle skydda huset för eldfara.

Man ansåg också att storken var en uteslutande nyttig fågel och den har därför varit populär och fått beskydd och i flera västerländska kulturer har man berättat för barn att nyfödda barn kom med storken. Myten blev vanlig i Västeuropa först under slutet av 1700-talet och under 1800-talet när storken var en symbol för lycka och välstånd.

Tidsandan tillät inte att föräldrar talade om sex och fortplantning med barnen och därför sades det att storken landade med spädbarnet i näbben.

Storkbett, ”Naevus occipitalis”, kallas en röd fläck i nacken på nyfödda barn, mer sällsynt förekommer fläcken på pannan eller ögonlock. Färgen uppstår på grund av en större ansamling av blodkärl.

Storkbett uppstår troligtvis genom små fel under embryots utveckling men dessa fläckar utgör ingen fara och försvinner vanligtvis under det första levnadsåret.

Storkbett ska dock inte förväxlas med hemangiom som utgör en godartad blodkärlstumör.

Den vita storken finns nästan bara i Europa och de kan bli mer än 25 år gamla. Tidigare, under 1800-talet var den relativt vanlig i Skåne och delar av Halland.

Den minskade kraftigt och år 1947 beräknade man att det endast fanns ett häckande par och den sista häckningen skedde år 1954 på Karupsgården i Skåne.

Den största orsaken till minskningen var att man ville ha mer åkermark och därför dikades de stora våtmarkerna ut och storkens föda försvann.

Sedan 1990-talet har den vita storken ökat i stort sett hela Europa, förutom i Danmark och i före detta Jugoslavien samt i Bulgarien. Idag finns minst 170 000 par, varav ungefär 25 000 par i Baltikum, 40 000 par i Polen och 5000 par i Ungern.

Förr häckade de flesta storkarna i träd men idag bygger de även stora risbon på tak och el-stolpar, där de har en bra överblick över omgivningarna.

Storkar äter helst bara levande djur och längs diken och småpölar fångar de sin favoritföda grodor, men även annat slinker ned såsom daggmaskar, fiskar, insekter, ormar, sorkar och fåglar.

De vita storkarna i Europa är uppdelade på två olika övervintringsområden. Östflyttarna flyger de ned till Turkiet där en halv miljon vita storkar seglar förbi. Flyttsträcket fortsätter sedan över Israel ned till Röda Havet, där de korsar öppet vatten till Afrika och fram till Nilens strand som storkarna sedan följer söderut ända ned till Sudan. Den västliga rutten sker över Spanien och Gibraltar till Afrika och den forna svenska storkstammen flyttade förmodligen längs denna västra led.

Vissa år är det gott om vandringsgräshoppor i Sudan och då övervintrar många storkar där, men normalt drar de vidare till länder som Kenya, Tanzania, Moçambique och Sydafrika.

Det är här våra svenska storkar troligtvis tillbringar vintern, bland lejon och elefanter. Här hemma är vi vana med att storkarna går längs diken och letar grodor och annat gott, men nere i Afrika håller de ofta till på torr savann där de jagar ödlor.

I februari, efter bara några månaders vila börjar åter flytten till Europa och i april dyker de första storkarna åter upp i Skåne. Under sin livstid kommer de att flyga lika långt som det är till månen, det vill säga 385 000 kilometer.

De omfattande utdikningarna som genomfördes och som fortfarande pågår i Europa medför att storken kan få svårt att hitta mat och ett annat stort problem i Polen och Tyskland är alla storkar som kolliderar med kraftledningar och för att undvika detta flyttar man bort bon från el-stolpar.

Efter mitten av 1950-talet hoppades fågelvänner på att storken självmant skulle komma tillbaka i Sverige men inget hände på över 35 år.

Istället för att vänta tog man saken i egna händer och startade ett avelsprojekt och det svenska storkprojektet drog i gång år 1979 då 15 vita storkar kom till Aneboda strax söder om Lammhult.

Under våren år 2007 föddes ovanligt många ungar av bra genetisk härstamning i Storkprojektet.

Tidigare var projektets storkar inte flyttningsbenägna men nu ser det ut som projektet tar fart med ett 20-tal flyttande storkar. Vintern 2010 och 2011 flyttade projektstorkar till Spanien och Nordafrika och de kan följas på projektets hemsida, storkarna har nämligen GPS-sändare.

Tack vare storkprojektet som tidigare under många år fått bidrag av bland annat WWF har vi nu åter fått möjlighet att med egna ögon se denna vackra fågel i Skåne och just nu i Linneryd och Mölnarp.

Eftersom storkarna vanligtvis återkommer varje år till samma boplats byggs boet på hela tiden, vilket gör att det till slut kan väga så mycket som ett ton.

Den vita storken är rödlistad i Sverige som ”CR”, ”Critically Endangered”, eller på svenska ”Akut hotad”.

Under 1600-1700-talen var storken en vanlig fågel i Skåne och uppskattningsvis häckade som mest 5000 par.

I Örups almskog fanns en koloni med hela 80 häckande par men år 1856 drabbades storkarna under vårflyttningen av ett våldsamt oväder och endast en bråkdel återvände till Skåne.

Till Örup återkom detta katastrofala år för storkarna endast 5 individer och sedan minskade antalet storkar i Skåne för vart år och år 1954 häckade, som sagt, det allra sista paret på Karupsgården utanför Blentarp i Skåne, samtliga ungar dog av regn och kyla.

Skillnaderna mellan östra och västra Europa som kan förklara varför storken försvann hos oss i väst ligger troligen framför allt i att jordbrukets effektivisering och rationalisering har gått olika till i Östeuropa respektive Västeuropa, samt att storkarna har olika flyttvägar i Europas två halvor.

I Västeuropa påbörjades en intensiv rationalisering av jordbruket vid 1800-talets mitt och på ungefär hundra år dikades de flesta våtmarker ut. I Skåne har uppskattningsvis mellan 90-95 % av alla våtmarker dikats ut sedan första hälften av 1800-talet.

Efter att först ha intensifierats, med bland annat översilningsängar övergavs sedan det gamla ängsbruket successivt. Ängarna ersattes delvis av vallar, men i de bästa jordbruksbygderna avvecklades gräsmarkerna, både ängs- och betesmark, nästan helt. Istället ökade man spannmålsodlingen.

Även införandet av kemiska bekämpningsmedel kom att missgynna den biologiska mångfalden och därmed storkarnas möjligheter att hitta mat.

Med tanke på att storken hittar det mesta av sin mat i lågvuxna, gärna fuktiga, gräsmarker är det ganska uppenbart att jordbrukets förändring de senaste 150 åren knappast gynnat arten.

I Östeuropa har, på gott och på ont, jordbrukets förändring varit mycket mindre dramatisk och där finns fortfarande stora områden med ganska intakta våtmarker. På många håll är också jordbruket betydligt mer småskaligt än här, vilket gör landskapet mer mosaikartat, detta gynnar också storken.

Ringen på den vita storkens ben säger följande DEW 3T063 vilket betyder att fågeln föddes i Schleswig-Holstein, Bargfeld-Stegen, mellan Lybeck och Hamburg i Tyskland i somras år 2015 och söker man på nätet får man upp följande information på tyska.

”Weisstörche in Schleswig-Holstein, Bargfeld-Stegen. Am 2015-06-05 erhalten unsere drei Jungstörche, die sich prächtig weiter entwickelt hatten, ihre Vogelwarten Ringe, nämlich die ELSA Ringe 3T062, 3T063 und 3T064. Einer unserer Jungstörche kam schon Mitte August 2015 aus der Gegend von Stade zum Nachweis. Er hatte sich einer größeren Storchengruppe zu seinem ersten Wegzug angeschlossen. Heute nun erhielt ich ganz aktuell von der Vogelwarte die Meldung, dass unser Jungstorch DEW 3T063 am 2015-09-26 in V.R.S.U. De Porcal in Spanien abgelesen werden konnte”.

Ett försök till svensk översättning av ovanstående tyska text blir ungefär som följer,

Vita storkar i Schleswig-Holstein, Bargfeld-Stegen, mellan Lybeck och Hamburg. Den 5 juni år 2015 fick våra tre ungstorkar, som dittills hade utvecklat sig utmärkt, sina ringar, nämligen så kallade ELSA Ringar, kod 3T062, kod 3T063 och kod 3T064. En av dessa tre unga storkar kom redan i mitten av augusti år 2015 att anlända till området omkring Hansastaden Stade och hade då följt med en större grupp av storkar under sin första längre flygning. Nyligen fick man helt aktuella uppgifter från Fågelvakten att vår ungstork DEW 3T063, den som nu står i Linneryd och Mölnarp, lästs av den 26 september år 2015 i Spanien.

Historiskt saknas det belägg för att vit stork fanns i Nordeuropa före vikingatiden. Benrester saknas i kökkenmöddingarna och arten nämns inte alls i asaläran eller i den fornnordiska litteraturen.

Inte heller besjungs storken i de medeltida danska balladerna, där det annars figurerar både korpar, hägrar, svanar och örnar.

Det mest sannolika är att den vita storken började expandera sitt utbredningsområde först under 1400-talet och ökade i länderna kring Östersjön fram till 1800-talet.

Tycho Brahe skriver i sin meteorologiska dagbok från Ven under åren 1582-1597 om storkens ankomst- och avflyttningsdatum till ön.

År 1731 skrev Carl von Linné om vit stork, ”in Scania copiose, alias rarissime”, det vill säga, att det fanns kopiöst med stork i Skåne, men att den var ytterst sällsynt på andra håll i landet.

Vid sin resa i Skåne år 1749 skrev han, ”Storkar sågos här i Skåne mäst wid byarna, der de bygdt sina boen som de största ressel, i de högsta trän”.

Bönderna såg storken som ett gott tecken och Carl von Linné skriver, ”..hafwa de esomoftast huggit tuppen av det högsta trä wid husen och deruppå lagt et wagns-hjul, at foglarna herpå måtte kunna bygga”.

Enligt gammal folktro för storken lycka med sig till gården han bosätter sig på och om du ser vårens första stork i början av april, stående på dina ägor, behöver du inte flytta detta år men ser du storken flygande, blir inte heller du gammal i gården.

I Norden hade arten vit stork sin utbredningskulmen kring sekelskiftet 1700-1800-tal, med minst 1000 häckande par i Sverige.

År 1811 fanns till exempel 64 par vid en enda prästgård i Randers, Danmark och vid mitten på 1800-talet fanns en koloni på 80 bon i Örups Almskog utanför Tomelilla i Skåne.

Arten fanns då förutom i Skåne även med några par i Halland, Bohuslän och Västergötland.

Från och med år 1856 sjönk storkbeståndet i Nordeuropa drastiskt och någon form av katastrof inträffade för arten, dock oklart vad.

På Skabersjö gods räknade man 12-15 bon fram till 1870-talet, 8 par år 1880 och bara 2 bon år 1892.

Från år 1906 häckade arten i vårt land bara i Skåne och där fanns år 1917 35 par, år 1927 12 par, år 1948 5 par.

De två sista ungarna i Sverige kom på vingarna år 1951 vid ett bo på Karups gård och detta storkpar fick ungar även år 1954, men de ungarna dog, som redan nämnts, i boet av regn och kyla.

Det verkar som om den vita storken hittat nya vänner i Linneryd i form av det häckande tranparet.

Storkprojektet startade, som redan nämnts, i Sverige år 1979 då 15 storkar kom från Schweiz till Aneboda söder om Lammhult, norr om Växjö.

I Aneboda bedrevs avelsarbete och antalet storkar ökade efterhand och efter tio år flyttade en del av projektets verksamhet till Skåne.

Idag är Aneboda storkhägn dock bara ett minne blott men en plats vi besökt ett antal gånger under årens lopp för att få se dessa vackra fåglar.

Avslutningsvis bara några ord om den vita storkens nära släkting svart stork, ”Ciconia nigra” som är svart, med vit undersida, röda ben och röd näbb.

Arten häckar i orörda gamla skogar och är oftast mycket tillbakadragen och svår att se under häckningstid.

Svart stork häckar i centrala och östra Europa samt en population på Pyreneiska halvön, i stora delar av tempererade Asien och i södra Afrika.

Den har tillfälligt häckat hos oss i Sverige och ses årligen under sommarhalvåret. Liksom den vita storken kan den vid Bosporen ses i större flockar under höstflyttningen till Afrika.

Svart stork kallades i nordisk mytologi odensvala eller odinsvala och mitt första möte med denna fågel var vid Häradsösjön inom Store mosse nationalpark någon gång tidigt 90-tal.