Edvina Palmcrantz från Skillingaryd är ordförande för SSU i kommunen och redan en van talare. Hon talade på 1 maj förra året och i dag var det dags igen.
Läs hennes tal nedan eller se tv-inslaget:
Kamrater.
Det känns fantastiskt kul att få stå här och tala inför er igen, på första maj. Vår dag. En dag fylld med skratt, glädje och hopp, men också en dag då vi minns, funderar och till och med sörjer.
I november 2015 kom ett besked som jag inte tror någon i den här salen ville höra, och särskilt inte från en socialdemokratiskt ledd regering. Stefan Löfven och en gråtande Åsa Romson meddelade att regeringen hade tagit beslut om stängda gränser och hårdare ID-kontroll.
Samtidigt, riskerade människor sina liv på medelhavet i hoppet om en fristad. Drömmen om en plats där de och deras familjer skulle få andas ut och börja sina liv på nytt utan att behöva oroa sig för förföljelser, bomber och terror.
Kriget i Syrien har pågått i fem år och förödelsen är enorm. Städer och byar är i ruiner, och skolor och sjukhus är sönderbombade. I mars 2015 beräknades totalt 12,2 miljoner människor vara på flykt från Syrien, och hälften av dem var barn.
Att världen befinner sig i en krissituation är något som man inte kan mörka ens om man försökte. Världen har inte sett så många på flykt sedan andra världskriget. Människor som flyr från sina hem och tvingas skiljas från sina familjer.
Men allt är inte kallt och hopplöst, för mitt i allt mörker så finns det ett litet ljus. Det lilla ljuset är vi. Den lokala socialdemokratin.
Ja, regeringen har gjort en omsvängning i migrationsfrågan. Men, vi socialdemokrater ute i landet har visat att vi inte håller med. Vi har sagt ifrån, för att visa att socialdemokratin ska välkomna och erbjuda alla hjälp när de behöver det.
I tider som dessa, när människor flyr för sina liv för att söka skydd och hitta ett nytt hem, så är det just socialdemokratin som ser till att dessa människor får den chansen på riktigt. Det är vi som satsar väldfärdsmiljarder för att de nyanlända barnen ska få chansen att gå i skolan och få den hjälp de behöver. Det är vi som investerar i jobb för att de som kommer hit ska få en försörjning så snabbt som möjligt. Det är vi som satsar på en stabil offentlig sektor, istället för att sänka löner och sänka skatter.
x
Någonting som jag vill uppmärksamma särskilt idag är det fantastiska jobb som görs här i vår lilla kommun. Det enorma arbetet som görs för att våra nya Vaggerydsbor ska trivas och lyckas så bra som möjligt. Alla fantastiska lärare på SFI på Fenix, alla fantastiska socialarbetare och – inte minst – alla fantastiska invånare som bidrar till en kommun där de som kommer hit kan känna sig hemma och utvecklas.
Jag är fantastiskt glad att jag bor här i Vaggeryds kommun och får ta del av det arbetet. Jag får höra nyanlända ungdomar prata om deras drömmar om att studera vidare, och att det är möjligt tack vare Vaggeryds kommun. Jag får se nyanlända vuxna gå till sitt första jobb här i Sverige med ett leende på läpparna, för att de äntligen har fått chansen att försörja sin familj. Och jag får se ungdomar som kom till Sverige för 5-6 månader sedan gå in genom dörren till vår lokal med skakiga knän och fråga hur man blir medlem i SSU.
x
Mitt starkaste minne som klubbordförande här i Vaggeryd är ett av de sista skolbesöken under valrörelsen 2014. Jag och några medlemmar stod utanför Fenix och värvade in i det sista. Jag hade i princip gett upp efter att tre medlemmar från Sverigedemokraternas ungdomsförbund hade stannat och diskuterat en stund och övriga förbipasserande sa att de röstade blått. Då gick det förbi en kille som stannade upp och berättade hur mycket fint som helst som han hade fått uppleva i vår lilla kommun när han kom hit från mellanöstern.
Han berättade om första gången som han såg snö, och hur han hade försökt lägga det i ett kuvert och skicka till sin farbror. Han berättade om alla lärare som gjorde allt de kunde för att hans skolgång skulle bli så bra som möjligt, och att de lyckades! Han berättade också om hans drömmar. Att han helst av allt skulle vilja bli fotbollsproffs, som Zlatan fast lite bättre, men om det inte gick vägen så skulle det väl inte vara jättetråkigt att bli ingenjör istället.
5 minuter senare smsade han in sig i SSU, och ända sedan den dagen har han skickat sms till mig minst två gånger i månaden och frågat om jag har pratat med Stefan Löfvén om han kan fixa en plats i fotbollslandslaget än.
Det är människor som honom som gör att jag orkar gå upp klockan 6 en kall morgon i februari för att åka iväg till en grundkurs, eller hoppa av bussen i Vaggeryd och gå till partilokalen istället för att åka hem och sträckkolla på min favoritserie. Det är just människor som honom som gör att mitt röda lilla hjärta vill fortsätta jobba mot borgerlighetens klassamhälle och skattesänkningar, och mot rasismen.
Kamrater, jag vet att det ibland känns tungt och trist, som att alla de timmar som man spenderade i partilokalen den där tisdagskvällen bara var slöseri. Men när jag tänker på hur mycket vi har påverkat och förändrat under de senaste två åren, och hur mycket vi kommer att påverka och förändra under nästkommande år så känner jag att varenda sekund är värt det.
Vänner, ännu har vi en lång väg att gå, men jag är övertygad om att vi kommer klara det så länge vi står enade. För det är just när vi står enade som socialdemokratin är som starkast.
Tack.