Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har besökt Labbramsängen utanför Rydaholm
Labbramsängen, ett naturreservat sydväst om Rydaholm.
Labbramsängen, ett naturreservat sydväst om Rydaholm, en natur- och kulturkrönika i 26 bilder om alsumpskogen, en försvinnande biotop i vår svenska natur.
Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i skiftet april och maj anno 2016. Bild 22 på källkupolen är dock fotograferad av Johan Rova på Länsstyrelsen i Jönköping, tack för lånet. Bilderna är som vanligt klickbara.
Välkommen till Labbramsängen, här finner du en av länets större sumpskogar och marken består av mineralrika jordar som på flera håll genomsilas av vatten.
Detta skapar en artrik flora med många krävande arter av mossor och svampar och ett ovanligt inslag i sumpskogen är de välvda så kallade källkupolerna.
Alsumpskogar är mycket ovanliga och i Vaggeryds kommun finns det i princip inga större alsumpskogar kvar vilket är synd för denna biotop innehåller en mycket rik och ovanlig fauna och flora.
De alsumpskogsområden som finns kvar ska därför behandlas med största försiktighet och om möjligt bevaras inför framtiden.
Som namnet Labbramsängen antyder har stora delar tidigare använts som jordbruksmark och mest som slåtteräng.
Idag kan man fortfarande se öppna gräsytor och de igenväxande dikessystemen och i nordväst finns tecken på tidigare torvbrytning.
När slåttern upphörde återtog skogsträden slåtterytorna och en del områden planterades med gran och för att få träden att växa bättre gjorde man stora diken och rätade ut bäckarna i området.
Nu pågår en långsam process att omforma området till en fungerande klibbalssumpskog igen.
Labbramsängen är en av länets största lövsumpsskogar och klibbal, ”Alnus glutinosa”, är det viktigaste trädslaget men här finns också gran, ”Picea abies”, tall, ”Pinus sylvestris”, björk, ”Betula sp.”, asp, ”Populus tremula”, sälg, ”Salix caprea”, ek, ”Quercus robur” och ask, ”Fraxinus excelsior”.
Mycket av de äldre och skötta granskogarna fälldes av stormarna i början av 2000-talet och många granar dödades senare av granbarkborren, ”Ips typographus”.
I området med omkullfallna träd är det mycket svårt att ta sig fram och i de yngre planterade granskogarna pågår utglesning för att få större variation av träd och växter i området.
Bäckarna inom området har klart vatten och sandiga och grusiga bottnar och de rinner genom sumpskogen mot söder.
Älg, ”Alces alces”, och rådjur, ”Capreolus capreolus”, betar gärna av den frodiga örtvegetationen under sommaren och har man tur kan man få se järpe, ”Bonasa bonasia”, som trivs i den täta klibbalsumpskogen.
Ett mycket ovanligt inslag i sumpskogen är en serie välvda källkupoler där den största är över 40 meter i diameter och cirka 3 meter hög.
Källkupolerna är uppbyggda av järnockra och torv och kupolen bildas när det mycket järnhaltiga vattnet trycks upp genom källutflödet och sedan avlagras som järnockra utmed kupolens sidor samtidigt som torven växer till.
På kupolerna växer levermossor, ”Marchantiophyta”, stjärnmossor, ”Mnium”, och vitmossor, ”Sphagnum”, varav några är ovanliga och dessa kupoler är även ett populärt tillhåll för sötvattensnäckor.
Skogsdvärgsnäcka, ”Carychium tridentatum”, och strimgrynsnäcka, ”Vertigo substriata”, är två lite mer krävande snäckarter som hittats i Labbramsängen. Några av kupolerna är dock dolda av stormfällda träd.
Med stövlar kan du vandra i området, men se dig för, kupolerna är mycket känsliga för tramp och det är stor risk att man sjunker djupt ner.
Allemansrätten gäller inte fullt ut i naturreservatet och besökaren är skyldig att känna till och rätta sig efter de föreskrifter som finns i området.
Informationsskylten är alldeles ny och producerad av Länsstyrelsen i Jönköpings län i december 2015.
Syftet med reservatet är att bevara och utveckla ett stor och sammanhängande område med lövdominerad sumpskog och därtill hörande flora och fauna.
Vidare ska även områdets hydrologiska värden med källpåverkan och unika källkupoler bevaras. Beslutsår, 2003, storlek, 156 hektar, ägare, staten och privat, förvaltare, Länsstyrelsen i Jönköpings län.
Det var verkligen inte lätt att hitta ner till Labbramsängen men när det problemet väl var löst mötte oss en mycket vacker och ovanlig biotop i form av en stor klibbalsumpskog.
Klibbalen dominerade inom området men granarna stod otäckt nära för att passa mig och för att inte på sikt vara ett hot mot denna biologiskt rika och ovanliga biotop som klibbalsumpskogen utgör.
Denna typ av biotop saknas i princip i större omfattning i min hemkommun Vaggeryd men ett litet exempel på 27 hektar kan vara naturreservatet Tjurhults mosse vid sjön Eckern men här dominerar framför allt glasbjörk och inte klibbal, dock med mindre inslag av klibbal, gran och tall.
Labbramsängen är unik eftersom det är en av de sista större sumpskogarna i länet och värdena i Labbramsängen är knutna till den stora arealen sammanhängande, lövrik sumpskog.
Klibbal är det dominerande lövträdslaget men i alkärren förekommer även gran och björk men i vissa delar är gran helt dominerande.
I nordöstligaste hörnet finns en gles trädbevuxen tallmosse och i söder finns öppna kärr och till de höga naturvärdena bidrar de mer eller mindre välutvecklade socklarna på alarna, den artrika moss- och kärlväxtfloran samt en relativt god tillgång på död ved.
Namnet Labbramsängen talar för att delar av området har använts som slåtteräng tidigare och spår efter tidigare slåttermarker syns i nordvästra delen där det fortfarande är tämligen öppet.
Förleden kanske kommer från en äldre brukare eller ägare av området med förnamnet Labbram, kanske hade han stora och kraftfulla händer, ordet för labb och ram.
En annan förklaring kanske kan vara att området för länge sedan var ett tillhåll för brunbjörn, ett mäktigt djur med stora labbar eller stora ramar.
Vid mitt besök blommade vitsipporna som bäst och delar av alsumpskogen täcktes av deras vita glans som en bildade en jättelik vitsippsmatta. Blommorna är dock bara öppna på dagen, på kvällen sluter de sig och böjer sig ner mot marken.
Vitsippa, ”Anemone nemorosa”, är en flerårig ört som har en lång krypande jordstam, vilket gör att den breder ut sig och bildar stora bestånd där den trivs.
”Att följa vitsippans väg genom den första gurkgröna och strax därpå trägula nedåtböjda knoppens olika stadier och till dess blomman först slår ut: liten och melongröngul under de första timmarna, men sedan svällande och fyllande sig, med stridiga nyanser av strålguld mot vitt, det är vackert och värt sin tid.
Från detaljen kan man sedan, plötsligare än man vet, se ut över en äng av fullblommig vit skönhet, som breder sig vida omkring med vita vikar mellan stammarna. Svalka, vithet och renhet. Den friskt vårgiftiga stjälklukten, den känner vi igen; och blåsten som buktar och bankar i sippmattan.”
Ur ”Intåget” av Harry Martinson, Midsommardalen, år 1938.
Vid sidan av de marktäckande vitsipporna växte stora mängder av den vackra gullpudran som dock vanligtvis bara förekommer sparsamt i södra och mellersta Sverige upp till Jämtland.
Den växer som här i Labbramsängen i de sumpiga klibbalsskogarna, ofta vid bäckar, diken och källdrag.
Gullpudra, ”Chrysosplenium alternifolium”, är en flerårig, lågväxt ört som ofta växer i stora bestånd. De blommande skotten är upprätta med strödda blad medan de sterila skotten kryper under markytan.
Retzius skriver år 1806 att man ”känner ingen hushållsnytta deraf utom den, at den gifwer anledning söka källådror”.
Detta faktum ”att söka källådror” stämmer mer än väl även här vid naturreservatet Labbramsängen, sydväst om Rydaholm.
”Guldpudran vid järnkällan
Kopparormen under silfverlind,
Det är huldrans gåta!
Det är din och min!”
Ur ”Trefaldighetsnatten” av August Strindberg, Ordalek och småkonst, år 1905.
På den gamla granstubben växte slemsvampsarten sotägg, ”Reticularia lycoperdon” synonym ”Enteridium lycoperdon”.
Den kallas ibland också silverdyna och innanför väggen finns sporlagret, som först är gräddvitt men vid mognandet mörknar till nästan svart.
Här ser man en närbild på slemsvampen sotägg, ”Reticularia lycoperdon”, synonym, ”Enteridium lycoperdon”.
Den växer på murknande träd och stockar och svampen är dynformad, 4-5 centimeter bred, och omges av en ljus, ibland silverglänsande, vägg.
Andelen sumpskog är i Sverige flera procent av landarealen, men säkra siffror saknas men i mer kontinentala områden, som Lettland, Vitryssland och mellersta Ryssland är större delar av våtmarkerna skogbevuxna.
Vissa tropiska områden har stora sumpskogar, som till exempel Amazonas, Sumatra och Nya Guinea.
Nordisk sumpskog växer både på vått mineraliskt underlag samt på torv och en söderut mindre vanlig typ är klibbalskog som man ser på bilden från naturreservatet Labbramsängen.
Svenska sumpskogar är visserligen lågvuxna och skogligt lågproduktiva, men de är ofta artrikare på både växter och djur än såväl angränsande myr som skog på fastmark, och vissa arter finns nästan enbart i sumpskog.
Sumpskogen är numera en hotad naturtyp, dels därför att dess avkastning kan höjas genom dikning, dels därför att de allra flesta förekomsterna är små och splittrade, till exempel i smala stråk längs bäckar och nedanför frambrytande grundvatten i sluttningar.
Sumpskogen är därför tyvärr svår att skydda genom reservatbildning.
Flera av alarna i sumpskogen står på så kallade socklar som utgörs av rötter som bildar ett nätverk som ”bär upp” stammen.
De två arter av al som finns i Sverige klibbal, ”Alnus glutinosa” och gråal, ”Alnus incana” är mycket viktiga växter i många avseenden, inte minst för svampar.
Bägge arterna av al är beroende av bakterier och svampar, som lever i deras rötter i så kallad symbios.
Bakterier av släktet ”Frankia” i gruppen ”Actinobacteria” bildar stora, vårtiga rotknölar där bakterien kan fixera det kväve från luften som är livsviktig för trädet.
Aktinobakterier är en grupp gram-positiva bakterier med högt guanin-cytosin-innehåll, som är kvävebaser i Dna-molekylen.
De är några av de vanligaste bakterierna i jorden och spelar en avgörande roll i förmultningen av organiskt material, såsom cellulosa och kitin och på detta sätt bildas humus, medan jorden får näring.
Aktinobakterierna spelar alltså en mycket viktig roll i den organiska återvinningen och kolcykeln emedan andra aktinobakterier lever i växter och djur och bland dessa finns det några som framkallar sjukdomar såsom ”Mycobacterium tuberculosis” vilket på svenska är TBC eller turberkulos.
Den symbios som svampar bildar i växtrötter kallas för mykorrhiza och mykorrhiza är ett komplext samspel mellan en svamp och en växt.
Svampen får kolföreningar från växtens rot och växten får tillgång till olika näringsämnen i marken genom svampens hyfer, plus skydd mot patogena organismer, det vill säga sjukdomsalstrande bakterier.
Eftersom alsocklar bildas hos äldre träd är de ett tecken på gammal, orörd skog och sumpskogen har historiskt sett utnyttjats av människan, både för slåtter och för bete.
Alar blev bränsle eller såldes till toffeltillverkning och idag har skogen slutit sig och antagit en naturskogskaraktär.
Bilden visar också gamla diken som grävts för att öka skogens produktivitet vilket gör att området Labbramsängen är svår att forcera så ta det försiktigt och gå helst inte ensam.
Naturreservatet Labbramsängen hyser stora mängder av död ved från såväl klibbal, björk som gran vilket gör att den biologiska mångfalden av bland annat insekter och svampar gynnas.
Under al kan man hitta representanter av många av de släkten som även dominerar i andra typer av lövskog och barrskog, såsom kremlor ”Russula”, riskor ”Lactarius”, spindelskivlingar ”Cortinarius” och flugsvampar ”Amanita”.
Däremot verkar alskrälingar i släktet ”Naucoria” ha ovanligt många arter som hör hemma bara i alskogen.
Förmodligen utgör släktet ”Naucoria”, som också kallas, ”Alnicola” i litteraturen inte en naturlig grupp, det vill säga, att den har inte en gemensam förfader, eftersom den innehåller några arter som inte verkar bilda mykorrhiza.
De flesta arterna är små, bruna svampar som är svåra att artbestämma även med mikroskop.
Om man bestämmer sig för att besöka en alskog nästa gång ni ger er ut i naturen, glöm inte stövlar och titta även på de fantastiska vedsvampar som man också kan hitta där.
Dessa två döda stammar av klibbal utgör ett eldorado för den biolodiska mångfalden, främst mossor, lavar och svampar men även insekter ser till att den döda veden lever.
Med bestämningslitteratur, lupp och mycket fika skulle jag kunnat tillbringa minst en hel dag vid dessa gamla stammar.
Inom vissa området är det verkligen sankt och sålunda mycket svårt att ta sig fram, ta det försiktigt men det är verkligen den biologiska mångfalden värt att försöka.
I några av granarna satt en grupp med mindre korsnäbbar, ”Loxia curvirostra”, och födosökte på de energirika fröna, i min omedelbara närhet satt en svartmes, ”Periparus ater”, i en grantopp och sjöng emedan det i fjärran vårropade en spillkråka, ”Dryocopus martius”.
Bilden visar en art av stjärnmossa, ”Mnium”, som är ett släkte bladmossor som förekommer i fuktig skogs- och myrmark.
De har stora, tunna blad med lång mittnerv och tandad bladkant och sporkapslarna är runda till äggformiga och hängande.
Arten på bilden som för övrigt var vanligt förekommande i sumpskogen kan vara skuggstjärnmossa, ”Mnium hornum”.
Klibbal, ”Alnus glutinosa”, är ett medelstort träd, med rak genomgående huvudstam och välvd krona och barken är gråaktig, grov och sprucken i längs- och tvärsprickor.
Klibbal blommar på bar kvist och hanblommorna sitter i långa hängen, medan honblommorna sitter i korta axlika hängen vilka efter fruktmognaden utvecklas till så kallade alkottar. Blomställningar och ”kottar” är skaftade.
Klibbalens ved är mjuk och har använts till bland annat träskobottnar och möbler. Virket är även mycket användbart till pålar då det är motståndskraftigt mot röta.
”Träarten har fina egna egenskaper: hon är lös, bräckelig och glatt, men undergår likwäl ganska sent förrutnelse; hvadan hon, til grundpelare under hus, anwänd blifwer, äfwen då man behöfwer sätta någon byggnad på watnet.
Invånarna i Venedig hafwa häraf icke fruktat sätta största delen av staden på Ahle-stolpar, til förtigande af den ganska stora bryggan, på deras språk de Rialto kallad, som äfwen måste tacka Ahlen för godt och långsamt bistånd.”
Ur ”Flora Oeconomica” av Carl von Linné år 1749.
Klibbalsstammen till vänster bekräftar att det finns insektslarver i den döda veden ety hackspettar har bearbetat klibbalens stam intill flera centimeters djup och på samma kibbalsstam växte också ett stort antal altickor, ”Inonotus radiatus”.
Det ser ut som en gammal källa men är förmodligen bara resultatet av dikningsåtgärder för länge sedan.
Läs gärna den nyutkomna boken ”Källor i Småland och på Öland, med beskrivning av besöksvärda källor” som är utgiven av Länsstyrelserna i Jönköping, Kalmar och Kronobergs län.
Den finns även att ladda ner på nätet, adressen är: http://www.lansstyrelsen.se/kalmar/SiteCollectionDocuments/Sv/publikationer/Rapporter/2015/2015-45-kallor-i-Smaland-och-pa-Oland.pdf
Ett mycket ovanligt inslag i sumpskogen är en serie välvda källkupoler, varav den största är hela 40-50 meter i diameter och cirka 3 meter hög, denna som ni ser på bilden är dock något mindre men för den skull inte mindre vacker och märkvärdig.
Dessa källkupoler är uppbyggda av järnockra och sidorna täcks av rännilar med utfällda järnföreningar.
Järnockra eller Limonit, är ett mycket finkornigt sjösediment som innehåller gyttjesubstans, järnhydroxid och ibland stor mängd kiselalgskal.
Färgen är gul, röd, rödbrun eller brun i färskt tillstånd och sedimentet är vanligtvis löst och smetigt och den har en karakteristisk lukt av rost.
Järnhydroxiden fälls ut av järnbakterier ur järnhaltigt grundvatten som strömmar ut i en sjö eller som här i källor i Labbramsängen.
Järnockra förekommer i sjöar i urbergsområden, ofta på ett djup av mellan 2–5 meter och vanligtvis nära den minerogena strandzonen, där minerogen kommer av ordet mineral.
Det kan också bildas i kärr med tillflöde underifrån av kalkhaltigt vatten, samt vid mynningen av dräneringsrör på jordbruksmark. För användningen av järnockra som färgämne, se nedan.
Ockra, är ett jordfärgämne i pigmentform i gula, röda och bruna nyanser där den färgade komponenten utgörs i gul ockra övervägande av järnhydroxid och i röd ockra som på bilden av järnoxid, Fe2O3.
Ockra uppstår genom vittring av järnhaltiga bergarter tillsammans med sand, fältspat, kaolin eller kalk och beroende på mängd och typ av dessa inblandningar varierar kulör och täckförmåga.
Vid bränning i hög temperatur omvandlas den gula hydroxiden till röd oxid och man får mörkare och rödare ockra vilket är orsaken till den brunröda färg man ofta ser på bränd keramik och tegel.
Ockra tillhör de äldsta färgämnena och har påvisats till exempel i målningarna i Altamira, Spanien, och Lascaux, Frankrike, från 20 000–10 000 år före nutid.
Vid begravningar under stenåldern förekom ibland dessutom att pulvriserad ockra ströddes över den döde och i Norden är seden representerad i cirka 7 000 år gamla gravar vid Skateholm i Skåne, likaså i kamkeramiska gravar från yngre stenåldern i Finland och övre Norrland.
På kupolerna växer bland annat ett stort antal mossor och ett antal av dessa är ovanliga såsom knoppvitmossa, ”Sphagnum teres”, sydlungmossa, ”Marchantia aquatica” eller ”Marchantia polymorpha”, och bågpraktmossa, ”Plagiomnium medium” eller ”Mnium medium”.
Här kan man även hitta de ovanliga arterna ögonpyrola, ”Moneses uniflora” och mossviol, ”Viola epipsila”.
Den största källkupolen hyser också ett par ovanliga sötvattensnäckor som förekommer i mycket stort antal såsom skogsdvärgsnäcka, ”Carychium tridentatum”, och strimgrynsnäcka, ”Vertigo substriata”.
En älgkyrkogård eller en slaktplats för älg, nåväl skelettdelar från en älg ligger strödda på gränsen till ett mycket vackert parti av alsumpskogen inom Labbramsängen inte långt från en av de unika källkupolerna.
Revlummer, ”Lycopodium annotinum”, växer mindre allmänt i gränsområden mellan sumpskogen och granskogen.
Samtliga svenska lummerväxter är fridlysta i hela landet och de får ej grävas eller dras upp med rötterna och ej heller plockas eller på annat sätt insamlas för försäljning eller andra kommersiella ändamål.
Den väldoftande lukttickan, ”Gloeophyllum odoratum”, växte mindre allmänt på granstubbar inom naturreservatet Labbramsängen och luktar mycket behagligt, som en blandning av anis, fänkål och apelsin.
Avslutningsbilden visar att björkens blad var stora som musöron vilket påminde mig om att jag skyndsamt måste åka hem för att klippa mina rosor.