Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har tittat närmare på mosippan i Torarp.
Mosippan i Torarp söder om Svenarum
Mosippan i Torarp söder om Svenarum i Vaggeryds kommun, en natur- och kulturkrönika i 10 bilder om en rar blomma som för en tynande tillvaro invid Häråns slingarande meanderbågar.
Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i andra halvan av april månad 2016. Bilderna är som vanligt klickbara.
Den gamla krokodilbarkade vårtbjörken står på vakt på toppen av enekullen invid Härån i Södra Torarp där de vackra och ovanliga mosipporna fortfarande växer.
Det är i och kring denna fördjupning i marken där förmodligen några traktorskopor med grus en gång i tiden tagits bort till fyll eller jordförbättring som de ännu kvarvarande mosipporna växer.
Denna gråtrista och något kyliga aprilkväll hittade jag bara fem blommade mosippor i tre bestånd, det är nog hög tid att naturvårdsbränna kullen ännu en gång för att kanske åter få tillbaka dessa blommor i större antal.
Denna kväll hade mosipporna redan slagit ihop sina vita kronbladsinsidor och visade bara de rosa kronbladsutsidorna, dessutom hade de nickat kanske för att skydda ståndare och pistiller från det tilltagande duggregnet, eller kanske för att de redan var pollinerade.
Jag undrar om kor tycker om mosippor, i så fall kanske mosippekullen skulle få vara ifred några år efter en naturvårdsbränning.
Mosippa, ”Pulsatilla vernalis”, är en flerårig, mjukt hårig ört som kan bli drygt en decimeter hög och de nedre bladen, rosettbladen, är övervintrande, något läderartade och mindre flikiga än hos övriga arter i släktet.
Mosippan blommar i april-maj och blomman är stor och sitter ensam i toppen av stjälken, den är vit på insidan och rödlila och hårig på utsidan.
Blomstjälken är först upprätt, sedan hängande för att i frukt åter sträcka på sig.
De andra tre arterna i släktet, backsippa, ”Pulsatilla vulgaris”, fältsippa, ”Pulsatilla pratensis” och nipsippa, ”Pulsatilla patens”, har violetta blommor och den vita mosippan kan korsa sig med såväl backsippan som fältsippan.
Mosippa är sällsynt och förekommer sparsamt upp till Jämtland samt växer på sandiga marker, särskilt i öppen hedtallskog.
Mosippa finns på den svenska rödlistan över hotade arter och är placerad i kategorin sårbar, VU, och den är även fridlyst.
Arten har under de senaste årtiondena tyvärr minskat betydligt i utbredning och antal växtplatser.
Under de senaste femtio åren bedöms arten ha minskat med åtminstone hälften och minskningen beror sannolikt på förändrat skogsbruk och ökad kvävebelastning.
Halvöppna, olikåldriga och betade skogar är sällsynta idag och igenväxning med ris eller gräs och tätnande mossmattor är ett hot och många lokaler har förstörts genom grustäkt.
Arten gynnas starkt av skogsbete och bränning men det är också viktigt att man röjer och gallrar och ser till att det är tillräckligt ljust på lokalerna.
Kan man inte bränna så kan ”förnakrattning” vara en hjälp om man vill behålla sin mosippa och krattningen bör göras när den blommat och bildat frön.
Kratta i så fall försiktigt bort mosstäcket så att blottade ytor skapas där fröet lättare kan gro
”När Phoebus skön Flora besöker
vid gökrop från sunnan och väst
från tusen små altar det röker
till lundarnas kärleksfest.
I backen står gökskällan luden
och rör som till högtid sin kläpp,
och brudgummen bidar och bruden
med honung på längtande läpp.”
Ur ”Blommornas kärlek” av Erik Axel Karlfeldt, Flora och Bellona, år 1918.