Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har tittat närmare på svenska krig.
Svenska krig, en generalmönstring i Skillingaryd, del 2
Svenska krig, en generalmönstring i Skillingaryd, del 2, en natur- och kulturkrönika i 40 bilder om den fordom krigiska staten Sveriges roll på den fordom krigiska kontinenten Europa, från år 1521 till år 1814.
Text och bild Dan Damberg, Skillingaryd i dryga mitten av maj år 2016. Bilderna är som vanligt klickbara.
Denna krönika handlar om det blodiga och förödande slaget vid Lund i december år 1676 mellan svenskar och danskar, två brödrafolk. Striderna pågick i åtta timmar och när slaget var över låg 9 500 döda soldater, svenskar såväl som danskar, kvar på den frusna marken vid Lund i det som kallas Nordens blodigaste dag.
I slaget vid Lund i december år 1676 är Danmark nära att återerövra sina gamla besittningar från Sverige då de danska soldaterna har besegrat den svenska hären i flera slag men krigslyckan vänder när Karl XI marscherar in i Skåne för att utmana danskarna en sista gång.
Den första svenska truppen hade sänts ut redan vid 22-tiden föregående kväll då trehundra ryttare tog sig över den istäckta Kävlingeån och konstaterade att isen var tjock nog att bära huvudstyrkan.
Sedan sökte de igenom terrängen söder om ån för att oskadliggöra eventuella danska vaktposter men allt var lugnt för den danska armén sov, intet ont anande, i sitt läger.
Natten var stjärnklar och bitande kall när den svenske kungen Karl XI inspekterade sina trupper klockan 01:30 och omkring 8 000 man stod redo för strid men på inrådan av sina militära rådgivare gav kungen inte order om avmarsch förrän en timme senare, det vill säga, 02:30, när månen gick ned och mörkret sänkte sig över det iskalla och snötäckta landskapet.
Påföljande dag, den 4 december år 1676, skulle bli vändpunkten i det som i historieböckerna kallas för det Skånska kriget, det krig då Danmark för alltid skulle förlora sina territorier öster om Öresund.
För den svenske kungen, Karl XI, var det förestående slaget vid Lund en sista desperat manöver för att bryta en lång svit av danska segrar.
Skånska kriget, var ett krig under åren 1675–1679 mellan Danmark och Sverige och benämningen syftar på den danska invasionen i Skåne för att återvinna de av svenskarna från Danmark erövrade provinserna, men kriget utkämpades även till sjöss och på olika fronter till lands, bland annat i Bohuslän och Västergötland, i Blekinge och Halland samt i Sveriges tyska besittningar.
Danmark förklarade krig i september år 1675 och den 1 juni år 1676 vann en dansk-nederländsk flotta en viktig seger vid Ölands södra udde, och i slutet av juni landsteg danska trupper mellan Råå och Helsingborg.
Helsingborg överlämnade sig omedelbart till den danske kungen Kristian V, Landskrona föll i mitten av juli och en månad senare stormade och intog danskarna Kristianstad vilket innebar att hela Skåne kom i dansk hand med undantag av Malmö, vars försvar leddes av generalguvernören Fabian von Fersen.
I Blekinge erövrades Karlshamn och Kristianopel, och samtidigt hotade en här från Norge under ståthållaren U.F. Gyldenløve Göteborg.
Den första svenska framgången kom kort efter Kristianstads fall då en dansk styrka i grund besegrades vid Halmstad.
Med hjälp främst av Johan Gyllenstierna och Erik Dahlbergh reorganiserade Karl XI den svenska armén och bröt med denna in i Skåne, där ett avgörande slag skedde i ett blodigt slag vid Lund den 4 december år 1676, ett slag som denna krönika i huvudsak handlar om.
Helsingborg kapitulerade snabbt, och en belägring inleddes av Kristianstad, fästningen försvarades emellertid hårdnackat, och sedan danskarna fått förstärkningar måste belägringen hävas.
Blekinge togs dock tillbaka av svenskarna under våren, men i det återerövrade Helsingborg blev svenskarna i sin tur belägrade och måste kapitulera.
En betydande svensk seger vanns vid Landskrona i mitten av juli år 1677, men strax innan hade den svenska flottan krossats i ett slag i Køge Bugt av den danska flottan under Niels Juel.
Danskarnas framgångsrika undsättande av Kristianstad sommaren år 1677 följdes av en ny och mycket långvarig svensk belägring men i augusti år 1678 tvangs danskarna dock att kapitulera.
En uppmärksammad roll i krigföringen spelade de så kallade snapphanarna, som kämpade såväl i militärt organiserade friskyttekompanier som i små grupper eller helt på egen hand.
Svenskarna sökte på alla sätt komma tillrätta med snapphanerörelsen med omväxlande drakoniska straff och amnestiplakat, och snapphanarnas betydelse avtog starkt mot slutet av kriget.
Avgörande för krigets utgång var inte de svenska militära framgångarna i Skåne utan det dansk-svenska kriget var en del av ett stort europeiskt krig mellan å ena sidan Frankrike, som var Sveriges allierade, och å den andra en koalition mellan Nederländerna, Spanien, den tysk-romerske kejsaren och bland annat Brandenburg och Danmark.
Med början i augusti år 1678 slöt Ludvig XIV fred med sina främsta motståndare, och plötsligt var därmed Danmark jämte Brandenburg isolerat, och Danmark tvingades sluta fred utan några vinster.
Fredsslutet skedde först i Fontainebleau och sedan i Lund, där samtidigt ett svensk-danskt förbund ingicks år 1679.
Nåväl åter till det förfärliga och grymma slaget vis Lund år 1676. Skånska kriget hade börjat föregående år då Danmark och furstendömet Brandenburg angrep svenska besittningar i Pommern i nordöstra Tyskland och därefter tog den danska flottan kontrollen över Östersjön.
De svenska krigsfartygen låg instängda i Stockholms skärgård och nu tyckte Danmarks kung Kristian V att det var dags att ta tillbaka Skåne, Halland och Blekinge från Sverige.
I juni år 1676 lämnade en stor dansk invasionsstyrka Köpenhamn ombord på omkring 500 fartyg och i en avledningsmanöver gick en mindre dansk styrka i land i Ystad och intog staden den 27 juni, men medan de svenska trupperna skyndade mot Ystad för att befria staden steg Kristian V och hans huvudarmé ostört i land vid Råå söder om Helsingborg.
De 250 soldaterna på fästningen i Helsingborg gav upp redan samma kväll och veckan därpå hade danskarna erövrat även Landskrona och i augusti kapitulerade kommendanten på Kristianstad fästning. Danskarna kontrollerade nu hela Skåne förutom Malmö.
Kung Karl XI antog dock utmaningen och han ställde upp en armé och ryckte söderut för att tränga tillbaka danskarna. Kungen förväntade sig ett mycket snabbt militärt avgörande men i stället blev det ett krig med en rad taktiska manövrer där de båda arméerna flyttade runt kring varandra fram till det slutliga avgörandet vid Lund.
De långa marscherna tröttade ut soldaterna innan slaget ens hade börjat och blev förödande för landskapet och trots att bönderna i trakten plundrades på allt de ägde var det svårt att skaffa fram förnödenheter till de båda arméerna och deras tusentals hästar.
Förhållandena var usla, det regnade hela hösten och det svenska lägret var en enda dypöl, hygienen var obeskrivligt dålig och omkring 3 000 soldater dog i dysenteri som är en tjocktarmsinfektion som på den tiden kallades för rödsot.
Förutom diarré och andra plågor, som även danskarna drabbades av, hade svenskarna även problem med en omfattande gerillaaktivitet. Skåningarna hade varit danskar i århundraden och nu tog vissa av dem till vapen för att göra slut på vad de betraktade som en svensk ockupation.
Svenska ryttarenheter som sändes ut för att proviantera levde i ständig fara för att bli överfallna av de så kallade snapphanarna.
Slaget vid Lund var det första i Norden där båda arméerna bar uniform men trots det utgjorde trupperna knappast någon imponerande syn.
Månader i lera och snöslask hade satt sina spår och många soldater måste lämnas kvar i lägren eftersom de var för sjuka för att stå på benen och de som mobiliserades till slaget var i allmänhet svaga av svält och köld.
Den svenska armén var numerärt underlägsen den danska och svenskarnas plan var därför att genomföra en stor överraskningsattack mot de sovande danskarna i deras vinterkvarter norr om Lund.
Soldaterna hade fått order om att gå framåt under största möjliga tystnad men det var inte helt lätt att förflytta en styrka på 8 000 man, 6 000 hästar och otaliga vagnar utan att ett ljud hördes. Hästarnas gnäggande, pisksnärtar och mullret från de tungt lastade vagnarna hördes på ”minst en mils avstånd”, som en svensk officer uttryckte saken.
Både fotfolk och ryttare korsade den frusna Kävlingeån utan problem och för att få över de tunga kanonerna och lastvagnarna lade soldaterna ut plankor på isen som fördelade trycket från hjulen, och på bara tre timmar lyckades svenskarna få fram hela styrkan till den position där angreppet skulle inledas.
Nattmörkret var kompakt och allt var stilla i det danska lägret och Karl XI var säker på att hans plan skulle lyckas men då kom oroande rapporter från de patruller som skickats ut för att sondera terrängen.
Mellan svenskarna och det danska lägret fanns ett stort antal murar av sten och jord som bönderna i trakten anlagt kring sina åkrar.
Fotfolket och hästarna kunde relativt lätt ta sig över hindren i terrängen, men det skulle bli svårt att få över den tunga utrustningen och medan svenskarna funderade över situationen fick den danske generalmajoren Anders Sandberg plötsligt rapporter om att svenskarna var på väg.
Han slog genast larm och inom en halvtimme stod hela den danska armén uppställd i stridsformation.
Eftersom ett överraskningsanfall nu var uteslutet bestämde sig Karl XI för en ny taktik, vilket innbar att den svenska armén skulle dra sig upp mot kullarna utanför Lund och ställa upp sig där.
Under ett fältslag var det en fördel att stå högst uppe på en kulle och genom att nu samtidigt ha stadens hus i ryggen kunde fienden inte anfalla bakifrån.
Men danskarna genomskådade svenskarnas strategi och snart befann sig de båda arméerna i en veritabel kapplöpning om att komma först till Lund.
Hans Adam Basse red i spetsen för den danska förtruppen då han hade haft ansvaret för patrulleringen föregående natt och försökte nu hitta den snabbaste vägen mot Lund, men det var verkligen inte enkelt i mörkret.
Både danskar och svenskar måste hela tiden stanna upp på grund av stenmurarna och soldaterna måste först röja en öppning i varje mur för att artilleri och lastvagnar skulle kunna komma igenom.
För båda parter var det livsviktigt att armén förblev samlad men om de lätta avdelningarna red i förväg och fienden fick en chans att skilja den tunga utrustningen från soldaterna kunde allt sluta i en katastrof.
Den svenska armén kunde till viss del färdas längs landsvägarna och därför kom Karl XI fram först.
Belåtet såg Karl XI sin armé ställa upp på kullarna utanför Lund men allt måste ske väldigt snabbt eftersom danskarna var dem hack i häl.
Strax därefter drabbade de båda arméernas förtrupper samman i en inledande batalj vilket var den vanligaste taktiken under 1600-talet men förtruppen utgjordes för det mesta av de sämsta soldaterna och dessa offrades mer eller mindre på slagfältet för att huvudstyrkan skulle få tid att formera sig.
Den danska hären var numerärt överlägsen och Kristian V hade 5 000 infanterister, 6 000 ryttare och dessutom 1 300 man i de tre så kallade matrosbataljonerna som bestod av folk ur den flotteskader som Danmarks bundsförvant Nederländerna sänt för att hjälpa till i kriget mot Sverige.
Den danska hären var organiserad, snarlik den svenska, med fotfolket och artilleriet i mitten och rytteriet på flyglarna och indelat i två linjer.
Den högra flygeln om 21 skvadroner stod under Friedrich von Arensdorffs befäl, den vänstra om 19 skvadroner ryttare och 3 skvadroner dragoner stod under Carl von Arenstorffs befäl.
Vid den vänstra flygeln befann sig även kungen, Kristian V, liksom hans bror Georg av Danmark.
Den danska Centern som bestod av 17 brigader fotfolk anfördes av generallöjtnant Banditz. Detta betydde att den danska hären totalt bestod av 5 000 fotsoldater, 6 000 ryttare, 1 300 nederländska matroser och 56 kanoner i olika kaliber, sammanlagt 13 000 man.
Mot danskarna stod Karl XI med bara 2 000 infanterister och 6 000 ryttare och 12 kanoner, men trots danskarnas överlägsna styrka gick det ändå galet för dem redan från början.
Den svenska hären placerades med infanteriet och artilleriet i mitten och rytteriet på de båda sidorna, ordnat på två linjer.
Högra flygeln bestod av överste Gotthard Johan von Budbergs finska dragoner, kungens drabanter under Hans Henrik von Siegroth, livregementet under Nils Bielke, överste Baranoffs finska ryttare, adelsfanan under överste Drake samt överstar von Posts, Günthersbergs, Ramsvärds och Rehnskölds regementen, sammanlagt 19 skvadroner om 1 913 män och stod under general Rutger von Aschebergs befäl.
Västra flygeln bestod av Smålands ryttare under överste Elias von Hagedorn, Västgöta ryttare under överste Per Hierta, överste Bernhard von Mellins finska ryttare, överste Herman von Burghausens finska dragoner, nya adelsfanan under överste Robert Lichton och drottningens livregemente under överste Hans Wachtmeister, tillsammans 19 skvadroner om 2 222 man.
Flygeln kommenderades av generallöjtnant Johan Galle, första linjen direkt under Galle och den andra under generalmajor Johan Benedict von Schönleben.
Centern bestod av det svenska fotgardet under befäl av överste Kristofer Gyllenstierna, Skaraborgs regemente under Friedrich Börstell, Dalregementet under Hans Abraham Kruse, Västgöta-Dals regemente under Lars Mörner, Hälsinge regemente under Georg Fredrik von Ascheberg, Närkes regemente under Tomas Thomson, Västerbottens regemente under Zacharias Ribbing samt norrländska tremänningar under Per Larsson Örnklo, tillsammans 10 brigader om 1 650 man.
Därtill kom i andra svenska linjen två skvadroner av Budbergs och en skvadron av Burghausens finska dragoner, två av gamla Östgöta ryttare under överste Otto Vellingk samt en skvadron Smålands ryttare under Abraham Cronhjort.
Den svenska Centern, liksom direkt dess första linje, kommenderades av generallöjtnant Martin Schultz samt andra linjen särskilt av generalmajor Barthold de Mortaigne. Centern räknade tillsammans 2 205 man.
Första svenska linjen fördes under befäl av generallöjtnant Otto Wilhelm von Fersen och den andra under generalmajor Johan Leonard Wittenberg och vid denna flygel befann sig även kungen, som förde överbefälet över hela hären, och närmast honom fältmarskalken Simon Grundel-Helmfelt.
Överstelöjtnant Basse och den danska förtruppen på 300 man skickades ut i strid mot den numerärt någorlunda jämbördiga svenska förtruppen och svenskarna slog med lätthet tillbaka det första anfallet eftersom de befann sig högre upp i terrängen.
Trots att danskarna satte in en del av huvudtruppen i nästa anfall lyckades de inte bättre och den danske generallöjtnanten Carl von Arenstorff, sårades i höger arm och bars ymnigt blödande bort på en bår och dog senare samma dag.
När högste befälhavaren försvann i ett så tidigt skede uppstod förvirring i de danska leden och en enhet av alldeles nyutskrivna finländare i svensk tjänst lyckades åsamka danskarna stora förluster mitt i denna förvirring.
Solen hade nu gått upp och medan de båda arméernas förtrupper inlett slaget hade huvudstyrkorna ställt upp sig och de stod nu mittemot varandra längs en cirka en kilometer bred front och avståndet mellan linjerna var bara ett par hundra meter.
Karl XI visste att hans armé var numerärt underlägsen men det här slaget var kanske hans sista chans att bryta danskarnas segersvit och han bestämde sig därför för att strida offensivt, trots sitt numerära underläge.
Det var ett beslut som bröt mot den tidens konventioner men kungen hade en stor fördel av en överlägsen kavalleritaktik, vilket blev något som blev helt avgörande eftersom större delen av den svenska armén utgjordes av just ryttare.
Det danska kavalleriet använde sig av en traditionell metod som kallades karakolering vilket innebar att ett led av ryttare red fram, avfyrade sina skjutvapen mot fienden, svängde av åt sidan och red in bakom sina egna led för att ladda om, allt medan nästa led av ryttare anföll.
De svenska generalerna menade, med all rätt, att den taktiken var ineffektiv och de svenska ryttarna hade därför order om att under inga omständigheter avbryta.
De skulle rida ända fram och inte skjuta förrän de kunde se danskarna i ögonen, därefter skulle de dra sina sablar och hugga ned fienden.
Svenskarnas effektiva teknik gav resultat och slaget utvecklades snart till en kaotisk närkamp.
Danskarnas vänstra flank, där kung Kristian V befann sig, hade inte riktigt återhämtat sig efter förtruppens nederlag i början av slaget och nu sviktade denna under svenskarnas angrepp och när flera officerare stupade stod de danska soldaterna snart utan ledare.
Danskarnas vänstra flank tog då till flykten i panik och när Karl XI såg att den danske kungen var en av de flyende och tog han upp jakten tillsammans med en större grupp svenska ryttare.
Kristian V lyckades ta sig över Kävlingeån med en del av sina trupper, men så brast plötsligt isen och många danskar drunknade i det iskalla vattnet.
Medan Karl XI övervägde om han skulle våga ta sig över ån på ett annat ställe trängde svenska trupper in i det oskyddade danska lägret och började plundra och mörda de sjuka soldater som lämnats kvar.
På slagfältet märktes det att Karl XI ridit iväg med ett par av de högsta generalerna och därför stred svenskarna obeslutsamt eftersom de saknade en samordnad ledning och nu blandade sig även artilleriet in i slaget.
Den svenska armén hade bara 8 kanoner, mot danskarnas 56 kanoner men det är oklart hur många av dem som hann ställas i rätt position men under alla omständigheter var artilleribeskjutningen intensiv och åsamkade svenskarna stora skador.
Ledarna på båda sidor förordade att armén skulle stå orubbligt kvar även under massiv beskjutning vilket ingav stor respekt hos motståndaren, för att ta betäckning ansågs fegt.
Soldaterna hade stränga order om att stå kvar medan kanonkulorna plöjde sig fram genom leden och de flesta soldater på båda sidor drack massor med brännvin för att döva skräcken.
Mitt under slaget uppstod ett bisarrt intermezzo när en dansk kapten utmanade en svensk på duell och medan de båda männen stred med vinande klingor i ett ingenmansland avstannade striderna omkring dem, men när dansken föll död till marken rasade slaget vidare igen.
Artilleribeskjutningen följdes av ett massivt danskt infanteriangrepp och eftersom det var vindstilla hängde den tunga röken från svartkrutet kvar över slagfältet och det blev svårt för befälhavarna att bedöma hur slaget fortlöpte.
Röken kan ha varit orsaken till att Friedrich von Arenstorff, som ledde det danska infanteriet, gjorde ett ödesdigert misstag.
Klockan hade blivit tolv på dagen och svenskarna förlorade många man mot det numerärt överlägsna danska infanteriet.
Den svenske överbefälhavaren ansåg att slaget var förlorat och han gav rentav order om en taktisk reträtt och skickade iväg ett par ryttare mot Malmö med beskedet att svenskarna lidit nederlag vid Lund.
I det läget kunde von Arenstorff ha gjort slut på resterna av det svenska infanteriet genom att helt enkelt fortsätta angreppet men han såg ingenting genom krutröken och utan att inse hur nära segern han var lät han sina män stå kvar på platsen och genomförde bara en omgruppering.
När Friedrich von Arenstorff beordrade ett nytt anfall drygt en timme senare hade den svenska armén inte mycket kampvilja kvar. Deras kanoner var i danska händer, både officerare och meniga hade gett sig iväg till fots längs landsvägen mot tryggheten i Malmö och de högsta befälen hade sänt ut en patrull för att leta efter Karl XI som fortfarande stod vid Kävlingeån och funderade på om han skulle ta sig över för att fånga den danske kungen.
Han bestämde sig dock för att återvända till Lund där resterna av den svenska armén fortfarande kämpade mot den danska övermakten. Vänstra flanken kollapsade fullständigt och slaget förvandlades till en ren slakt.
Svenskarnas stridsvilja var vid det här laget helt borta. Men efter en timme vände krigslyckan när Karl XI åter visade sig på slagfältet i spetsen för den del av armén som tagit upp jakten på den flyende danske kungen. De totalt nio skvadronerna, cirka 900 ryttare, hade haft tid att vila och kastade sig nu in i striden med all kraft. Kungen själv red främst på sin vita häst Brilliant.
Det blev oroligt i de danska leden. Den svenska armén hade reducerats till 4 000 man och den danska till kanske 4 500 men de utvilade svenska trupperna förändrade styrkeförhållandet totalt.
Danskarna var fullständigt utmattade och nu störtdök kampviljan. Karl XI genomförde en kniptångsmanöver och omringade snart den danska armén. Båda de danska flankerna löstes upp och danskarna tog till flykten.
I den centrala delen av fronten hängde slaget plötsligt på de tre matrosbataljoner som bestod av holländska sjömän utan erfarenhet av strid till lands. De var en enkel match för det svenska kavalleriet.
Slutstriden ägde rum på ängarna söder om Vallkärra kyrka, där svenskarna ställde till med en stor massaker, som främst drabbade de nederländska matroserna.
Liksom alla andra på slagfältet hade alla stridande druckit rikligt med brännvin under det sju timmar långa slaget och i ruset genomförde de svenska ryttarna, som redan nämnts, en sann massaker och av de 1 300 matroserna överlevde bara 60.
Slakten upphörde inte förrän den svenske fältmarskalken Grundel-Helmfelt beordrade fri lejd åt alla danska soldater som lade ned vapnen.
Vid halv fem på eftermiddagen hade allt motstånd upphört, och vid fem på eftermiddagen beordrades eldupphör och när nattmörkret sänkte sig låg tusentals döda och döende kvar på slagfältet.
Den exakta dödssiffran är okänd och de ursprungliga dokumenten angående slagets förluster är försvunna, trots att kropparna räknades upp nästa dag.
Samtida svenska källor tyder på att mellan 8 300 och 9 000 soldater från båda sidor stupade under slaget, exklusive de danskar som drunknade samt de som dog av sina sår under de följande veckorna.
En samtida dansk källa säger att totalt 9 300 stupade varvid den svenska arméns förluster uppgår till omkring 2 500–3 000 i stupade och 2 000 i sårade exklusive runt 500 som var bara lätt sårade.
Den danska armén förlorade minst 6 000–6 500 man i stupade, 2 000 tillfångatogs och mellan 500-1 000 sårades.
De nederländska matroserna var särskilt olycksdrabbade och enligt vissa källor överlevde bara 47 man ur den ursprungliga styrkan på 1 300 man.
Slaget vid Lund lamslog de båda arméerna allvarligt, och är ett av de blodigaste slagen i Nordens historia när man tar hänsyn till förlusterna där nästan 70 procent av det totala antalet soldater dog.
Därtill kommer tusentals sårade som i stort sett fick klara sig själva och en samtida källa berättar att 1 979 skadade svenskar kom fram till Malmö och ungefär lika många sårade danskar tog sig till Landskrona, men de som inte orkade gå blev liggande på slagfältet och dog i den bitande kylan.
Det första minnesmonumentet från slaget restes på Sliparebacken i Lund år 1882 men detta revs i slutet av 1920-talet och ersattes med detta som ni nu kan se på min bild.
Detta monument bekostades av Skånska städernas brandstodsförening i Lund med 60 000 kronor.
Allt hopp om att vinna tillbaka Skåne var förlorat efter slaget vid Lund och när Kristian V kom hem till Kronborgs slott i Helsingör efter det förlorade kriget sägs det att han lät skärma av fönstren mot Öresund, ety han ville inte fördärva aptiten när han åt genom att titta på det förlorade landet på andra sidan vattnet.
Texten på minnesmonumentets ena sida säger följande,
”Her ligger kecke mend, hvis been oc blod er blandet iblandt hinanden saa at ingen siger andet end de er aff een slect, de var oc aff een troe, dog kunde de med fred ey hos hinanden boe”.
Kriget var ej slut i och med slaget i Lund men svenskarna hade nu fått ett fotfäste i Skåne och moralen i den svenska armén ökade.
Efter slaget tvingades de återstående danska styrkorna att retirera till Landskrona citadell under skydd av mörkret.
Under år 1677 brändes många byar och städer i Skåne på order av Kristian V för att försvåra för svenskarna och förstärkta av sina österrikiska och tyska allierade skulle danskarna återigen möta den svenska armén i slaget vid Landskrona i juli år 1677, som även denna gång slutade med en svensk seger.
Samma månad, i juli år 1677, upphävdes även belägringen av Malmö och under vintern år 1677 drev Johan Göransson Gyllenstierna runt i de blekingska och nordskånska socknarna för att avkräva befolkningen trohetsed till den svenske kungen i vad som kallats Edkrävartåget.
De som ställde sig ovilliga till trohetseden dräptes men här tillämpade svenskarna även stegel och hjul.
De skånska friskytteförband, som benämndes snapphanar av svenskarna, måste anges av alla blekingar och skåningar för även detta ingick i trohetseden eller edsformeln.
Om man inte gjorde detta hotades det även med decimering för de byar där man underlät eller vägrade att förråda sina egna till svenskarna.
Kriget slutade på alla fronter år 1679 och fred slöts med Danmark i Lund den 27 september år 1679.
Freden lämnade Sveriges gränser intakta och även de tyska provinserna fick i allt väsentligt behållas, detta tack vare bundsförvanten Frankrike som genom kriget stärkt sin position och vägrade acceptera mer än marginella landförluster för Sverige.
På monumentets andra sida står följande text,
”1676 den 4 december stridde och blödde här folk af samma stam. Försonande efterkommande reste minnesmärket”.