Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har tittat närmare på slaget vid Getaryggen.
Slaget vid Getaryggen år 1567
Slaget vid Getaryggen år 1567, ett tragiskt ögonblick i det Nordiska sjuårskriget under åren 1563-1570, en natur- och kulturkrönika i 11 bilder från Nissastigen i Angerdshestra socken i Småland.
Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i den tredje majveckan anno 2016. Bilderna är som vanligt klickbara.
Slaget, som utkämpades mellan svenska och danska trupper år 1567 ägde rum under det Nordiska sjuårskriget som utspelades sig under åren 1563-1570.
Detta ödeläggande krig, som för de flesta svenskar idag är helt okänt, fördes till lands och till sjöss och krigsmålet för Danmark var att återupprätta Kalmarunionen och säkra ett herravälde i Östersjön.
Det senare krigsmålet fick konflikten att utvidgas även till Baltikum och Estland där Danmark behärskade Ösel och Wiek och Sverige Reval med Harrien och Wierland. Konflikten blev där en del av det Livländska kriget mellan åren 1558-1583.
Den danske fältherren Daniel Rantzau var med sina värvade trupper framgångsrik till lands medan den svenska flottan kom att hålla den danska flottan, som understöddes av en lybsk flotta, stången och behärska Östersjön.
Kriget har studerats under lång tid och de skriftliga källor, som finns bevarade, har undersökts in i minsta detalj. Där de skriftliga källorna tar slut upphör emellertid möjligheten att med historisk vetenskap bringa klarhet i vad som skedde.
Men med arkeologiska utgrävningar kan man komma ytterligare en bit på väg och sådana undersökningar har utförts till exempel vid Axtorna, som var platsen för ett slag år 1565 och i farvattnen mellan Öland och Gotland har undervattenarkeologiska projekt framgångsrikt bedrivits med lokalisering av örlogsfartyg som sänkts under Nordiska sjuårskriget, bland dem det mytomspunna Mars, även kallat Makalös.
Slaget vid Axtorna stod den 20 oktober år 1565 i Köinge socken, sydost om Varberg, i Halland.
Daniel Rantzau hade tvingats ge upp det återtagna Varberghus eller Varbergs fästning, som hade fallit i svenskarnas händer den 15 september år 1565, efter att dessa den 28 augusti hade erövrat Ny Varberg, eller Nyby, som var en stad några kilometer norr om nuvarande Varberg, och Skånelands största och viktigaste stad efter Malmö.
Skåneland, Skånelandskapen eller de skånska landskapen, det vill säga Skåne, Halland och Blekinge, är en kulturhistorisk region i södra Skandinavien, vars storlek och avgränsning varierar en del i olika användningar
Då det tunga artilleriet äntligen nådde fram till Varbergs fästning och Daniel Rantzau fick denne budskap om att en överlägsen svensk här under Jacob Henriksson Hästesko ryckte fram från öster och han tvingades då att ge upp belägringen av fästningen och föra sina trupper söderut mot Falkenberg.
Där var dock bron över Ätran bränd av en svensk patrull och danska armén tvingades söka andra övergångar över Ätran.
Svenskarna var under order från kung Erik XIV att uppsöka och slå den danska armén och detta tillfälle yppade sig vid vadställena över Ätran vid Axtorna by i Köinge socken, cirka 20 km uppströms Falkenberg.
Daniel Rantzau var född år 1529 i Holstein och räknas som en av Nordens främsta fältherrar och han stupade vid belägringen av Varberg år 1569.
Rantzau intog en beredskapsuppställning i väntan på vad svenskarna skulle göra och när dessa anföll utnyttjade han svagheter i deras utsträckta stridslinje och lyckades mycket tack vare sitt överlägsna rytteri vinna slaget.
Omkring 4 000 människor miste livet under slaget vid Axtorna varav de ofrälse begravdes i massgravar på fältet medan adelsmännen generellt fördes hem till sina familjegods för begravning.
Slaget vid Axtorna ledde inte till några avgörande strategiska eller politiska förändringar, tvärtom bibehölls genom den danska segern situationen som den varit innan slaget.
Händelserna år 1567 utspelade sig, som sagt, under det ”Nordiska Sjuårskriget”, vilket pågick under åren 1563-1570 och i kriget stod Sverige på ena sidan och Danmark, Lübeck och Polen, i en allians, på den andra sidan.
Kriget böljade fram och åter med varierande framgång och danska framgångar till lands uppvägdes av svenska framgångar till sjöss, men snart gled striderna in i ett kostsamt utnötningskrig.
Kriget avslutades genom freden i Stettin år 1570 utan att någon sida egentligen vunnit men då svenskarna tvingades köpa tillbaka Älvsborgs fästning genom den så kallade Älvsborgs lösen kom villkoren dock att bli hårda för svenskarna.
Kriget har kallats ”Det första stora kriget” och nu kom också civilbefolkningen att drabbas i en aldrig tidigare skådad omfattning men trots detta är det ”Nordiska Sjuårskriget” idag nästan bortglömt.
Men av alla krigets händelser utgör den danske fältöversten Daniel Rantzaus blixtangrepp på Småland och Östergötland senhösten år 1567 den kanske mest iögonfallande av alla.
Hans armé räknade 4000 man värvat fotfolk, samt ett par tusen ryttare och ett stort antal icke stridande som åtföljde trupperna.
Den stora trossen bestod av hela 900 vagnar, samt tolv kanoner och allt drogs längs de miserabla skogsvägarna och hela fälttåget finns beskrivet i den krigsdagbok som senare sammanställdes i Daniel Rantzaus namn.
Syftet var att tvinga Sverige till fred genom att slå till mot områden i centrala Sverige som dittills varit ganska förskonade och genom att ödelägga så mycket som möjligt ville Rantzau tvinga fram ett avgörande.
Danmarks statsfinanser hade sinat efter fyra års krig och samtidigt kände man till att Erik XIV sedan en tid inte var fullt tillräknelig och det sistnämnda hade delvis lamslagit den svenska krigsledningen.
Den 20 oktober år 1567 bröt den danska armén upp från Halmstad och man följde Nissastigen upp mot det första etappmålet som var Jönköping.
De tyska, skotska och danska yrkessoldaterna blev snabbt missnöjda med den mödosamma marschen genom skog och moras och man klagade över att svenskarna undvek strid, övergav sina blockhus och ägnade sig åt att lägga timmerbråtar över vägen.
Den 30 oktober år 1567 hade man nått till Västra Jära by, nära dagens korsning mellan Nissastigen och riksväg 40, och genom några infångade svenska ryttare fick man kännedom om ett starkt befäst blockhus där svenskarna tänkte göra motstånd.
I gryningen den 31 oktober år 1567 sändes förtruppen under Christoffer von Dohna ut och vid middagstid kom man fram till en plats beskriven som en hög klippa över vägen mot ett stort moras mitt inne i en skog väster om Hovmejan.
Här låg blockhuset där de svenske väntade, ett tusental man både fotfolk och ryttare, och denna styrka leddesav Peder Kristersson Siöblad.
Den danska styrkan var ungefär lika manstark men mer stridsvan och framför allt bättre ledd och efter en kort strid stormades befästningen av danskarna och försvararna jagades på flykten.
Trots svåra förluster uppnådde svenskarna ett väsentligt resultat då man hann förstöra den långa kavelbron över Dumme mosse och fick tid att evakuera och bränna Jönköping.
Genom att staden förstördes berövades danskarna den bas som kunde möjliggöra ett fortsätt vinterfälttåg och en befälhavare i detta utsatta läge borde retirera till vänligt sinnade trakter, men Rantzau gjorde det oväntade.
Rantzau fortsatte istället över Holaveden in i Östergötland där man stannade fram till slutet av januari år 1568, men först då framtvingade brist på förstärkningar en reträtt ner genom östra Småland.
Återtåget gick via Eksjö som brändes samt över Vetlanda och vidare västerut mot Värnamo och den dåvarande riksgränsen mellan Danmark och Sverige.
Den plats som de svenska befälhavarna valt ut för att försöka bromsa Rantzaus framryckning var inte idealisk, men den bästa som fanns utefter vägsträckan mellan Jära by och Dumme mosse.
Fienden tvingades att marschera upp längs en smal vägbank över sankmarkerna och därför kunde danskarna inledningsvis inte utnyttja sin överlägsna stridsvana och sitt numerära övertag.
Den långa backen som därpå följde utgjorde en prövning för varje man, även utan fientligt sinnade skyttar uppe på krönet och dessutom fanns en brant åskam strax söder omvägen, varifrån man fick god överblick av det blivande slagfältet.
Detta låg dessutom väl inom avståndet för verkanseld ner mot landsvägen och en god skytt kunde orsaka stor skada, vare sig han var utrustad med eldvapen eller armborst.
Här bör svenskarna ha öppnat eld mot de ankommande danska trupperna med åtföljande förvirring som resultat och det var de första männen i von Dohnas förtrupp som fick ta emot stöten, samtidigt som deras kamrater tryckte på bakifrån, vilket inte var någon avundsvärd situation.
Innan backen kom von Dohnas förtrupp under beskjutning för första gången vilket ledde till en inledande förvirring, kanske inte minst därför att merparten av trupperna fortfarande befann sig på den smala vägbank som ledde fram över sankmarken i väster.
Kanske kom det också till visst handgemäng med svenska förposter men trots detta lyckades man fortsätta upp i den djupt nedskurna hålvägen.
Den framskjutna svenska ställningen på åskammen i söder utgjorde ett problem för von Dohna, så lättrörliga trupper, bland annat rytteri under Mickel Göing sändes iväg för att anfalla dem i ryggen.
Samtidigt tog sig fotsoldater obemärkt runt höjden norr om vägen och det svenska blockhuset som troligen var beläget på höjden i öster, stormades av blad annat Clercks och Göings manskap.
Kniptångsmanövern var ett faktum och den svenska försvars-linjen rullades upp och en vild flykt tog vid. Sannolikt var det också här uppe på höjdplatån som det svenska fältlägret var beläget, något som ytterligare kan ha bidragit till kaoset när danskarna väl fått övertaget.
Stora delar av det svenska bondeuppbådet nedgjordes på platsen och under flykten vilket innebar att något hundratal svenskar kan ha fått sätta livet till i samband med det danska anfallet.
Sannolikt stupade här även 19 legosoldater i dansk tjänst och det danska befälet lyckades inte förmå sina värvade soldater att gå vidare innan slagfältet och platsen vid blockhuset blivit grundligt plundrad.
På så sätt uppnåddes ett av de viktigaste svenska målen med striden nämligen att Rantzaus armé fördröjdes betydligt i marschen mot Jönköping och stadens viktiga förråd.
Broarna över Dumme mosse kunde dessutom förstöras av svenskarna i god ordning medan Jönköping evakuerades och brändes.
Detta var det resultat som uppnåddes genom att svenska knektar men framför allt uppbådade bondpojkar, stupade uppe vid Nissastigen i Angerdshestra socken.
Den danska armén levde på vad landet gav vilket inte skulle visa sig vara något problem för under hösten kunde man räkna med att lador och visthusbodar i detta fiendeland var välfyllda.
Eld och ödeläggelse visade var danskarna dragit fram och byarna längs vägarna råkade speciellt illa ut. På kvällen den 30 oktober år 1567 noterade Rantzau i sin fältdagbok att armén slagit läger på en grön slätt mellan höga berg, man hade med andra ord kommit till Jära by.
Med tanke på hur stort antal soldater, civila följeslagare, ridhästar, dragdjur, trossvagnar och artilleripjäser som ingick i Daniel Rantzaus armé har det krävts en stor öppen plats för att kunna härbärgera allt detta.
Det rimligaste är att man valt åker och ängsmark invid någon av traktens byar, speciellt som man befann sig på fientlig mark, och behövde kunna vidta vissa försvarsåtgärder inför natten. Den by som bäst uppfyllde förutsättningarna var Västra Jära.
Det krävdes stora fält för att rymma den omfattande danska lägerplatsen samtidigt som det högre befälet, däribland fältöverste Daniel Rantzau, förmodligen härbärgerades i gårdshusen.
Man hade valt ett bra läge då det med ån och dess sankmarker framför sig fanns ett naturligt skydd mot eventuella kringstrykande svenska förband och vid avmarschen dagen därpå ödelades såväl gårdarna som träkyrkan vilket betydde att Jära socken försvann för alltid.
I början av november år 1567 bröt Rantzaus armé upp från Jönköping med avsikt att invadera Östergötland och man följde Holavedsvägen och kom upp i Skärstadsdalen, vilken beskrevs som rik i krigsdagboken.
Danskarna plundrade och kanske hade svenskarna dessutom förlitat sig på en dansk reträtt ut mot Västkusten istället och inte evakuerat närområden i tid.
Som den fientliga styrka som danskarna var började denna att bränna och plundra så mycket man bara hann med och då låg Lekeryds och Svarttorps socknar utefter den väg som ett danskt ryttarförband på spaning tog innan man återförenades med huvudstyrkan längre upp i Skärstadsdalen.
Effekterna av Rantzaus fälttåg blev tyvärr de vanliga efter en konflikt, det vill säga, en lång rad plundrade och förödda gårdar och byar.
Tidigare hade krigshandlingarna främst drabbat gränsbygderna och medan danskarna härjade i västra och södra delarna av Västergötland och Småland svarade svenskarna med att anfalla i Halland, Skåne och Blekinge.
Kulmen på dessa händelser för svensk del var erövringarna och massakrerna på Ronnebys och Varbergs befolkningar under åren 1564-1565.
Västbo härad kom att förödas under flera år med bland annat två danska anfall år 1564, först från väster via Villstad och sedan från öster via Värnamo och detta följdes av härjningar även året därpå.
Ett exempel på förödelsen efter danskarnas härjningar år 1565 kan hämtas från jordeboken över Västbo härad för år 1566 då skattenedsättningarna fick återgå på grund av krigshandlingarna året innan.
Man kan också studera hur de plundrade och brända gårdarna längs Rantzaus väg fördelar sig i till exempel Mo härad och då ana vilka vägar de danska styrkorna färdades.
Jordeboken från år 1568 visar att en förfärande stor andel av gårdar och byar i Nissastigens närområde anges vara plundrade, brända eller bara ödelagda och öde.
Vallgårda som idag tillhör Norra Unnaryds socken är en sådan plats som benämns som plundrad, bränd, ödelagd samt öde, och här omnämns en kyrka första gången i skriftligt källmaterial år 1363, men efter mitten av 1500-talet försvinner Vallgårda som en självständig kyrklig enhet.
Idag finns endast Vallgårda ödekyrkogård registrerad i fornminnesregistret, liksom den intilliggande bytomten och här finns ett by- och odlingslandskap, där vissa delar troligen inte rörts eller förändrats sedan Vallgårda brändes på senhösten år 1567.