Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har besökt Skillingaryds ljunghed.
Skillingaryds skjutfält och ljunghed, del 1
Skillingaryds skjutfält och ljunghed, del 1, en natur- och kulturkrönika i 18 bilder från en unik, speciell och fantastisk natur, dock en naturtyp i försvinnande, vilket ljunghedar idag är.
Text och foto, Dan Damberg, Skillingaryd i andra halvan av juni månad anno 2016. Bilderna är som vanligt klickbara.
Ljunghedar återfinns vanligtvis i västra Sverige på sandiga och grusiga marker med lågt näringsinnehåll.
I äldre tid utnyttjades ljunghedarna som betesmark och de brändes regelbundet för att ljungplantorna skulle skjuta nya unga skott och för att askan från de brända växterna skulle ge näring åt den magra marken.
Detta har dock inte varit fallet på ljungheden på Skillingaryds skjutfält som har en något annorlunda historia.
Bilden visar ljungheden på Skillingaryds skjutfält ett par år efter det att den bränts och man kan nu se späda skott av ljung som börjat återkomma i den brända marken.
Bruket att bränna ljungen och att låta djuren beta den var den förutsättning som skapade vegetationstypen och förr var ljungheden ett typiskt inslag i det sydvästsvenska landskapet, men idag finns inte många hävdade ljunghedar kvar.
Mästocka ljunghed i Halland och Skanörs ljung i södra Skåne är de två största ljunghedar som vi har i södra Sverige men ljungheden på Skillingaryds skjutfält är inte långt efter dessa.
Bilden visar en vanlig art på skjutfältet i form av en backgräshoppa, ”Chorthippus brunneus”.
Den typiska ljungheden är artfattig och hyser, förutom ljung, ”Calluna vulgaris”, mest allmänna arter som kruståtel, ”Deschampsia flexuosa”, lingon, ”Vaccinium vitis-idaea”, blåbär, ”Vaccinium myrtillus”, mjölon, ”Arctostaphylos uva-ursi”, pillerstarr, ”Carex pilulifera”, blodrot, ”Potentilla erecta”, stenmåra, ”Galium saxatile” och stagg, ”Nardus stricta”.
Exklusivare arter är till exempel slåttergubbe, ”Arnica montana”, kattfot, ”Antennaria dioica” och ljungögontröst, ”Euphrasia micrantha”, som finns här medan mosippa, ”Pulsatilla vernalis”, och cypresslummer, ”Diphasiastrum tristachyum”, tyvärr saknas.
Bilden visar en död eller bedövad stilettfluga i släktet ”Thereva”, kanske arten ”Thereva unica” eller ”Thereva bipunctata”, varför den ligger här förklarar nästa bild.
Den ovanliga sandödlan, ”Lacerta agilis”, finns också på ljungheden på Skillingaryds skjutfält vilket jag visat er i ett flertal tidigare krönikor från området.
Tyvärr saknas också ljunghedarnas stora rariteter i släktet ”Genista”, eller på svenska ginst, med arter som hårginst, ”Genista pilosa”, nålginst, ”Genista anglica”, tysk ginst, ”Genista germanica” och färgginst, ”Genista tinctoria”.
Det var den ovanliga rovstekeln ”Oxybelus argentatus” som hade förra bildens stilettfluga som byte, vilket den här på bilden släpar hem till sin avkomma.
För hundra år sen drogs planer upp för en dramatisk förändring av landskapet i sydvästra Sverige och på några årtionden utplånades de vidsträckta ljunghedarna och ersattes med skog.
Hedmarken hade tidigare sträckt sig från Skåne till Bohuslän och in i Småland och Västergötland och totalt beräknar man att ljungheden som mest täckte en yta som var större än Gotland.
Det finns många rariteter på Skillingaryds skjutfät, här bevisas detta av den sällsynta viveln ”Coniocleonus hollbergi”.
Anledningen till att man började plantera skog på hedarna var nog mer en önskan om att lyfta bönder ur fattigdom, än att tjäna pengar på skogen.
Planteringen av skog på ljungheden hade börjat i mindre skala redan på 1860-talet och på 1940-talet var ljungheden i stort sett borta. Idag växer skog och åter skog på de gamla ljunghedarna.
Bilden visar den vackra svävflugan, ”Thyridanthrax fenestratus”.
Svävflugor, ”Bombyliidae”, är en familj i insektsordningen tvåvingar som är mycket artrik, det vill säga, minst 4 500 arter spridda över större delen av världen.
I Sverige finns cirka 20 arter och familjen är också mycket mångformig, med både från endast ett par millimeter långa och sparsamt behårade arter, till över en centimeter långa, kraftigt behårade arter, exempelvis arten stor svävfluga, ”Bombylius major”, som jag hade på besök i trädgården tidigare denna sommar.
Ljunghedarna har formats under tusentals år genom odling, brand och betande djur och vid 1800-talets slut fanns ännu 500 000 hektar ljunghedar i Sverige men 100 år senare återstod mindre än 2500 hektar.
Ljungheden är ett landskap som berättar om ett äldre jordbrukssystem, ett beteslandskap med lång tradition och en unik artsammansättning.
Bilden visar fjärilsarten ängsvitvinge, ”Leptidea reali” eller skogsvitvinge, ”Leptidea sinapis”.
Med eld, yxor och betesdjur röjdes skog som sedan blev vidsträckta hedar och i Europa började dessa landskap växa fram för mer än 5000 år sedan och i Sverige sannolikt från slutet av bronsåldern för cirka 2500-3000 år sedan.
Man beräknar den nordiska bronsåldern ungefär till tiden från 1700 år före Kristus till 520 år före Kristus.
Bilden visar en ängssmygare, ”Ochlodes sylvanus”, alla smygare vilar med bakvingarna utfällda och framvingarna uppvinklade på ett speciellt sätt, precis som bilden visar.
Under 1700-1800-talen nådde hedarna sin största utbredning och de tycks vara koncentrerade till gränsbygder mellan slätt och skogsland där kreatursskötsel varit den dominerande jordbruksnäringen.
Hedarna var en del av ett jordbrukssystem med betesdjur och de brändes regelbundet för att ljungen skulle skjuta nya skott som blev friskt och näringsrikt bete.
Bilden visar mindre guldvinge, ”Lycaena phlaeas”, har bergsyra, ”Rumex acetosella”, som värdväxt och letar ofta föda på backtimjan, ”Thymus serpyllum”.
Vid ljunghedsbränning gav askan näring åt den magra marken och genom att bränna olika delar av heden varje år skapades en mosaik av ljung i olika åldersstadier som gjorde att det alltid fanns bete.
Bilden visar en silverblåvinge, ”Polyommatus amandus”, som är en ganska stor blåvinge som flyger i en generation från juni till och med augusti.
På vintern kunde den grövre högre ljungen betas av djuren tillsammans med buskar och sly.
Förutom till bete och vedbrand användes ljungen till en mängd olika saker såsom strö i ladugården, till att brygga öl på, för att hålla lössen borta från halmmadrassen, till sömnmedel, vispar, kvastar, korgar och till växtfärgning.
Bilden visar ännu en silverblåvinge, ”Polyommatus amandus”, som är lokalt ganska allmän i södra Sverige och utefter nästan hela Östersjökusten.
Den flyger på torr till frisk ängsmark med mycket blommor, och larven lever på flera olika arter ärtväxter, dock främst gulvial och kråkvicker.
Ljungen var också mycket viktig för biodling, och gav då den mörkare ljunghonungen, och idag står ett antal bikupor som vanligt utsatta i gränsområdet runt den väldiga och strax blommande ljungheden.
Bilden visar en puktörneblåvinge, ”Polyommatus icarus”, och redan under maj flyger den i sin första generation som varar in i juni.
I södra Sverige kan den sedan uppträda i upp till tre olika generationer, varför man kan se arten under nästan hela sommaren.
Ljung till foder eller vedbrand slogs med en särskild ljunglie som hade ett kort och kraftigt blad, eller med en särskild ljungkrok.
Det har funnits en omfattande ljunghedskultur i hela västra Europa men idag är den kulturen nästan helt borta, tyvärr.
Bilden visar en skogsnätfjäril, ”Melitaea athalia”, och den typiska livsmiljön för arten är soliga och varma bryn, igenväxande betesmarker, hyggen och skogsgläntor med värdväxterna kovall, svartkämpar och teveronika.
I södra Frankrike, Portugal, Spanien och på Brittiska öarna finns dock fortfarande enstaka bönder som bedriver traditionellt ljunghedsbruk och som de flesta småbönder är och var, var också ljunghedsbönderna mångsysslare där ljunghedskötseln kombinerades med fiske eller andra näringar som biodling och handel.
Bilden visar ytterligare en skogsnätfjäril, ”Melitaea athalia”, men denna bild visar den vackra och typiska vingundersidan.
Skogsnätfjärilens larver övervintrar i torra blad och följande vår fortsätter de att äta av värdväxten.
Majoriteten förpuppas och kläcks som fullbildade fjärilar under juni men en mindre andel av larverna avbryter dock ätandet och vilar som larver i ytterligare ett eller två år innan de förpuppas och blir färdiga fjärilar.
Detta fenomen kan vara en anpassning för att inte alla fjärilar ska flyga samma år om vädret är ogynnsamt, om detta skulle inträffa är det en stor risk att hela populationen slås ut.
Denna anpassning gör att man kan se nykläckta skogsnätfjärilar under en stor del av sommaren.
För att sköta en ljunghed bör man försöka tänka som en ljunghedbonde och tänka på vilka insatser som ger bäst långsiktigt bete till djuren.
Bränningen som med fördel kan ske i april bör sättas i relation till hur hårt betestryck man har.
Med ett lågt betestryck krävs kortare intervall mellan bränningarna medan ett hårdare betestryck minskar behoven av bränning.
Detta med bete är dock inte aktuellt på ljungheden på Skillingaryds skjutfält då denna är ett område för och med militära övningar.
Bilden visar en skogssmygare, eller skogsvisslare, ”Erynnis tages”, som är en fjäril i familjen tjockhuvuden som lever i små kolonier på sandiga jordar, till exempel hedar.
Nötkreatur var det som historiskt dominerade vid bete av ljunghedar, gärna i sambetning med får, getter samt hästar och det kan vara bra att tänka på vilka raser som bäst lämpar sig för denna typ av bete.
Highland cattle eller skotsk höglandsboskap, ”Bos taurus” brukar idag vara ett bra alternativ vilket man kan se på den vackra ljungheden vid Mästocka i Halland.
Bilden visar ytterligare en skogssmygare, eller skogsvisslare, ”Erynnis tages”, som i Sverige är ganska vanlig, men i Danmark har denna art på kort tid minskat kraftigt i antal.
I södra delen av Skillingaryds skjutfält ligger denna ljunghed som är länets största och som dessutom är ett Natura 2000-området.
Heden har bildats genom röjning och genom bränder som har uppstått vid skjutövningar och historien berättar om att området är minst 200 år gammal och går tillbaka till tiden för Götaströms järnbruk.
Detta lades ner i slutet av 1890-talet då militären tog över och gjorde området till ett militärt övningsområde.
Bilden visar stekelflugan, ”Sicus ferrugineus”, som varit talrik inom området denna sommar.
Ljungheden på Skillingaryds skjutfält har höga naturvärden, bland annat genom en unik insektfauna vilket jag kommer att berätta om i ett antal krönikor i sommar och höst.
Ljunghedens naturvärden består främst av de arter som gynnas av den stora öppna arealen och de omfattande störningar som den militära aktiviteten gett upphov till.
Bland de intressanta insektsarter som noterats på fältet finns bland annat violett majbagge, ”Meloe violaceus”, en skalbaggsart som är knuten till öppna sand- och hedmarker där den som larv parasiterar på olika sandbin.
Flera sällsynta sandstekelarter har också noterats på heden, bland annat den starkt hotade sandjägarstekeln, ”Methocha articulata”, som troligen har en av sina sista kvarvarande svenska populationer i området.
Många hotade insekter, liksom den hotade sandödlan, ”Lacerta agilis”, som troligen har länets starkaste fäste på och omkring heden, är beroende av öppna sandblottor.
Bilden visar arten prydlig pärlemorfjäril, ”Boloria euphrosyne”, som flyger i början av sommaren, i maj och juni och vars larver lever på och äter av olika arter violer.